MDCXXXIV Äntligen öppet

20140728-224358-81838015.jpg

Det var en hel del som inte fungerade i dag, första öppetdagen på Sturebibblan efter fyra stängda sommarveckor. Sändningen – alla böcker som återlämnats på andra bibliotek de senaste veckorna – kom inte, vilket gjorde att många inte fick sina reserverade böcker. Den automatiska entrédörren var felinställd och öppnade sig inte för besökare, något vi får leva med åtminstone fram till onsdag. Och i bibliotekskatalogen står det fortfarande att vi har stängt.

Men vi hade gott om låntagare (som kom in genom den manuellt uppställda entrén), mycket återlämning och många nyanlända tidskrifter och inköpta böcker att ta hand om. Jag jobbade över någon timme (men har en del minustid sedan tidigare, så det är inget synd om mig alls) och var ändå tvungen att lämna flera påbörjade uppgifter till morgondagens bemannare, och finliret, som att skylta om, fick prioriteras bort helt och hållet till förmån för mail och telefonsamtal för att försöka ställa alla konstiga fel tillrätta.

Att diverse uppstartsproblem skulle komma i dagen var jag nästan hundra procent säker på, men jag har förstås sett fram emot att Sture ska öppna. Helst skulle vi ju inte stänga alls. Det slog mig på nytt hur hemma man kan känna sig på en tunnelbanestation.

MDCXXII Litterär sommarsalong 2014: Detta borde skrivas i presens

20140715-234218-85338924.jpg
Sture biblioteks första litterära sommarsalong för året, i serien ”Res i litteraturen”, fick lov att äga rum inomhus på grund av alltför sval väderlek, det var kollegerna Salomon och AnnCharlotte som ledde diskussionen om Den store Gatsby, vars geografiska tema förstås var New York. Träff nummer två leddes av mig och Helena i Humlegården i går kväll, boken var Detta borde skrivas i presens av danskan Helle Helle och dess spelplats var Köpenhamn, med flera danska orter.

Helena tyckte mycket om boken, jag var inte lika förtjust. Trots att jag hade väntat med att läsa recensioner tills jag vänt sista sidan och bildat mig en egen uppfattning var jag ändå alltför påverkad av andras tolkningar. Eftersom det nästan alltid ställs frågor på träffarna om författaren och hans eller hennes övriga produktion ville jag komma påläst och hade först snabbt tagit mig igenom Helle Helles mycket korta debutbok Exempel på liv och därefter läst recensioner av den och några texter jag hittade om Helle Helle själv. En återkommande beskrivning av Helle Helles stil var isbergsliknelsen och konstaterandet att det mesta av betydelse sker mellan raderna. Med det i bakhuvudet började jag läsa Detta borde skrivas i presens, hennes senaste roman, jag försökte ha en extra skarp blick och tänka utanför boxen, men mina förkunskaper satte krokben för läsningen som blev ganska pressad och ansträngd. Efteråt undrade jag om jag trots allt missat allt det där underliggande som gjort så många läsare och kritiker så entusiastiska, eller om jag snappat upp det som fanns där men helt enkelt inte uppskattat det.

Nu lutar jag åt det senare. En omläsning (istället för den snabba ombläddring jag hann med) skulle säkert ha fördjupat historien, och det kom upp ett och annat spår under samtalet i Humlegården som fick mig att retroaktivt uppskatta vissa litterära kvaliteter, men också en replik som hjälpte mig att sätta ord på min missbelåtenhet. En av deltagarna hade precis som jag lite svårt för boken, men av andra skäl. Hon såg trots allt något allmängiltigt i storyn: ”Alla som flyttat hemifrån kan känna igen sig.” Nej! Jag har flyttat hemifrån, det är tjugo år sedan nu, men jag känner inte igen mig alls i Dorte, tjejen som tycks vara som en kringtumlande papperstuss vars öde styrs av vindpustar och förbipasserande. Alla hennes relationer verkar vara slumpmässiga, hon visar inget intresse för att arbeta och förtjäna sitt uppehälle och när hon väl söker och kommer in på en universitetskurs struntar hon i att gå den och stannar hemma och vänder på dygnet istället, när hon inte shoppar inne i Köpenhamn. Eller skriver. Någonstans anar man författaren själv i Dorte. Men mig provocerade hon till vansinne.

Efter den ändå mycket lyckade träffen – det är sällan en nackdel att tycka olika – fick jag med mig de överblivna bigarråerna, som jag åt i läsställning hemma i soffan där jag nu kunde lämna Helle Helles värld och kasta mig in i en annan.

MDXCIX Om bibliotek och bibliotekarier och varför vi gör som vi gör

Det var ganska högt tryck på lånedatorerna på Sture bibliotek i går. En av datoranvändarna kom in under eftermiddagen och sa att han precis varit på ett annat bibliotek, men visste att det är bättre att komma till oss, eftersom vi är mer ”förstående”. Han nämnde för säkerhets skull med emfas att den vän som tipsat honom om oss var en av våra medarbetare (i själva verket en pensionerad bibliotekarie från vår enhet som hoppar in på Sturebibblan som vikarie lite då och då, men okej). Här kunde han räkna med att få mer datortid än de avsatta 30 minuterna om han bad oss snällt.

Visst, vi har en sådan policy, och han sa att han kände till vad som gällde, men jag tyckte att jag var tvungen att tala om det ändå: Man får använda en dator i 30 minuter, därefter blir man automatiskt utloggad och har inte möjlighet att logga in igen förrän nästa dag. Men – och här skiljer vi oss från vissa andra bibliotek – om det inte är någon som står och väntar på att en dator ska bli ledig kan man säga till oss och så plussar vi på ytterligare en halvtimme.

Han hade tur. Till att börja med var alla fyra datorer upptagna och det kretsade även ett par personer däromkring och höll koll på om någon var på väg att lämna sin plats, men så småningom blev det lite glesare och vid just de tidpunkter då hans 30 minuter var på väg att rinna ut kunde vi varje gång göra en förlängning.

Det var en mycket belevad och trevlig man, och det kändes bra att vi kunde bistå med datortid för det arbete han hade att utföra, men jag önskar ändå att våra besökare hade en klarare bild av det här med bibliotek och bibliotekspersonal som är mer eller mindre förstående. Det gäller datortider och mycket annat, som avgifter, möjlighet till omlån, reservationsfrågor … Och det gäller alla möjliga andra instanser utöver bibliotek.

Jag skulle gärna vilja säga att vi nog är rätt förstående och serviceminded på Sture bibliotek, men de flesta av oss jobbar också på Östermalms bibliotek där datorreglerna är annorlunda, och vi bör väl inte besitta olika mått av förståelse olika arbetsdagar. Det är inte alla som tror det, men våra regler utgår faktiskt från faktorer som rättvisa, rationalitet och erfarenhet. Vi är ute efter att ge maximal service, inte begränsa den. På Östermalms bibliotek, större och stimmigare och med både fler besökare och fler datorer, fungerar det dåligt med undantag och förlängning under vissa förutsättningar, så tydliga, strikta regler är det bästa sättet att få ordning istället för kaos kring datorplatserna. För, tro mig, ibland blir det kaos.

Besöker man Sture bibliotek kan man i bästa fall få riktigt lång datortid, men samma bibliotekarie som är schyst och förlänger din tid kommer kanske inte att förlänga ditt lån. Om någon står i kö på boken du har hemma måste jag nämligen ha förståelse för reservantens rättigheter, det spelar tyvärr ingen roll om du behöver boken inför tentan nästa vecka eller om du måste hinna läsa ut den innan du och kompisarna i bokcirkeln ska träffas. Det är heller inte sällan man får ett telefonsamtal från en låntagare som först i detalj berättar hur hela familjen drabbats av förkylning och sedan frågar om ett boklån går att förlänga. Jag letar upp lånekontot och kollar. Om boken inte redan är omlånad de maximala två gångerna och inte heller reserverats av någon lånar jag om, och personen i andra änden tackar mig för att jag visar barmhärtighet i den svåra knipan. Om systemet, som följer alla våra låneregler, säger ifrån kan jag tyvärr inte göra något omlån och stämplas omedelbart som rigid, eller rentav kallsinnig, eller, i svåra fall, en elak översittare. Och låntagaren i fråga kommer säkert in nästa vecka med boken och bestrider övertidsavgiften på tio kronor.

En annan rätt betydelselös faktor vid regeltillämpning är bekantskap med någon av våra medarbetare.

MDXCII En hel hög grafiska romaner att längta hem till

20140619-204016-74416581.jpgAtt besöka bibliotek inkognito är bland det bästa jag vet. För några dagar sedan gick jag till Serieteket i Kulturhuset, där jag för det mesta, men inte alltid, kan röra mig oigenkänd. Jag gick fram till killen som satt i informationsdisken, samtidigt som jag försökte hålla mig utom synhåll för en bibliotekarie jag är bekant med, frågade efter en grafisk roman jag kollat upp och bad också om att få några boktips i liknande stil. Killen tog sig an uppdraget med stort engagemang. Till att börja med nämnde han ett antal serietecknare och titlar som jag redan plöjt, och jag kände mig som en sådan där besvärlig besökare som man får anstränga sig mycket för att ge god service, men så gav han lite friare förslag från andra avdelningar i biblioteket och det fanns förstås en hel del som jag inte kände till sedan innan. Vi gick runt mellan hyllorna och jag fick famnen full av intressanta böcker, varav jag redan kommit igenom den extremt snabblästa The Gigantic Robot av favoriten Tom Gauld och halvvägs in i Relish – My Life in the Kitchen av Lucy Knisley, en uppväxtskildring blandad med recept.

Som tur var fick bibliotekarien på en gång en fråga från en annan besökare, annars fanns risken att han hade erbjudit sig att låna ut böckerna åt mig över disk. Nu kunde jag istället gå bort med dem till utlåningsautomaten och slapp därmed räcka över mitt lånekort till honom, där det framgår att jag är personal inom Stockholms stadsbibliotek. Jaha, och var jobbar du? Jo, hrrm, på Sture bibliotek, där jag bland annat köper in serier …

MDLXXXII Slussenbibblans sommarläsningsprogram avklarat

20140613-120421-43461095.jpg
Tio personer är en alldeles lagom stor skara att presentera böcker inför. Den som ville fick ta te och kaka och sedan slå sig ner mellan bokhyllorna där min kollega Sofie satt fram stolar. Vi kom nära varandra, presentatörer och publik. Det är bra. Man känner sig i allmänhet mer involverad när man sitter nära.

Vi pratade om följande böcker:

Förvillelser av Hjalmar Söderberg (1895)
Klassisk flanörroman.
Människor helt utan betydelse av Johan Kling (2009)
Modern flanörroman.
Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg (2010)
Relationskaos.
Fältöversten av Jonas Malmborg (2013)
Tonårsvåld.
Det handlar om dig av Sandra Beijer (2014)
Mer relationskaos.
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri (2012)
Bombdådskonsekvenser.
Stockholmsfigurer på 90-talet av Anna Wahlenberg (1919)
Nostalginoveller.
Se min stad av Erik Asklund (1953)
Nostalgikåserier.
Stockholm – sommarstaden av Erik Asklund (text) och K. W. Gullers (foto) (1946)
Nostalgibilder.

MDLXIX Upplev ett land

20140531-170608-61568904.jpg
Just nu pågår planeringen av sommarens litterära salonger på Sture bibliotek. Vi återanvänder temat ”en bok, en stad”, och jag roade mig i går med att ta fram en lista på lagom nya, samtidsskildrande romaner som utspelar sig i varsin stad någonstans i världen. Det är en kul uppgift, men lika problematisk nu som när jag försökt tidigare. Vissa städer är välrepresenterade, medan andra betydligt mer sällan skildrats skönlitterärt – i böcker som når Sverige och svenska bibliotek, ska tilläggas. Och så finns den ganska stora kategorin städer som förekommer jämförelsevis ofta i litteraturen, men nästan alltid i sammanhang som gäller krig och annat elände. Det är tråkigt, orättvist och missvisande, och ingen av alla dessa titlar passar särskilt bra när temat går ut på att vi erbjuder alternativa ”semesterresor” till intressanta platser under sommaren.

Sedan skadar det inte att även göra våra icke salongdeltagande besökare uppmärksamma på att biblioteket erbjuder litteratur som utspelar sig på en mängd olika platser. Då kan man ta fram det lämpliga bokmärket ovan och gå loss på beståndet och välja ut en spännande blandning. Representerade länder ovan är Spanien, Frankrike, Island, Kina, Japan, Afghanistan och Storbritannien, och då närmare bestämt den avlägsna skotska ön Saint Kilda.

MDLXVII Ska aldrig glömma Östermalms- och Djurgårdshyllan

I dag jobbade jag på Östermalms bibliotek för första gången sedan i somras. Det mesta gick bra, om än inte alldeles strömlinjeformat, särskilt inte när jag letade efter boken om Thielska galleriet. Vid en så enkel fråga som ”var står den och den boken?”, en bok som faktiskt finns inne och på sin plats, vill man ju gärna gå raka spåret till rätt hylla, med blixtsnabb blick lokalisera rätt bokrygg och plocka fram den till den imponerade besökaren. Helst ska man också, tack vare sin vana och kompetens, förstå precis vad besökaren menar även om han eller hon ger en lite felaktiga uppgifter. Och det började bra …

Besökaren: Hej! Var har ni Lib-c?
Jag: Lib-c … Menar du Iib-c?
Besökaren: Ja, det kanske inte var ett litet ”L” utan stort ”I” …
Jag: Ja, det tror jag. Här har vi dem. Vad heter boken du letar efter?
Besökaren: Ernest Thiel och hans konstgalleri.
Jag (som inte hittar boken): Jaha … Men det låter ju som en konstnärsbiografi.
Besökaren: Skulle den stå på ”Personhistoria” då?
Jag: Ja, det borde den.
Besökaren: Och då står den efter den det handlar om, eller hur? Thiel?
Jag: Just det.
(Vi letar på ”Personhistoria”, utan resultat.)
Jag: Nej, jag går och ser vad det står i katalogen …
(Kollar och kommer tillbaka.)
Jag: Det var, hrrm, oväntat, den ska vara placerad på ”Stockholm”. Det är här borta. Nähä, inte på Thiel. Inte på författarens namn, Linde. Boken är från 1969, det är ju möjligt att den hamnat i magasinet, även om det inte står så.
(Går mot magasinet, möter Margaretha.)
Jag: Böcker placerade på ”Stockholm” står alfabetiskt, oavsett signum, eller hur?
Margaretha: Ja. Och Östermalms- och Djurgårdsböckerna står för sig.
Jag: Vänta nu, var ligger Thielska galleriet …
(Skyndar ut till besökaren, via rätt hylla.)
Jag: Här är den! Den stod bland Djurgårdsböckerna. Eh … dagens klurigaste, tror jag!
(Besökaren blir glad och tackar, jag ler generat.)