Etikettarkiv: Konst

MDXV Kommer aldrig att bli skådespelare

20140412-230919.jpg

Jag kan inte se uppskrämd ut. Trots många, ihärdiga försök ser jag antingen, konstigt nog, glad ut eller också som att jag ”tar höga C”, tyckte fotografen, Konstfackeleven L, och min medmodell N. Vi skulle spela upp en liten berättelse i fyra bilder, ett möte mellan två personer på en bänk, och den var tvungen att stå på en perrong, eftersom det är ett av få ställen där man sätter sig på samma bänk som en främmande människa. Vi fotade först vid Liljeholmens tunnelbanestation, vilket var lite besvärande eftersom vi hade publik på andra sidan spåret, och därefter vid Universitetet, där det tack och lov bara var en vägg bakom spåret, men där det å andra sidan åkte förbi mycket nyfikna personer i tågen.

De övriga sinnesstämningarna hade jag lättare att illustrera, men det skrämda uttrycket var hopplöst. L och N antog att jag helt enkelt aldrig varit rädd. Så nu kommer jag att vara på helspänn för att de när som helst ska ordna saken genom att överfalla mig från något mörkt buskage och dokumentera min reaktion.

Hela gårdagskvällen gick åt och jag var hemma vid kvart över tolv. Allt för konsten.

MCDLIX Textilkonst

20140225-232449.jpg
Ytterligare ett tvärt kast på Sturebibblans utställningsvägg – från utskrivna Instagram-bilder till textil och akvareller. Här en detalj ur bildväven ”Lupiner i Hälsingland”. Gunilla Gerdrup heter konstnären. Det blev extra färgglatt i biblioteket efter hängningen i går.

MCDXXXVI Vårsalongen 2014

20140205-154411.jpg
Personalvisning av Vårsalongen på Liljevalchs, konsthallens stora publikfavorit. Vi fick en väldigt underhållande guidning som inkluderade juryns tankar kring vilka verk som funkar eller inte funkar, och framför allt vilka verk som bara måste komma med. Hundmotiv går alltid hem, liksom verk som tagit extremt lång tid att skapa, som vissa broderier i utställningen. Bland de självklara verken fanns också 92-årige Eskil Anderssons lilla målning föreställande och kallad Tor. Tor kom till under Eskils andra konstkurs på PRO:s folkhögskola i Gysinge. Annars är genomsnittåldern på Vårsalongens konstnärer 34 år, fick vi veta, och en av de yngre bidragsgivarna är Anna Nygren, 24, som virkat figurerna ovan. Jag kände genast igen dem – Anna livevirkade vid Stockholms stadsbiblioteks utomhusfilial under Kulturfestivalen för ett och ett halv år sedan. Hon virkade då mest litterära personer och figurer, och även här i montern är det kulturpersonligheter som står utställda. Närmast syns Selma Lagerlöf.

MCLIII Bruno Liljefors på Waldemarsudde

2013-05-09
Årets första sommardag – kalendermässigt – blev en regnig sådan, och eftersom det lär bli fler i samma stil kommer här ett museitips.

Fram till 25 augusti visas Bruno Liljefors-målningar på Waldemarsudde. Jag och Jenny F var där på Kristi himmelsfärdsdagen, då de flesta verkade anta att det var stängt – vi hade nämligen utställningen för oss själva, trots att det var en för många ledig och museivänlig dag. Stora möjligheter att högt analysera konsten utan att känna sig fånig, med andra ord.

Vi tittade på några rävar och fåglar och katter och passade sedan på att se den film som visas varje timme om Bruno Liljefors liv och verk, skönt långsam, torr och intressant på samma gång och passande för oss som inte var pålästa på Bruno Liljefors som sjuklig gosse, familjefar, konstnär och fotograf. Sedan, efter en fika i Prinsens Kök, gick vi tillbaka och såg resten av målningarna, fler rävar, fåglar och katter, vackra vyer och groteska jaktscener.

Så varför ska man se utställningen? Ska man vara specialintresserad av sekelskiftesrävar? Det första stycket i beskrivningen av Bruno Liljefors konstnärskap på Waldemarsuddes webbplats säger allt:

Bruno Liljefors (1860-1939) betraktas genom sin skarpa naturiakttagelse och kunskap om djurs beteenden som en av de största djurmålarna genom tiderna. [Okej, han var riktigt skicklig och blev en riktig kändis – skäl nog att se hans målningar.] År 1879 skrevs han in som elev vid Konstakademiens principskola och fortsatte därefter, år 1882, till Düsseldorf där han besökte djurmålaren C.F. Deiker och ägnade sig åt studier kring djurmåleri. [Att studera djurmåleri i Tyskland vittnar om ett långt gånget nördskap. Värt respekt.] På sin hemfärd vistades han bland annat i målarkolonin i Grez-sur-Loing i Frankrike, en plats han beskrev i ett brev till akademikamraten Axel Tallberg att den var så pittoresk att han blev illamående. [Bara en sådan sak.]

DCCCLII Mer och mer franskt 1800-tal

Sturebibblans franska tema nämnde jag för en tid sedan, då jag var som mest uppslukad av att söka upp, låna in och beskriva böcker som rör 1800-talets Franskrike, dess konst och litteratur.

Nu är en liten utställning påbörjad. Det är svårt att få den att se tilltalande ut, eftersom böckerna i sig är ganska slitna och omoderna, men det är just där utmaningen ligger, att få biblioteksbesökarna att se bortom den trista utsidan (apropå det förra blogginlägget, om böcker som inte lånats på 30 eller 40 år).


Här syns några liggande och några stående böcker av de hittills 20 som fått en liten lapp i sig. Snart kommer fler, och dessutom några bilder, har jag tänkt mig, av kända konstverk från tiden.

På de blå lapparna gör vi reklam för en kommande föreläsning, då intendent Veronica Hejdelind från vår samarbetspartner Nationalmuseum kommer och pratar fransk 1800-talskonst.

DCCCLI Tintin och de aldrig utlånade böckerna

Flera biblioteksrelaterade ämnen har märkts i media på senare tid. Då tänker jag inte på Bok och bibliotek i Göteborg, som ju faktiskt får en del uppmärksamhet varje år, utan mest på Tintin-debatten förra veckan och nu utställningen bestående av aldrig utlånade böcker från Stadsbiblioteket här i Stockholm.

Tintin-debatten la jag mig inte i i någon större utsträckning, förutom att vi kolleger förstås har diskuterat en del oss emellan. En följare på Twitter frågade vad jag tyckte och jag svarade.

Twittrare: vad tycker du om bortagandet och återtagandet av Tin Tin?
Jag: Att genomtänkta urval inte är detsamma som censur och att bibliotek alltid gjort urval. Enda skillnaden är att media rapporterat.
Twittrare: men är det inte skillnad på att rensa ut något man redan [har] och att avstå från att ta in?
Jag: Inte särskilt stor. TioTretton har funnits 1,5 år och har ett mycket litet och smalt bokbestånd som de jobbar aktivt med.
Twittrare: det fanns alltså ingen anledning att bli särskilt upprörd?
Jag: Det är upp till var och en. Vissa upprörs av Tintin-albumens förlegade värderingar, vissa av beslutet att ta bort dem.

Enkelt och kortfattat uttryckt – max 140 tecken åt gången – sammanfattar det min ståndpunkt. (Och så fick jag ju inget mothugg, så det var lätt att stå för den.) Sedan är debatten intressant på andra sätt, till exempel dess enorma hastighet på webben, vilka som deltog och vilka efterdebatter den lett till (hur väljer och gallrar biblioteken sina medier? är inte nutida rasism mer intressant att diskutera än den historiska i serieform?).

Det roligaste inslaget, som kom när diskussionsvågorna alldeles precis börjat sänka sig, var Elin Lucassis kommentar (klicka för att se ordentligt).


Min stöddiga attityd till Tintin-debatten (”äh, ni har ingen insikt i branschen och vet inte vad ni pratar om”) flammade upp igen i dag, även om omständigheterna var trevligare. Den har skymtat förbi på sistone, Meriç Algün Ringborgs utställning med låneböcker som aldrig lånats, och i dag smällde dn.se upp den ganska stort. Så vad har jag emot det, att vackert färgglada, gammalmodigt biblioteksbundna och bortglömda böcker ställs ut på Gunnar Asplund-designade bokhyllor? Inget alls, förutom att utställningen heter ”The library of unborrowed books” och att artikeln sa just att dessa gamla böcker aldrig lånats.

Det har de, tro mig. Jag kan inte uttala mig tvärsäkert om alla 600 volymer, förstås, men det kliar i bibliotekariefingrarna som vill börja bläddra i böckerna och se om det verkligen inte finns några gamla stämpelkort kvar i bokfickorna som talar om vilka återlämningsdatum böckerna fått på 60- eller 70-talet. Det enda man kan säga är nämligen att vårt numera datoriserade system inte har registrerat några utlån. Det avslöjar inget om cirkulationen dessförinnan.

Besserwissern i mig, hur fin jag än tycker utställningen är, kunde inte låta bli att påpeka detta förhållande i kommentarsfältet, på ett vänligt men tydligt sätt. Det gjorde jag 13.29. 14.48 uppdaterades artikeln, som numera innehåller en passage med just denna brasklapp. ”Aldrig utlånad” betyder just här ”inte utlånad på 30 eller 40 år”.

Skönt, tycker jag, särskilt som den som kommenterade strax efter mig antydde, med hänvisning till Tintin-debatten, att den inköpande bibliotekspersonalen bör motivera sina urval. För visst, böcker som ingen någonsin läst verkar ju vara dåliga köp.

DCCCXLI Fransk konst


Belle epoque – posters & graphics av Victor Arwas (1978)
Fransk affischkonst under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

Till bords hos Monet av Claire Joyes (1990)
Mat och livsstil i Claude Monets hushåll. Recept på stuvad ål, kaninterrin, smöräpplen och mycket annat.

The new book-illustration in France av Léon Pichon (1924)
Franska bokillustrationer från slutet av 1800-talet till början av 1920-talet.

The Nabis and the Parisian avant-garde (1988)
Fransk konst med fokus på konstnärsgruppen Les Nabis som ställde ut tillsammans 1891-1900.

Drömmen om Paris – i spåren på svenska snillen i städernas stad av Lennart Moberg (2005)
Bildrik presentation av det Paris som fyra svenska män – Hill, Strindberg, Munthe och Gullberg – ville slå igenom i.

Samarbetet mellan Gamla stans bibliotek, Sture bibliotek och Nationalmuseum får mig just nu att samla ihop och tänka ut kortkorta beskrivningar till minst 25 böcker om konsten och livet i Frankrike för 100 eller 200 år sedan. En ny värld öppnar sig.

DCCCXIX Britta Grassman ställer ut till sista september


I eftermiddag hängde Britta Grassman sin utställning på Sturebibblan. Bara några få verk, men fina, i sig själva och i miljön. De ska sitta uppe till 30 september. Jag och Nike gjorde vårt bästa för att hjälpa till, höjde och sänkte krokar, riktade ljus.


Kommer man tidigt till biblioteket i morgon kan det till och med finnas vernissagechoklad kvar.

DCCXXV Street Smart, Galleri 5



Utöver den kommande Banksy-utställningen i Konserthuset, som jag skrev om häromdagen, pågår just nu en annan street art-utställning, ”Street Smart”, i Kulturhusets Galleri 5. Det var vernissage i förrgår med stor uppslutning, så pass att det var svårt att ta del av verken för alla minglare.

Invigningspratade gjorde Kulturhuschefen Eric Sjöström, utställningens curator Mia Zeeck och Maria Lantz, tillträdande rektor på Konstfack, och jag är säker på att de hade kunnat säga en massa intressanta saker om de velat. Kanske vågar de inte (eller tycker inte att det är passande att) uttala åsikter, kanske vet de inte själva var de står, men allt jag hör är: ”Ja, det är kontroversiellt att ställa ut gatukonst på Kulturhuset samtidigt som Stockholms stad har nolltolerans mot graffiti. Vi gör det ändå, men ni ska veta, allihopa, att vi inte tar ställning.” Eller som curatorn sa, när hon nämnde att hon under arbetets gång blivit konfronterad med det dilemmat, nämligen att hon ”är så trött på den frågan”. Det får mig bara att undra ännu mer varför ingen svarar på den.

I går, då utställningen officiellt öppnade, kunde man höra om den i Kulturnytt, där arrangörerna sammanfattningsvis säger: ”Vi vill väcka debatt, men inte debattera.” Läs och lyssna här.

Så varför valde jag själv att gå dit? Nolltoleransen står jag bakom, och även om jag inte är särskilt tilltalad av gatukonstestetiken alla gånger önskar jag att det fanns ett sätt att låta de begåvade gatukonstnärerna faktiskt verka som konstnärer, att det gick att komma över tröskeln att konstens statement på trotsåldersmanér måste hänga ihop med att den målas på någon annans egendom mitt i natten. Men det är ett urbant fenomen som finns där oavsett vad man tycker om det, och som storstadsromantiker kan man inte låta bli att bli nyfiken.

Sådär. Nu har jag väl på sätt och vis uppfyllt Kulturhusets syfte och dragit mitt lilla debattstrå till stacken.

DCC ”Årets utställning” på Beckmans



Avgångsstudenternas utställning på Beckmans designhögskola heter kort och gott ”Årets utställning”. Där redovisas allt från objekt av typen ”fosterställningsgungstol som utmanar maskuliniteten” (enligt upphovsmannen själv, som gärna beskrev sin skapelse) till den till konst upphöjda processen att byta efternamn (från Andersson till Felix, och ja, han som ville göra bytet hette även Felix i förnamn). På övervåningen fanns modeavdelningen. Jag fastnade för en fiskbensmönstrad kappa med gott om bicepsutrymme.

Mitt sällskap utgjordes av Johan, som kollar in en lampa strömförsörjd av en upphissad vikt som sakta släpps ner mot golvet, och Åsa, som poserar vid fiskbenskappan.

Utställningen pågår fram till på måndag, 28 maj. Gör inte som jag, som kom på mig själv med att högt lufta mina negativa omdömen om somliga verk. (”Äh, det där lät pretentiöst”, fnyste jag efter att ha läst i en beskrivande text att konstnären ”utforskat det undermedvetna”, och på något sätt med hjälp av olika personer som låtit sig hypnotiseras designat lampor i glas. Konstnären, förstod jag sekunden efteråt, var förmodligen killen som satt på en stol strax bakom oss när vi stod och tittade på lamporna.)