MCCXXVI Berns 150 år

20130801-231221.jpgHurra för Berns, 150 år i dag! Av någon obegriplig anledning ägde själva firandet rum 10-17, då vanligt folk som Sofia och jag är på jobbet, men vi firade med middag på Berns Bistro (då vi även firade varandras födelsedagar i efterskott) och tog desserten i soffgruppen inne på Asiatiska. Sofia hann hem och byta om medan jag kom i jobbkläder, men jag hade i alla fall tagit av de bekväma snörskorna och tagit på ett par vintageskor – mammas gamla, ”flygvärdinneskorna”, som hon kallar dem, i svart sammet och med lagom hög klack.

Sofia köpte det sista exemplaret av jubileumsboken om Berns historia i hotellreceptionen (för dagens specialpris, 150 kronor) och vi gick därifrån på topphumör, tacksamma för att den här stan erbjuder möjligheten att tillbringa en kväll under så ståtliga kristallkronor – samtidigt som det är kontrasterna som gör livet intressant. Vi hade delat historier från helt andra sammanhang under kvällen, om allt från hur ofräsch man känner sig efter bara någon halvtimme på en het italiensk vandringsled till utmanande personligheter, präglade av missbruk och psykisk sjukdom, som vi möter i våra respektive jobb. Vi hör till den lyckliga skara som kan förflytta sig mellan miljöer, från enkelt till märkvärdigt och tillbaka.

Den trogna läsaren vet att jag med jämna mellanrum sjunger Berns salongers lov för att i nästa andetag hitta en eller annan aspekt att kritisera, och jag tänkte inte bryta trenden. Kvällens upplevelse var tämligen helgjuten, god mat och schyst service, så det handlar inte om det. Men häromsistens kom ett nyhetsmail från Berns med en länk till en intervju på hemsidan. Jag brukar verkligen inte ta upp webbutrymme till att dissa mina medmänniskor offentligt, och makeup-artisten Jonas Hallberg är säkert en kalasfin människa på många sätt, men hur tänkte Berns när de publicerade den här intervjun? Är det en parodi? ”The Parkers Hotel i Palm Springs är helt fab och mycket stylish …”

MCCX Fransk frukost här hemma i stan

20130720-144904.jpg

I morse fick jag samma magkänsla som varje gång jag tittar ut från flygbussen när den kryssar genom Vasastan på väg mot Arlanda – varför lämnar man den här stan? Allvarligt talat. Den är bäst i världen och den är hemma.

Den här gången kunde jag istället med stor tillfredsställelse uppleva känslan och samtidigt vara kvar i hemmakvarteren. Med utsikt över Norr Mälarstrand åt jag frukost med Jenny F på Petite France, där kön ringlade ut genom dörren redan vid öppningsdags och under hela vår sittning på uteserveringen. Stockholm och en liten, liten bit av Frankrike på en gång, innan jag hastade iväg till jobbet.

Nu ska jag inte lämna stan på ett tag. Eller ja, jag grunnar redan på nästa resa, och nästnästa, men så länge jag är i Stockholm ska jag verkligen vara i Stockholm.

Upplagd för kvällspromenad med något intressant P1-program i öronen. Ska bara torka bort det värsta från skorna som nyligen utsatts för dammig italiensk bergsbestigning.

MCLXXXV Ensamätande i sällskap på Berns Asiatiska

20130629-091902.jpg
Jag har sagt det förr – det är ruskigt trevligt att tillbringa kvällen på Berns Asiatiska, med god mat i fin miljö. Goda vänner är förstås också en väldigt, väldigt bra förutsättning.

Med sin mat, miljö, historia och status tror jag Berns Asiatiska sällan har problem att fylla lokalen, men det finns en tråkig faktor att ta i beräkning vid ett besök, nämligen det ”koncept” serveringspersonalen alltid informerar om innan man beställer. Konceptet är att maten serveras när den råkar bli klar och inte anpassat efter sällskapet, vilket just i kväll innebar att Christian fick alla sina tre små rätter innan någon av oss andra fick någon mat utöver de haricot verts vi delade på (som visserligen är överjordiskt goda). Vi som fick vår mat sist fick dessutom vänta så länge att sittningstiden på två och en halv timme var omöjlig att hålla (som tur var var det heller ingen som bad oss att gå). Det de kallar koncept kallar jag dålig service. Det funkar något bättre när man istället för varsin rätt väljer smårätter som alla delar på, men även då kan det komma en minimal rätt först och en lång stund därefter fyra större rätter samtidigt och man har svårt att se konceptets eventuella charm.

Med det sagt är jag fortfarande ett Bernsfan. Trots den eleganta atmosfären är publiken blandad både till stil och ålder – jeansshorts och aftonklänningar, kändisar och barnfamiljer – men mixen går inte ut över den lite lyxiga upplevelsen som många av oss är ute efter. Jag är övertygad om att vi kommer att sitta där och vänta på vår mat många gånger till.

MCLXXXI Förfirad

20130624-235729.jpg

20130624-235805.jpg

20130624-235820.jpg
Eftersom jag kommer att vara bortrest på min födelsedag blev jag firad av mina föräldrar så här en vecka innan, med mat på Texas Burger och en allt annat än lugn och stillsam promenad i och kring Ivar Los park. Takten var visserligen ganska långsam, men allas barnsliga sidor fick fritt spelrum.

MCLXXII Presentdag på stan

20130616-112510.jpg
Brorsan fyllde år i slutet av mars och först i dag fick han sin present – en dag på stan i Stockholm. När det blev bestämt att frun också skulle vara med la jag till ett par stopp av en annan karaktär, men tanken var en runda genom stan till platser som jag själv gärna besöker och som jag trodde att min bror kunde uppskatta.

Så här gick vi:

– Turen började med förfriskningar på min balkong, innan vi började gå från Kungsholmen mot Vasastan.
– Flera gånger har jag förklarat för brorsan att Birka-Gott på Rörstrandsgatan är stans bästa godisaffär, och nu fick han göra en egen bedömning. Vi alla tre hittade sådant vi ville ha. Det gör man alltid.
– Hade inte svägerskan varit med hade vi inte fortsatt bort till Plezuro för att titta på klänningar, men nu blev det ett kort besök. Brorsan slog sig ner i en soffa och facebookade sina kolor som han köpt på Birka-Gott.
– En bonuspunkt, som egentligen inte stod på programmet, var Cajsa Warg. Jag kunde inte bara passera när vi nu ändå var där.
– Längs Odengatan, förbi Johannes kyrkogård och ner för trapporna kom vi till Snickarbacken 7 och Kaffeverket för mackfika och en titt i designbutiken.
– Vidare mot Gospelcenter, där vi växlade några ord med Jonas och hämtade två bokpresenter, en till brorsan, en till brorsdottern, som nyligen fyllde ett år. Jonas hade lagt paketen bakom ett draperi vid kassadisken och kunde lite dramatiskt plocka fram dem.
– En kort promenad bort, på Upplandsgatan, finns USA Godis. Dyrt men kul. Det shoppades.
– Liten andningspaus på Bagdad Café i Medelhavsmuseet. Enligt presentspecifkationen skulle dagen innehålla kultur, och som tur var var det ledigt på mina favoritplatser, guldstolarna med utsikt ner i museet, så att man ser flera montrar med föremål. Kall dricka, efter promenderandet i solen, och turkish delight med rossmak.
– Sedan till NK och upp hela vägen upp till NK Kids, där jag också preparerat en present. Hemgruppskompisen Veronica, som jobbar där, kom fram med ett tjusigt NK-paket.
– Från NK genom strömmen av människor längs Hamngatan bort mot Kungsträdgården och vidare till Gamla stan och mitt tisdagslunchställe Café Stiernan. Sen lunch på den lilla uteserveringen.
– Därefter bort mot Medborgarplatsen och ett besök på The English Shop i Söderhallarna strax innan de stängde.
– När vi kom ut igen väntade Jenny F vid Debaser-trappan för dagens sista punkt, glass med Jenny. Efter lite dividerande bestämde vi oss för Fjällgatan, där man får ett geléhallon på sin glass och utsikt över stan. Brorsan öppnade sin present från Gospelcenter, John Ortbergs Om du vill gå på vatten måste du ta dig ur båten, och svägerskan öppnade NK-paketet, som innehöll en ljuslila klänning i ettåringsstorlek med körsbärsmönster. Det lilla bokpaketet tyckte jag att brorsdottern skulle få vara med och öppna där hemma. Det var en minibok med flikar som man drar i så att bilderna förändras, om Jesus och den lame mannen och Jairos dotter. Kanske snarare lämpad för brorsonens ålder, snart fyra, men så småningom kanske hon tycker den är kul.

Fantastiskt nog höll schemat. Den enda större avvikelsen var att vi åt glass längre än beräknat och mamma fick återuppvärma potatisgratängen innan vi kom tillbaka till Storvreten. Och brorsan och svägerskan var mer än nöjda, svägerskan redan på väg upp i hissen hem till mig, av ren förväntan.

Det är kul med presentdagar.