Årets ljuvliga mockabakelse är äten med EM på Ofvandahls i Uppsala, nästan precis ett år efter den senaste. Jag pladdrade på om precis allt jag gjort och gör på jobbet – EM är en av få bibliotekarier jag känner utanför Stockholms stadsbibliotek-sfären – och EM berättade om barnen, odlingen hemma och på kolonilotten – ”vi är självförsörjande på dill!” – och lantdrömmarna. Jag kontrade med att min risiga tomatplanta i alla fall är ganska hög.

Efter fikat gick vi runt i stan och såg några av de viktiga bitarna, en lite annorlunda väg, åtminstone jämfört med tidigare år. Bland annat rundade vi Ekonomikum (”Hum-C”, med min föråldrade vokabulär, föreläsningssalskomplexet där både jag och EM läste humaniorakurser när det begav sig), gick genom det gröna området där bakom, över kyrkogården och bort till den nya ”Pelle Svanslös lekplats”, invigd i juni. En väldigt fin och genomtänkt park med små hus tillhörande de olika katterna, en lekbuss med lysande lyktor, en pump där man kan pumpa fram dricksvatten som sedan rinner fram i en bäck med en bro över, en brevlåda att skjutsa in saker i som kommer ut på andra sidan, en rutschkana från Gammel-Majas Domkyrkotorn och mycket mer.

Stan visade sig från sin bästa förhöstsida och det är hemskt, hemskt trevligt bara att gå runt, men nästa gång åker jag tillbaka en dag och en tid då fler ställen är öppna. Men jag undrar om Uppsala någonsin kommer att bli en stad att besöka för att gå i affärer och vistas i trevlig miljö i största allmänhet. Nej. Uppsala förblir studentnostalgi. Och, numera, platsen där man träffar EM en gång om året.