MDCCLXXXVIII Litterärt lunchrum

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/33a/22621664/files/2014/12/img_9934.jpg

I dag har Östermalmsenheten varit på studiebesök på Kungliga biblioteket. Jag uppfattar det fortfarande, efter ett antal studie- och privata besök, som ganska hemlighetsfullt. Trots alla beskrivningar och förklaringar. Det är en egen värld.

Det var ju trevligt med bokhyllesofforna i det här lunchrummet, men det måste bara finnas ett till, minst, med mer mahogny. Där vi inte får komma in.

MDCCLXXVIII Modiano i fokus

IMG_9704.JPG

Så har vi haft det traditionsenliga Nobelprogrammet på Sture bibliotek, i år under namnet ”Modiano i fokus”, med Gun Ekroth och Torsten Wahlund, ett föredrag om den aktuella Nobelpristagaren i litteratur och professionell högläsning. Som avslutning, efter att julmusten, pepparkakorna och After Eight-asken skickats runt, fick vi höra en bit ur Jonas Karlssons God jul. Jag var mäkta nöjd.

MDCCLXXIV Ett ärende till Filmhuset

IMG_9687.JPG

Vad gör man inte för den kulturtörstande allmänheten? När jag nu väljer böcker och filmer att prata om på Slussens bibliotek på torsdag kväll vill jag gärna att båda formaten ska vara lånbara. Och så vill jag särskilt gärna prata om Johan Klings lilla roman Människor helt utan betydelse och Gustaf Skarsgårds kortfilm som bygger på densamma. Så vad gör jag när jag konstaterat att filmen inte går att låna inom Stockholms stadsbibliotek? Jo, skaffar mig ett lånekort på Filminstitutets bibliotek och lånar filmen där, ser om den här hemma i kväll för att fräscha upp minnet och tar på torsdag med den till bok- och filmtipskvällen bara för att kunna hålla upp den och tipsa om att den finns att låna på biblioteket i Filmhuset på Gärdet.

Hoppas nu att det kommer någon kulturtörstande allmänhet!

MDCCXXXIX Dansksvenskt litteratursamtal med Ida Jessen

IMG_8290.JPG

Ida Jessen i samtal med Harald Hultqvist på Bibliotek Plattan. Ett alldeles lagom program på trekvart, på skandinaviska, om Ida Jessens novellkonst, om att noveller måste sluta på exakt rätt ställe, om att skriva respektive översätta skönlitteratur och om skillnaderna mellan danska och svenska. Harald skröt med att han läst Idas novellsamling Postkort til Annie på danska, vilket hade gått bra, men talad danska är det värre med. ”Ja”, erkände Ida, ”det är för att vi hugger av orden, men” – sa hon vänd till publiken – ”i den skrivna texten är alla bokstäver med!”

På frågan om hon kommer att få Nordiska Rådets Litteraturpris svarade Ida Jessen tvärsäkert nej. Hon är en av de nominerade som kommer att samlas för prisutdelningen i Stadshuset i morgon.

MDCCXXVII Nästa dag

Jag gör en kort uppföljning av rapporten från gårdagens arbetsdag på Sture bibliotek med en från dagens arbetsdag på detsamma.

En inte alls ovanlig typ av fråga representerades av en dam som ville läsa något av Lotta Alsterlind. Jag sökte framgångslöst på alla möjliga sätt och vis, den här författaren var inte bekant för mig. ”Hon har skrivit ‘Tjejerna på stranden’. Eller ‘Flickorna på stranden’.” Aha. ”Du menar Tove Alsterdal som har skrivit ”Kvinnorna på stranden”? ”Ja, just det. [Tonfall: Det var ju det jag sa.] Har ni något av henne?”

Det händer förstås att besökare pratar på och pratar på om personliga ting utan känsla för vår vilja och möjlighet att lyssna, men även det motsatta kan faktiskt inträffa – man hade velat veta mer! En av våra grånade stammisar vid lånedatorerna ville ha hjälp att skriva ut ett gammalt foto som föreställde ett brudpar. På varsin sida om brudparet satt en ung man och en ung kvinna. Han pekade på den unge mannen och sa att det var han som 18-åring hemma i Indien, det var hans bror som gifte sig och hon på andra sidan skulle ha blivit hans fru, men blev det inte. Och det var allt han berättade.

Och sist men inte minst – deckaren av Wolf Haas har nu lånats ut.

MDCCXXVI Blandade besökare och en dikt jag minns

Man skulle kunna skriva en bloggpost om dagen om det brokiga arbete man utför som bibliotekarie. Nu utmanade jag mig själv att tänka efter – vad har jag egentligen tagit mig an för frågor och uppgifter i dag? Inget har stuckit ut, arbetsdagen på Sture bibliotek har varit alldeles normal, men innehållet är ju alltid unikt.

Det var den jobbsökande tjejen som behövde hjälp att skriva ett grammatiskt korrekt mail. Och stammisen som den här gången sökte litteratur om – och gärna diskuterade – flockbeteende i aktievärlden. Och den entusiastiska läsaren som var på jakt efter en svårfunnen bok av favoritförfattaren och blev eld och lågor när den visade sig finnas på Bokbörsen till billigt pris. Dessutom tekniskt pyssel med bibliotekets tre informationsskärmar som sällan presterar till hundra procent, ett omtänk i layouten av den affisch som ska användas till kommande konstutställning som invigs nästa vecka och ett visst mysande vid hyllorna som nu dignar av extra många nytillskott. Viktigast är väl att bekanta sig med det mest efterfrågade – de stora svenska romanförfattarnas höstnyheter, framför allt – men roligast är att se de mer obskyra engelskspråkiga alster jag själv bett inköpsgruppen beställa, efter att jag snokat reda på dem i den stora internationella litteraturfloran. Favoriten just nu är Come, Sweet Death!, en deckare av den österrikiske författaren Wolf Haas vars böcker inte blivit översatta till svenska. Melville House, som jag har ett lite extra gott öga till efter besöket i förlagsbutiken i Brooklyn, har gett ut den under avdelningen Melville International Crime. De gör överlag ett tilltalande urval.

Men för två veckor sedan, på samma bibliotek, fick jag en uppgift som visserligen inte var särskilt ovanlig, men som bet sig fast i minnet. En kvinna berättade att hennes bror hade dött och att hon sökte en dikt till hans begravning. Brodern hade haft Downs syndrom och hon ville hitta något som inte var alldeles för sorgligt utan som speglade hans glada personlighet, och alla dikter hon tittat på innehöll alldeles för mycket elände. Jag tog fram vår tjockaste diktsamling från den lilla poesihyllan och bläddrade än här och än där och slutligen fram till Fröding. Hans ”Majvisa” stod med, och jag visade de här två verserna:

Nyss fåglarne sjöngo på nytt om vår
nytt hopp gav den lyckliga låten,
men mig, som åter vid fönstret står,
i halsen sitter gråten.

Nu blommar all världen och sommarn drar in
bland ljusgröna dungar och gärden,
all världen är skön, all världen är min
och jag är en son av all världen.

Ganska otydligt är det, med perspektiv och innebörd, vilket har att göra med att det här bara är första halvan av dikten, men kvinnan tyckte om texten, fotade av den med mobilen och skulle höra med resten av familjen. Det kändes hedrande att få vara med och hjälpa till.