Etikettarkiv: Litteratur

MIV Ovidius som Kallifatides

20130211-222629.jpg
”Är det inte så att du vet vad som säljer, men du väljer att skriva kvalitetslitteratur istället?” ”Nej nej nej, även att skriva strunt är svårt, och jag vet inte hur man gör!”

Det blev en lång frågestund efter Theodor Kallifatides föredrag, tack vare de genomentusiastiska damer och herrar som utgjorde publiken och som även var på plats en god stund innan för att fika och prata. Jag hade aldrig besökt Örby bibliotek tidigare, men det var precis så där barnvänligt och pensionärsgemytligt som jag föreställt mig, med leksaker, gamla skolplanscher och framkörd kaffevagn där man la en frivillig peng för kaffe, bulle och kakbit.

Föredraget handlade framför allt om Theodor Kallifatides senaste bok Brev till min dotter, vilket var intressant, men alldeles för avslöjande för mig som bara läst kanske 50 sidor. I gengäld för förlorade överraskningsmoment har jag nu istället en fördjupad kunskap om bakgrund och inspirationskällor, som har att göra med Kallifatides egna upplevelser av att befinna sig och behöva anpassa sig till ett främmande land, här överfört till Ovidius liv och den utvisning hans diktande bestraffades med år 8 e.Kr.

Även om jag inte alltid håller med i sak är det en fröjd att höra Theodor Kallifatides filosofera över de stora frågorna, i kärnfulla fraser, eftertänksamt eller snabbt levererat, men varje gång genuint. Han menar det han säger och han säger det snyggt.

20130211-222640.jpg

CMXCVII Så tyckte vi om Snöängel

20130203-155759.jpg
Nu tror jag att jag är mogen att skriva något om Snöängel, romanen som jag och Helena lett två läsecirklar – eller ”litterära salonger” – kring, först på Sturebibblan, sedan på Gamla stan-bibblan.

Till att börja med kan jag säga att den första av de två cirklarna är den jag kommit som allra sämst förberedd till av alla cirklar jag varit ledare för. Jag akutläste under natten innan och samma dag, och när jag hade kanske tjugo sidor kvar hoppade jag över tio och läste de tio sista på tunnelbanan mot Östermalmstorg, varpå jag kom med andan i halsen in till bibliotekets arbetsrum, där fikat skulle fixas, och hann växla några ord med Helena. Bland annat börjar jag prata om min tolkning av en viss anonym karaktärs identitet och säger att jag tror att hon är densamma som en annan, yngre karaktär. ”Men hon dör ju”, säger Helena. Och ja, så var det. På de där tio överhoppade sidorna inträffar ett mystiskt, oväntat och avgörande dödsfall. Där fick man för sitt fusk.

Via Instagram, av alla vägar, hade jag och Helena kommunicerat kvällen innan om språkliga aspekter som vi båda reagerat på. Själv är jag för prosaiskt lagt för att acceptera materialisering, eller personifiering, av olika företeelser, som att ”ljuset smyger” och ”snöflingorna dansar”, och det smygs och dansas oavbrutet. För att inte tala om påhittiga konstruktioner som att kalla en harmonisk människa ”sommarlugn”. Eller att brodera ut en enkel handling med adjektiv och detaljer som gör att man istället för en svepande panorering ser en grotesk inzoomning, som här – Hedvig inte bara nickar mot korvkioskkillen och börjar äta på sin korv, utan: ”Hon nickar intresserat och biter i korven, dess sprödstekta hölje krasar lätt mot tänderna.” Alltså, sådant får man vara försiktig med. Effekten blir att fokus flyttas till själva korven, som med ord som ”sprödstekt” upphöjs till kulinariska nivåer som annars är ovanliga när man beskriver en korvkioskkorv som köps på Nybroplan en kväll. Här var det väl egentligen det sena samtalet med killen i kiosken man skulle hänga med i, men istället sitter jag och himlar med ögonen åt det krasande höljet. Förlåt, det lätt krasande höljet.

Helena hängde upp sig på andra, men liknande, detaljer. Vatten dricks ”girigt” ett par gånger, det hade hon svårt för, och jag håller med. En överdramatisering som möjligen funkat om den inte varit så uttjatad.

I övrigt var Helena mer uppmärksam på symboliken genom hela den snåriga och myllrande historien, eller historierna, och kunde peka på sammanhang som jag inte tänkt på. Det lyfte boken en aning. Det var förstås också givande att höra båda cirkelgruppernas åsikter, som med få undantag var riktigt entusiastiska. Vi samtalsledare låg därmed lågt med våra egna omdömen och lyfte mest fram sådant vi uppfattat som intressant, Helena den symboliska dimensionen, jag själva skildringen av 1980-talets Stockholm och de återkommande tidsmarkörerna, uppenbara och subtila. Men trots bidragen från de förtjusta cirkeldeltagarna, som annars faktiskt kan påverka min egen läsupplevelse retroaktivt, förblev jag kall. Jag tycker i princip alltid att en bok jag inte gillar trots allt är värd att ta sig igenom, om inte annat för att min bedömning ska bli rättvis, men det här var ett undantag. Det var inte en bok för mig.

Själva de litterära salongerna, däremot, var riktigt trevliga. Den andra inföll på Helenas födelsedag, vilket uppmärksammades med miniprinsesstårta från Stadsmissionens brödbod på Stortorget.

CMXCIV En bokcirkelkväll för alla – kom!

20130202-175611.jpgNu har jag just lånat den lilla Novellix-boken Det gula huset av Gyrðir Elíasson, att läsas inför temakvällen om bokcirklar på Sture bibliotek måndagen 18 februari kl. 18.00. Då kommer en liten panel att diskutera fenomenet bokcirklande och därefter drar de igång ett samtal om Det gula huset som publiken bjuds in att delta i.

Kvällen blir med anda ord som mest intressant om man läst novellen, och därför får alla som anmäler sig hämta ett kostnadsfritt, Novellix-sponsrat exemplar på biblioteket (och undertecknad snyltar alltså inte på dessa, utan tar ett låneexemplar).

Tanken är att man som bokcirkelfanatiker får uppleva en ny form av cirklande och att man som oerfarenhet får smaka lite på fenomenet. Trevligt och intressant för alla, hoppas vi.

Klart du ska anmäla dig! Just nu är hälften av platserna kvar. Ring Sture bibliotek på 08-50830751 eller maila till sture.ssb@stockholm.se.

Läs mer om Det gula huset på dagensbok.com.

CMLXXXVIII Stockholmsböcker från dödsbo och andra bokgåvor

20130127-092742.jpg

20130127-092814.jpg
Förra veckan fick jag det speciella uppdraget att gå igenom böcker i dödsboet efter en man som varit stockholmsguide. Den lilla lägenheten i Gamla stan var full av bokhyllor, bokkassar och bokkartonger, varifrån Stadsmuseet redan plockat ut det som var intressant för dem. Precis som för Stadsmuseet var utmaningen för mig inte att hitta de bästa böckerna, utan böckerna vi inte redan har, och det var inte lätt, för vi har mycket. Min plan var att lite snabbt kolla upp en del titlar i bibliotekskatalogen i mobilen, men det var märkligt nog ingen täckning i lägenheten, så jag fick chansa. Två tunga papperskassar blev det, som jag knatade iväg med till Gamla stans bibliotek.

Den här veckan har jag börjat gå igenom dem, och jag vet inte om det är ett positivt eller negativt resultat, men det är inte mycket vi kommer att behålla. Även rätt obskyra böcker som jag inte kände igen fanns trots allt i våra samlingar. Några enstaka titlar hade vi inte och kompletterar gärna med, en enda av titlarna fanns i Gamla stans biblioteks bestånd men saknades på Stadsbiblioteket och kanske kan tas emot där och några kan möjligen passa på något annat innerstadsbiblioteks stockholmshylla. En liten bokhög har jag visserligen kvar att gå igenom, kanske dyker det upp några relevanta titlar till.

Det är alltid svårt att hantera bokgåvor till bibliotek. Då och då kommer bok- och biblioteksälskande besökare och tillkännager glatt att de gärna vill skänka sina gamla böcker till oss, och det är svårt att säga som det är, nämligen att det väldigt sällan är värt att ta emot dem. Om någon vill skänka nyligen recenserade och just nu omskrivna böcker i gott skick så visst, då kan det vara värt tiden och resurserna det tar att plasta in och förse med signum, chip och diverse märkning för att sedan föra på dem i katalogen och skicka in dem i reservationskön, men det är för det mesta långt ifrån hur bokgåvorna ser ut. Sällsynta, unika böcker då? Jo, tanken är fin att de ska få vara tillgängliga för andra på ett bibliotek, men då krävs också att någon intresserar sig för dem, för även hyllvärmare är resursförbrukare. Men biblioteket behöver väl böcker? Jo, det behöver vi, men böckerna vi köper in är utvalda, nya, intressanta för en rimlig andel av besökarna och biblioteksutrustade, alltså plastade med signum på ryggen och chip på bakpärmens insida, och därmed värda sitt inköpspris.

Därmed inte sagt att alla bokgåvor är ointressanta för biblioteket, men det räcker inte med att den utlästa pocketen är jättejättebra, tyvärr, utan det hänger på andra faktorer, som i sin tur hänger ihop med bibliotekets behov. Men kasta inte böckerna! Ge dem till vänner eller till Stadsmissionen eller ställ dem på de bokhyllor som finns på caféer och andra ställen, där böcker skänks och byts. Än är inte den tryckta bokens andrahandsvärde helt nere på noll.

Vi får se vad som händer med stockholmsböckerna från dödsboet. Kanske några är i bättre skick än de exemplar vi har. Kanske slår vi ihop dem med våra sedan tidigare utrangerade böcker, som med jämna mellanrum säljs till biblioteksbesökare för en billig peng. Intresset för Stockholm och Stockholms historia tycks ligga på en konstant hög nivå, så spekulanter borde inte saknas.

CMLXXXIII Bokuppsättning

20130123-174927.jpg
Att sätta upp böcker på ett större bibliotek borde vara den allra bästa arbetsuppgiften – man får koll på vad som lånas ut, tar i och läser på böcker som man inte känner till, sätter in böckerna i hyllan och gör andra upptäckter (”jaha, vi har visst fem böcker till av den här författaren som jag aldrig hört talas om”), får tillfälle att plocka med böcker som står fel och lär sig över huvud taget mer om hela bibliotekets bestånd.

Men så är det ju ganska tråkigt. Det tar alltid längre tid än man tror, det är trångt i hyllorna, böcker måste flyttas runt för att man ska kunna klämma in den där 700-sidorsromanen, och ibland är det lite klurigt och tidsödande bara att läsa av den alfabetiska ordningen utifrån bokryggarna.

När man sitter i vuxeninformationen på Östermalms bibliotek ingår det i passet att sätta upp skönlitteratur från bokvagnar som står parkerade i närheten. Bibliotekets bestånd är ganska brett och det finns en hel del äldre litteratur, så på vagnarna står alltid en viss andel titlar som inte är bekanta för mig över huvud taget, men de flesta väcker i alla fall något slags associationer, ibland flyktiga, ibland starka. Tre exempel från en av dagens vagnar: Solomons sång – ”den här gjorde jag och några till ett arbete kring på Litteraturvetenskap B 1996 och jag kan inte ens tala om vad den handlar om längre”. Lila hibiskus – ”den här fick jag låna och anmodades läsa av Eva i somras och visserligen sa jag att det kunde komma att dröja, men det borde verkligen inte ha dröjt så här länge”. Stolthet och fördom – ”tänk att jag har så många själsfränder i min närhet som också insett den här bokens storhet, så pass att vi samlades ett stort gäng hos Lotta för ett år sedan och maratontittade på den klassiska TV-serien från 1995, och snart ses vi några stycken på samma plats för att se Mansfield Park”.

Och några mer generella: ”Jaså, reservationskön för den här har tagit slut”, ”läser folk den här gamla klassikern fortfarande”, ”vilket snyggt nytt omslag till den här, då kanske den börjar lånas efter förtjänst”, ”jaha, så det är han som skrivit den här”, ”den här struntserien skulle jag aldrig få för mig att läsa”, ”den här gillade jag”, ”den här var inte så bra som alla sa” eller den tveklöst vanligaste ”den här borde jag verkligen läsa”.

CMLXXXI Årets ”Stockholm läser”-bok: Var det bra så?

omslagDå var det avgjort och avslöjat – årets ”Stockholm läser”-bok är Var det bra så? av Lena Andersson. Därmed vet jag vilken bok jag och mina kolleger planerat in läsecirklar kring under våren (för inte ens vi medarbetare inom Stockholms stadsbibliotek fick någon förhandsinformation). Själv leder jag en läsecirkel tillsammans med en kollega på Sturebibblan tisdagen 26 mars kl. 19.15 och en på Gamla stan-bibblan tisdagen 9 april kl. 18.

Välkomna!

CMLXXVII En piga bland pigor

917742364XSer man på, Ester Blenda Nordströms En piga bland pigor gavs ut på nytt i höstas.

När jag var ny och grön på Stadsbiblioteket sommaren 2001 och tillbringade många timmar i magasinet var det omöjligt att inte ramla över gamla glömda guldkorn. En piga bland pigor från 1915 vill jag minnas att jag inte hittade direkt utan indirekt, efter att jag sett den nämnd i någon annan bok, där det också stod om den protesterande skriften Ett pennskaft som piga. När den unga journalisten Nordström wallraffade som piga och skrev om sina upplevelser i Svenska Dagbladet var en av de porträtterade husbonden själv, som mestadels låg på sofflocket. Husbonden Anton Holtz (eller ”bonn i Taninge”) blev synnerligen upprörd när han fick veta hur det låg till och hur han framställts, så han skrev egna texter och skickade in till Svenska Dagbladet, om hur han självklart förstått att det inte alls var någon riktig piga de fått till gården, med tanke på hennes bristande kunskaper, och att han inte legat på kökssoffan av lathet utan för att han ådragit sig en skada. Texterna publicerades aldrig och därför gav han ut Ett pennskaft som piga som en svarsskrift.

Ester Blenda Nordströms rapporter från den lantliga vardagen ur pigperspektiv – en redigerad sammanställning av hennes artiklar i Svenska Dagbladet – är det allra närmaste jag kommit vanligt svenskt landsbygdsliv för hundra år sedan. Även om företeelserna är främmande är skildringen så modern, färgstark, levande och detaljrik att det aldrig är svårt att se precis det Ester Blenda såg.

Det borde fler få uppleva, och det gläder mig att boken nu gjorts tillgänglig igen – vilket gått mig helt förbi. Det kom in en tjej på Gamla stans bibliotek någon gång under hösten och ville ha lästips, och det var ett sådant där sällsynt tillfälle då man som bibliotekarie har en besökare framför sig som tycks dela ens smak ganska så på pricken. Utifrån vad hon frågade efter anade jag att hon skulle uppskatta En piga bland pigor, och när jag skulle lägga in en reservation kunde jag inte tro mina ögon då jag såg att den numera var inköpt till en lång rad bibliotek men inte var inne någonstans, och att det dessutom var ett antal reservanter på kö. Nu först förstår jag.

Den som vill ha smakprov kan läsa textutdrag i Excerpten.