Paltmåndag på Knut! Palt är inte världens snyggaste mat (det kan till och med vara världens fulaste), men det var gott, det var mättande och det var trevligt att tugga i sig så mycket palt man ville för 125 kronor (jag var sämst på att ta om) med lingon och läckert brynt smör med pitevännerna A och H. Jag försökte förmå dem att prata pitemål, men det gick sådär, Stockholm sätter sina spår.
Varje sammankomst blir bättre med en gemensamt läst bok, även om den är liten. Det kanske främsta intresse vi delar alla tre är Tokyo, och därför valde vi Ryūnosuke Akutagawas novell Kugghjul från 1927 i Novellix storstadsserie. Den är uppdelad i några kapitel med olika rubriker, och när jag läste det första, ”Regnrockarna”, tyckte jag mig kunna följa med i handlingen, som är relativt sammanhängande – huvudpersonen kallad A tar tåget till Tokyo, tar in på hotell och går på en bekants bröllopsmiddag – men redan här uppenbarar sig mystiska ting och märkliga sammanträffanden. I kommande kapitel blir de obehagliga mönstren fler. A hör röster och hittar dolda budskap. Han drar slutsatsen att färgen gul är farlig. Han berättar om sin depression, sin sömnbrist och rädslan för att så småningom tas in på mentalsjukhus.
Allt eftersom historien blir mer fragmentarisk får jag svårt att uppbåda något större intresse och upplever inte att jag läser god litteratur, trots att novellen sägs vara ett mästerverk, och först nu när jag läst ut den är jag i en tredje fas. Jag tycker fortfarande inte att det var njutbar läsning, men det finns en poäng med att det inte hänger ihop, att huvudpersonen reagerar orimligt på allt i sin omgivning och att hans ängsliga natur blir oerhört tjatig. Det förstod jag inte innan jag läste mig till hur självbiografisk berättelsen är.
Fyra år innan den skrevs hade stora delar av Tokyo förstörts och 140.000 människoliv gått till spillo i en stor jordbävning, vilket sammanföll med Akutagawas försämrade psykiska tillstånd. A i novellen skriver berättelser, hans systers man tar livet av sig och texten avslutas med en uttalad egen dödslängtan (”Finns det ingen som tyst kan komma och strypa mig i sömnen?”). De här och andra företeelser stämmer överens med verklighetens Akutagawa, som samma år begick självmord. Det får mig att tro att en hel del av det skildrade maniska beteendet är självupplevt och den märkligt ologiska historien hjälper mig förstå människor omkring mig som beter sig irrationellt på grund av grav psykisk ohälsa. A beskriver hur han grips av en oförklarlig – eller åtminstone oförklarad – panik när en viss diktsamling nämns i ett brev och ser sedan tecken på att världen är emot honom när hotellet säljer cigaretter av fel märke. Det är lätt att glömma att ett sådant beteende kan vara ett tecken på ett enormt lidande och jag har sällan läst det skildrat inifrån på det här sättet.
Att jag hade svårt att uppskatta novellen som sådan tror jag, som varje gång jag läst något japanskt, har att göra med en kombination av främmande berättarstil och ett svåröversatt språk. Texten, som först i och med Novellix-utgivningen översatts till svenska, hade dessutom några korrekturfel.
Så är den läsvärd? Jag kommer att ge den en 3:a på Goodreads, den hade sina företräden och sina baksidor, men för att se företrädena fick jag göra mycket tankejobb själv.
I fantasin har jag samtidigt ätit stans bästa ramen, hantverkspizza, klassiska köttbullar och gelato. Stockholm för foodies har varit min följeslagare i informationsdisken före jul och i soffan och sängen sedan jag kommit tillbaka till Stockholm efter julfirandet. Jag gillar flera aspekter av boken. Till exempel hoppas lyxkrogarna (nästan) över för att de är för berömda, eller lättfunna, för en svensk publik och jag håller fullständigt med om att det är betydligt mer intressant att läsa om vilka korvkiosker som är riktigt bra. Nu gillar jag inte ens korv särskilt mycket och kommer kanske inte att få någon vidare praktisk användning för informationen, med det ligger mer spännande research bakom de texterna än vad som skulle ha framgått i en text av många om Frantzén eller Ekstedt eller Oaxen (fast alla dessa kommer ändå med på olika hörn i boken, de verkar ofrånkomliga när det handlar om Stockholmsmat). Restaurang- och matbeskrivningarna är personliga och ofta underhållande och jag gillar de små rutorna där utvalda restaurangrepresentanter berättar var i Stockholm de själva gärna går ut och äter. Självklart anas så småningom ett slags klubb för inbördes beundran, men det är bara charmigt.
Theomis 