Det tog sin tid, men Drömbokhandeln på 457 sidor är utläst inför morgondagens läsecirkel, och till skillnad från andra maratonläsningar med obeveklig deadline var den här njutbar nästan (men inte riktigt) från början till slut. Till råga på allt är romanens tema god till skillnad mot medelmåttig litteratur. Bäddat för spännande diskussioner.
Etikettarkiv: Jobbet
DCCCXCVII Medicinsk bensin
Vad man gör när en uppsättning låneböcker råkat få bibliotekets etikett ditsatt rakt över baksidestexten istället för på bakpärmens insida? Rotar fram den gamla flaskan med medicinsk bensin (”Använd före 2002-09”) längst ner i garderoben här hemma och tar med till jobbet. Det är nämligen inte så enkelt att etiketterna går att ta loss och flyttas till sin rätta plats, utan de måste klösas bort i små strimlor, medan allt klister sitter kvar och drar åt sig damm och smuts inom sekunder. Det är där den medicinska bensinen kommer in. Helt lätt är det inte, man får ta i med armstycka och naglar och hålla andan i ångorna, men resultatet blir bra.
DCCCXCIV Nordiska museets bibliotek

I förrgår var hela personalstyrkan i Östermalmsenheten på studiebesök på Nordiska museets bibliotek. Jag hade varit på ett liknande besök med min förra enhet, men det gjorde inget alls, repetition är bra (särskilt som det jag minns bäst från förra gången är att en av medarbetarna berättade att han utnyttjat takhöjden över kontorslandskapet som luftrum att flyga runt sin leksakshelikopter i). Här syns först bibliotekarien Kajsa, en gammal kursare till mig, sedan två exempel ur samlingarna, nämligen en frisörtidning från 1984 och en Ellos-katalog från 1973, och kollegan Ulla som studerar utbudet.

Kläder och inredning ur Ellos-katalogen. Man kan säkert hitta likadana lampor på Myrorna i dag till ungefär likadana priser.

Och så finns det förstås äldre material, inom kulturhistoria, dräkthistoria, konsthantverk, mat och dryck … Bara roliga grejer. Utöver forskare med uppdrag av mer seriös karaktär kommer besökare som vill få recept på gammelmormors gröt eller hitta mönster till en tjugotalsklänning att gifta sig i. Webben i all ära, men vad skulle man göra utan bibliotek?
DCCCXC Snabb digital biblioteksservice
Bibblan svarar är en fenomenal tjänst! Vi har börjat spåna så smått på en kommande läsecirkelserie på Gamla stans och Sture bibliotek och tänker oss tema ”80-talets Stockholm”. Jag och Salomon tittade lite på olika titlar, men såg inte så många klockrena kandidater vid en första genomgång – så varför inte höra med Bibblan svarar? Det bör ju inte vara förbjudet för bibliotekarier att använda en bibliotekarieservice (fast jag höll mig anonym). Svar kom på mindre än en och en halv timme.

Särskilt uppmaningen längst ner gillas.
(Jag skrev visst lite snabbt och slarvigt och stavade fel i frågan, men ser det som att jag minskar risken att bli avslöjad som bibliotekarie.)
DCCCLXXXVI Hjälper Peirene Press med marknadsföringen

I somras råkade jag läsa ett blogginlägg i en främmande bokblogg om det lilla engelska förlaget Peirene Press, som ger ut kortare skönlitterära texter – de ska ta upp till två timmar att läsa – som tidigare inte funnits översatta till engelska. Det var något för Sture bibliotek att ta in, tänkte jag. Idén, formatet och omslagen trodde jag också skulle falla kollegan AnnCharlotte i smaken, och jag sparade idén som en möjlig present från oss på Sturebibblan när AnnCharlotte nu i höst skulle få barn. Så blev det också, jag beställde nyligen ett paket på tre små böcker i en serie kallad ”Female Voice Series”, och när jag gjort beställningen fick jag ett mail från förlaget där man undrade hur jag fått reda på att de fanns. Jag mailade tillbaka och beskrev hur det låg till, och i dag hittade jag mitt mail citerat på Peirene Press Facebook-sida. Så kan det gå.

DCCCLXXVI Smakprov från föreläsningen om franskt 1800-tal
Av någon anledning blev ljudet urkasst, men den som vill får gärna dra upp volymen och ta en titt på en några minuter lång video från Veronica Hejdelinds föreläsning kring utställningen ”Det moderna livet – franskt 1800-tal” på Sture bibliotek. Här börjar hon just berätta om storstaden – i det här fallet Paris – som fenomen, med dess nöjesliv för dem som hade råd.
DCCCLXXV Nationalmuseums gästspel
I går inföll en mycket trevlig punkt i vårt pågående franska samarbete – intendent Veronica Hejdelind från Nationalmuseum kom till Sture bibliotek och visade konstverk och foton som gav en bild av ”det moderna livets” framväxt i 1800-talets Frankrike. Den lilla publiken, som framför allt bestod av äldre damer, hade tur som valde att komma i kväll, för det var verkligen ett fängslande föredrag. Veronica berättade om lantliga miljöer där det började bli svårt att promenera fritt omkring för att det kryllade av arbetande konstnärer och stadsmiljöer där fler och fler tekniska uppfinningar gjorde livet enklare (som elektriskt ljus) och kanske roligare (som ”cinematografen”). Publiken hummade intresserat, skrattade till, antecknade, frågade och kommenterade. Nu är man mer taggad en någonsin att se Nationalmuseums utställning ”Det moderna livet”.
Och snart kan man besöka Nationalmuseum virtuellt via Google Art Project, enligt DN-artikeln ”Google digitaliserar Nationalmuseum”, där museet verkar vara mycket positivt inställt till dokumentationen, särskilt som man snart kommer att hålla stängt i flera år för renovering.
DCCCLXXIII Zola

Kollegan Margaretha har tagit med sig sin uppsättning hundraåriga Zola-romaner hit till Östermalms bibliotek, där det pågår en liten intern Zola-revival. Efter att vi haft Damernas paradis som läsecirkelsbok på både Gamla stans och Sture bibliotek, och dessutom i samma veva upptäckt att BBC One just nu sänder TV-serien The Paradise som grundar sig på densamma, har intresset väckts på ett oväntat sätt. Jag som fram till nyligen bara läst (och visserligen störtgillat) Thérèse Raquin har nu många nya titlar på läslistan, som alla beskriver olika delar av 1800-talets franska samhälle på hög detaljnivå.
På tal om det vill jag slå ett slag för morgondagens föreläsning på Sture bibliotek om det franska 1800-talet ur konstperspektiv, då Veronica Hejdelind från Nationalmuseum besöker oss. Det börjar klockan sju. Välkomna!
DCCCLXXII Anette, praktikant

Anette Rydberg läser distansutbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap i Uppsala och är nu inne på sin tredje av fem praktikveckor på Östermalmsenhetens fyra bibliotek. Vi som jobbar med henne tycker vid det här laget att hon varit här jämt, hon blev genast en av oss. I dag är hon med mig och kollegan Salomon på Gamla stans bibliotek och har snällt ställt upp på att besvara mina nyfikna frågor. Här följer alltså:
Intervju med praktikanten Anette.
Är det som du trodde?
Det är roligare! Det är omväxlande, och jag känner att jag behövs. Jag var rädd att jag bara skulle gå efter som en svans, men det känns bra att jag kan tillföra något. Det är inte alla praktikplatser där man får ha riktiga arbetsuppgifter. Veckorna går fort.
Vad har varit mest intressant hittills?
Aktiviteterna, som novellpromenaderna och Stora läsardagen.
Är det något du ser fram emot att göra som du inte gjort än?
Jag ska vara på Stadsbiblioteket en dag och vara med på en sagostund och besöka kundtjänsten. Jag hoppas inte jag behöver jobba i kundtjänsten, det är min skräck, jag gillar inte att prata i telefon!
Hur ser ditt drömjobb ut?
Just nu tänker jag mycket på att jobba på specialbibliotek inom något som intresserar mig, något nischat.
Hur kom det sig att du ville satsa på bibliotekarieyrket?
Det har alltid funnits där, det är något jag drömt om, så varför inte satsa på det? Jag lekte bibliotek när jag var liten, tvingade familjen att låna böcker.
Vilket är ditt favoritsignum?
Just nu: ufHuu (= böcker för små barn på mongoliska). Första veckan fick jag en fråga från en pojke, eller hans lärare, om barnböcker på mongoliska. Vi hittade en Pippi-bok.
Har du något boktips?
Brev från en bruten horisont av Calle Brunell.
Strindberg eller Shakespeare?
Strindberg.
Bob Hansson eller Emily Dickinson?
Emily Dickinson.
Vi läser eller DN Boklördag?
DN Boklördag.
Pocket eller e-bok?
Pocket.
DCCCLXIX Alla våra franska cirklar
Nu har vi kommit en bra bit in i vår franska höst på Sture bibliotek och Gamla stans bibliotek. Vi har en grupp på Sture som vi träffat en gång för att diskutera noveller av Maupassant och därefter för ett samtal kring Zolas Damernas paradis. Andra kvällar har vi träffat Gamla stan-gruppen och pratat om samma böcker. De här två grupperna, som alltså träffats två gånger vardera, slår vi snart ihop för seriens sista träff, som är en visning av utställningen ”Det moderna livet – franskt 1800-tal” på Nationalmuseum. Och till råga på allt började vår läsecirkelsserie kring ny fransk litteratur på Sture häromdagen. Det är en serie enligt vårt vanliga mönster, nämligen på det sättet att man anmäler sig till det eller de tillfällen man är intresserad av, så det blir ingen fast grupp.
Trots att flera av oss som är med som cirkelledare har jobbat upp en hel del erfarenhet och vana de senaste åren är det slående hur olika träffarna kan bli beroende på vilka som deltar och vad boken väckt för känslor. Gruppen som läst 1800-talsklassiker på Sture består av idel stammisar som inte bara vet vilka vi är utan också har hyfsad koll på varandra. Även om olika böcker bäddar för olika grader av diskussion har det inte behövts någon inledningsfas över temuggarna då alla är lite tystlåtna på grund av blygsel eller hänsyn.
Höstens träffar i Gamla stan har varit den nuvarande personalgruppens första läsecirkelförsök på det biblioteket, så vi hade inga självklara kandidater. När vi inledde serien kring franskt 1800-tal för Gamla stans räkning, med Maupassant-träffen, bestod gruppen av en kollega inom Östermalmsenheten och en före detta sådan, en gammal gymnasieklasskompis till mig, en av bibliotekets storlånare, en som läst om läsecirkelserien på webben och aldrig besökt biblioteket tidigare och en tjej som annars deltar i cirklar på Sture, och så var vi två ledare. Det visade sig att gymnasieklasskompisen och storlånaren var bekanta sedan innan genom sitt politiska engagemang och vi kolleger kände förstås varandra, så lite försprång fanns, och diskussionerna flöt på hyfsat med lite toppar och dalar. Vid träff två hade sjukdom och andra förhinder slagit till, så vi var bara fyra personer – de två som var bekanta sedan innan, hon som hittat serien på webben och jag. Stämningen var familjär och pratet fortsatte längre än jag räknat med, nästan så att jag försökte bryta för att jag haft en lång dag och det var dags att gå hem. Det hör inte till vanligheterna.
Och nu i veckan hade vi alltså den första träffen av tre kring fransk litteratur från 2000-talet. Det var jag och kollegan Helena som satt med en ovanligt stor och brokig grupp och försökte diskutera Valérie Mréjens Tre berättelser; tre män. Vi uppnådde våra två viktiga marknadsföringsmål med cirklarna, vilka är att locka minst lika många intresserade personer som antal platser och att nå personer som inte brukar gå på läsecirklar, eller över huvud taget på bibliotek, och som valt att komma till exempel för att själva boken eller temat för kvällen intresserar dem. På grund av trycket valde vi att ha en extra stor grupp – tio personer inklusive oss ledare, istället för vår vanliga gräns på åtta – och vi hade bland annat med en kille som aldrig deltagit i någon läsecirkel alls tidigare och en kvinna som var lärare i svenska och franska. Helt enligt våra önskemål, alltså, men på grund av att vi träffat så rätt blev utmaningen desto större att få igång ett givande samtal. Alla var på olika nivåer, de flesta var främlingar för varandra och storleken på gruppen var precis vid den kritiska gräns där ovana deltagare blir hämmade och undviker att ta ordet.
Men Tre berättelser; tre män var definitivt värd en del stötande och blötande och jag och Helena gjorde vårt bästa för att dra igång det. Boken består av tre noveller, varav framför allt två är skrivna på ett mycket korthugget sätt, där styckena utgörs av enstaka meningar, och de handlar i tur och ordning om berättarjagets morfar, hennes pojkvän under ett några månader långt förhållande och slutligen hennes pappa. Jaget heter Valérie Mréjen. Vi ställde frågor om stilen och språket, om skillnader mellan novellerna, om den framväxande bilden av familjeförhållandena, om eventuell sanningshalt. En av deltagarna hade inte lyckats uppbåda något som helst engagemang under läsningen, medan Helena stormälskade boken. Övriga verkade luta åt mer eller mindre positiva omdömen. Jag gillade den också, den ger stort utbyte för liten läsinsats.
Nu har jag sannolikt två tillfällen kvar att vara läsecirkelledare i höst. Det värsta och bästa med att ha det som arbetsuppgift är läsandet som aldrig tar slut.
