I morse fick jag samma magkänsla som varje gång jag tittar ut från flygbussen när den kryssar genom Vasastan på väg mot Arlanda – varför lämnar man den här stan? Allvarligt talat. Den är bäst i världen och den är hemma.

Den här gången kunde jag istället med stor tillfredsställelse uppleva känslan och samtidigt vara kvar i hemmakvarteren. Med utsikt över Norr Mälarstrand åt jag frukost med Jenny F på Petite France, där kön ringlade ut genom dörren redan vid öppningsdags och under hela vår sittning på uteserveringen. Stockholm och en liten, liten bit av Frankrike på en gång, innan jag hastade iväg till jobbet.

Nu ska jag inte lämna stan på ett tag. Eller ja, jag grunnar redan på nästa resa, och nästnästa, men så länge jag är i Stockholm ska jag verkligen vara i Stockholm.

Upplagd för kvällspromenad med något intressant P1-program i öronen. Ska bara torka bort det värsta från skorna som nyligen utsatts för dammig italiensk bergsbestigning.