Etikettarkiv: Jobbet

DVI Mellandag på jobbet

Första arbetsdagen efter den rekordkorta julhelgen.

Främsta arbetsuppgiften: Skriva slutrapport för projektet ”Sociala medier : nåt för alla”. Extremt svårt att hålla koncentrationen uppe. Tankarna vandrade iväg till listan över böcker jag läst 2011 och dokumentären om regalskeppet Vasa som jag eventuellt skulle hinna hem till efter kvällens extraknäck hos Lena L på Stockholms syncentral (jag hann nästan, missade bara de första minuterna).

Främsta samtalsämnet på kafferasten: Stormen Dagmar, våra medmänniskor i tågkaoset och vilka skador som uppstått och inte uppstått i stormens spår. Jag nämnde bland annat ett radhustak som blåst av huset, något jag hörde en TV-reporter säga helt kort och som han inte, och därmed inte heller jag, visste några detaljer om. Men ändå förde jag det vidare. Det är så här rykten sprids.

Dagens lunch: En riktigt tråkig och kärlekslös halloumisallad på annars väldigt trevliga Non Solo Bar. Mest en stor näve isbergssallad med några halloumiskivor på, men det var ju inget särskilt fel på det, skivorna var inte brända och salladen var inte osköljd, så när avdukaren frågade om det smakade bra klämde jag bara fram ett oengagerat ”jadå tack”, istället för att erbjuda en lektion i halloumisallad.

Dagens miss: I samma sekund som jag smällde igen dörren i morse visste jag att jag låst mig ute. Jag hade inte lagt ner nycklarna i väskan. Som tur var skulle mina föräldrar till kyrkstädningen efter jobbet och kunde svänga förbi mitt jobb och lämna extranycklarna till mig, men det här innebär att samtliga fyra existerande nyckeluppsättningar för närvarande finns här hemma. I morgon bitti ska jag ha minst en med mig ut.

DII Dan före dan på Sture bibliotek

Man skulle kunna tro att den 23 december, med öppettiden 12-16, skulle vara en fridfull dag på Sturebibblan, men så blev det inte alls. Dagen rivstartade med vikarieintroduktion, farbror som behövde omplåstring, ett antal reservationsärenden i snabb takt och övriga generella frågor av besökarna som kom upp för trappan i en stadig ström. Studenterna lyste med sin frånvaro, men annars var det full aktivitet.

När biblioteket väl stängt fick jag på olika sätt mota bort sex personer som inte gillade att vi stängde så tidigt och försökte ta sig in ändå. Det är när biblioteksservicen inte erbjuds som det blir som tydligast hur efterfrågad den är.

Men för mig var de två extra timmarna betydelsefulla, jag kunde snabbt ta mig iväg till Storvreten, där nu julen börjat storstilat, med första Sickan Carlsson-filmen sedd, pusslet påbörjat och skinkan provsmakad.

CDXCIII Läsecirkel om Gaza : fotnoter till ett krig

I går hade vi alltså läsecirkel på Sturebibblan kring serieboken Gaza : fotnoter till ett krig (Footnotes in Gaza), som jag läste ut max en timme innan cirkeln började. Jag föredrar nästan alltid att läsa på engelska om det är originalspråk, men ibland blir det många ord att slå upp, och det blev det den här gången, nämligen krigstermer. På läsecirkelsaffischen kallade vi boken ”grafisk roman” i brist på ett relevant begrepp, men det här är alltså ett 400 sidor långt journalistiskt reportage* om Gazaremsan, med fokus på två massakrer som ägde rum 1956. Serieskaparen Joe Sacco var 2002 och 2003 på plats i de båda städerna där det skedde, Khan Younis och Rafah, och sökte efter äldre personer att intervjua, och både processen att leta upp information och informanter och själva intervjuerna som berättar om massakrerna ingår i boken.

”Fotnoter” syftar på det faktum att händelserna fallit i glömska, att de i så hög grad liknar de dåd som sker oavbrutet på Gazaremsan, så vem kan hålla isär incidenterna? Inte ens Gazaborna själva. Idén till boken fick Joe Sacco när han fick veta att en passage som handlade om det som hände 1956 redigerades bort ur en artikel i tidskriften Harper’s om Khan Younis som han hade i uppdrag att illustrera. Han vägrade låta den delen av historien avfärdas så lätt, i synnerhet som det visat sig hur lite som skrivits ner om händelserna över huvud taget. I slutet av boken konstaterar Joe Sacco att han och hans lokala medhjälpare Abed efter sina efterforskningar och intervjuer är världens främsta experter i ämnet.

Ingen cirkel är den andra lik och man vet aldrig om gruppen kommer att hålla sig till ämnet eller ej, men den här gången pratade vi koncentrerat om boken, utan några längre utsvävningar. Är serierutor ett bra sätt att redogöra för bortglömda krigshandlingar? Vad tyckte vi om tecknarstilen? Våldsskildringarna? Joe Saccos egen roll i sin historia? Den minutiösa återgivningen av de intervjuade gubbarnas och gummornas svar? Anna, en av deltagarna, jämför boken med en dramadokumentär, och det är nog så nära man kan komma en genrejämförelse. Samtid, som Joe Sacco lär ha tecknat utifrån foton och minnen, blandas med dåtid, där det måste ligga mängder av research bakom de tecknade bilderna, och det som inte går att veta – exakt hur miljöer och personer och skeenden såg ut – återskapas så verklighetsnära som möjligt.

Tre tankar blir kvar efter läsningen. För det första att den svårgripbara situationen på Gazaremsan blivit något lite bättre belyst. För det andra att det är en ynnest att få ta del av ett verk som måste ha krävt extremt mycket arbete. Och för det tredje att världen är full av oberättade berättelser som alla är värda 400 sidor serierutor.

* Jag skulle just skriva ner formuleringen ”journalistiskt reportage” och började fundera på om det är ett vedertaget uttryck, så jag googlade på det. De två första träffarna rörde den här boken. Är inte det ett ganska otroligt sammanträffande?

CDLXXXVIII Event för kulturförvaltare

I eftermiddags travade jag rakt in i Kulturhuset från Plattan-entrén, men mötte några kolleger som sa att vi visst skulle gå in på gatuplan. Och där var den, jättekön som ringlade längs med övre delen av Sergels torg. En nyfiken tjej frågade vad det var som hände på Kulturhuset och jag vet inte vad hon hade gissat, en världsstjärna på besök eller något som delades ut gratis till de 500 första besökarna, men kön utgjordes av medarbetare i Stockholms och Botkyrkas kulturförvaltningar, och vi skulle på ett seminarium.

Det var startskottet på ett samarbete mellan kommunerna, ”Kultur för alla” lyder mottot, och jag blev inte jätteupplyst om hur projektet kommer att ta sig uttryck i just min verksamhet, eller över huvud taget, faktiskt, men att programmet avslutades med Babsan och La Dolce Vita var ju skojigt. Bakgrundsdansare i Babsans enorma boa är ingen mindre än Stockholms kulturförvaltnings direktör Berit Svedberg.

CDLXXXVI Nobelhelgen på Sture


I dag var det stillsam postnobelstämning på Sture bibliotek. Vi bjöd på choklad som var över från gårdagens evenemang – Torsten Wahlund var återigen på plats och läste Tranströmer, den här gången en serie dikter, både äldre och nyare. Programmet blev totalt en timme långt med bensträckare i mitten, och under pausen var Torstens headset på, vilket innebar att hans: ”Hej hej! Tack för senast!” när han såg mig hördes i hela lokalen. Uppläsningen var riktigt, riktigt bra, och Torsten var fullständigt oberörd av skrikande barn utanför biblioteket, klamp i trappan, förbipasserande låntagare.

Början på dikten Allegro var finast: ”Jag spelar Haydn efter en svart dag och känner en enkel värme i händerna.” Vad jag gillar? Att man kan styra över sin attityd till livet och världen och omständigheter. En dag då allt gått åt skogen eller man fått tråkiga besked är bara jobbig. En ”svart dag” är något starkt, djupt melankoliskt, något man oundvikligen måste gå igenom, en prövning. Och vid den dagens slut kan man slötitta på TV och äta chips för att skingra tankarna, eller också kan man spela Haydn, eller något annat man gillar, lägga dagen bakom sig och låta livsglädjen komma sipprande tillbaka. (Det här är mina högst personliga associationer, Tranströmer får ursäkta.)

CDLXXIX Italienska kulturinstitutet och vi

I morse hade jag ett kort möte med Italienska kulturinstitutets direktör Paolo Grossi på Sturebibblan. Han började med att plocka fram en hel trave publikationer som vi fick som gåva, hela deras utgivning av både böcker och tjocka tidskrifter. Förra sommaren satt jag på balkongen och läste en artikel i Svenska Dagbladet om kulturinstitutschefen som sörjde det knappa utbudet av italiensk litteratur och övrig kultur i Sverige och på svenska och bestämt sig för att göra något åt saken. Redan då hade jag funderingar på hur vi skulle kunna samarbeta, och nu har vi planer på ett italienskt gästspel på Sture bibliotek i mars.

CDLXXVIII Tre dagar, fyra program

imageJo, det ser ungefär ut som i går, till och med några åhörare var desamma, men innehållet var helt annorlunda.

Och nu tar jag dem i ordning, Sturebibblans senaste program, tre dagar i rad. I söndags kom Berit Engdahl och pratade deckare, först en historisk exposé och därefter tema Stockholm. (Den stockholmsdeckare jag blev mest sugen på var Vic Sunesons Vem av de sju?, som man hör talas om i de här sammanhagen då och då, eftersom historiens mord äger rum i facksal 4 på Stadsbiblioteket.) Efter bokpresentationerna blev det frågesport om olika författare, huvudpersoner, miljöer och annat, och hur många rätt man hade kunde man hålla för sig själv, för vi alla fick pris. Berit hade nämligen med sig en stor trave nya och äldre böcker att ge bort, så det var bara att välja. Jag tog både en tunn Roberto Saviano och en gammal Agaton Sax-bok, som Berits pappa är upphovsman till.

Så i går hade vi årets julboktipskväll. Maria Bäckström från Goethe-institutet, Tiffany Alnefelt från The English Bookshop och Louise Herb från Pocketshop berättade om en rad olika nyheter och favoriter, och ett nytt inslag var att Marias pojkvän Martin medverkade som uppläsare, både i början och slutet av programmet. Väldigt effektfullt. Jag hade gjort i ordning en jullåtlista som jag drog igång i högtalarna under tiden folk kom in, vilket hade varit ett mysigt inslag om jag inte hade råkat sätta en rivig Chicago-låt på repeat utan att märka det, och den var inte ens särskilt julig. Men till efterminglet hade jag fått ordning på uppspelningen, så under glöggdrickandet och pepparkaksknaprandet och clementinskalandet hade vi Ray Charles, Diana Krall, Chet Baker och andra i bakgrunden. Folk minglade som aldrig förr, stod och pratade i olika grupperingar och bläddrade i bokpresentatörernas böcker. Bland besökarna fanns också en bibliotekarie från Arkitekturmuseets bibliotek, som vi planerar ett samarbete med i februari. Information kommer så småningom.

I kväll avslutades den här kavalkaden med två program i följd. Det första kallades på affischen ”Nobelnovell” och hölls under bibliotekets sista öppettimme. Det var de två redaktörerna för årets utgåva av Noveller för världens barn, Gun Ekroth och Christian Reimers, som pratade om boken och dess innehåll och skådespelaren Torsten Wahlund (Peter i Saltkråkan) som läste valda berättelser ur den, bland annat Tomas Tranströmers Göken. Man vet aldrig hur en uppläsning faller ut, kommer man att höra ordentligt, sitter folk obekvämt på de ryggstödslösa bänkarna, ska det bli något högljutt utrop på tunnelbanestationen, kommer folk att ränna runt i biblioteket på ett störande sätt? Men det gick väldigt bra, uppläsningarna var så proffsigt utförda att hela publiken satt andäktigt lyssnande och verkade hänga med i alla svängar.

Sist ut var läsecirkeln om Jhumpa Lahiris novellsamling Främmande jord. Jag och kollegan Carolinn ledde den och Gun och Torsten stannade kvar och var med även på cirkeln. Totalt var vi sju personer. Visserligen svävade samtalet ut ganska långt i olika riktningar, men en del diskussion blev det om bokens olika utvandrade indiska familjer som försöker uppfostra sina barn på en ny plats, framför allt i nordöstra USA. Jag hade kunnat dissekera novellerna mycket längre och mer ingående, de olika parallellerna kring arrangerade kontra självvalda äktenskap, vikten av utbildning, eventuella cementerade fördomar om vad indiska föräldrar strävar efter för sina barns del. Men så är jag också detaljläsare.

CDLXXVII Många böcker, långt mingel

image

Kvart i elva kunde jag äntligen gå hem efter Sturebibblans boktipskväll. Och då säger jag äntligen av trötthetsskäl och inget annat, det blev en fantastiskt trevlig kväll, om man frågar mig, med tre bokpresentatörer, en uppläsare, glögg och tilltugg och totalt omkring 30 bokentusiaster i lokalen. Bättre rapport kommer senare. Natten ska ägnas åt att förbereda en av morgondagens litterära begivenheter.

CDLXIX Fasar ut och fasar in

Nu är det precis en månad kvar av den officiella kurstiden på Delning. Jag är enormt glad och tacksam över att ha fått vara projektledare för ett nationellt projekt, med runt 30 deltagande bibliotek runtom i Sverige, kretsande kring en webbkurs i sociala medier, men nu är det snart dags att gå vidare, och jag börjar se tillbaka på de olika faser jag och projektet gått igenom. Webbplatsen strukturerades upp och hela kursen skrevs ihop (båda delarna med inspiration från fjolårets webbplats med samma syfte) i februari, den blev officiellt skarp 1 mars och bibliotekssamarbetena drogs igång i april. Sedan dess har nästan 1500 deltagare registrerat sig – hittills, många av dem nybörjare bland sociala webbtjänster.

Det kommer förmodligen att bli mer att berätta om projektets slutfas, men just nu förbereder jag mig mentalt för morgondagens möte, som markerar starten på, just precis, ett nytt projekt. Inte i den meningen att det finns projektledare och projektplan, och tyvärr inte heller några projektpengar, men mötet kommer att äga rum på Gamla stans bibliotek på Tyska stallplan 2, projektets själva högkvarter.

Från att ha haft webbnyfikna i hela landet som målgrupp kommer nu stockholmarna och stockholmsbesökarna att vara i fokus.