
Näst sista stegtävlingsdagens långpromenad gick från Kungsholmen till Abrahamsberg. I regn.
MDXLIX Min nya vän
MDXLVIII Skeppsholmspromenad
MDXLVII Från partaj till partaj
Efter en ovanligt hysterisk arbetsdag – en fyra och en halv timme lång jubileumsfest på Sture bibliotek med förberedelser innan, återställning efter och upprätthållande av normal biblioteks- samt förtidsröstningsservice under tiden – blev det inte direkt nedvarvning, men i alla fall en kravlös kväll med service och underhållning som nu var till för mig att ta del av. I ganska flärdfull miljö, dessutom. Innan jag tog den korta promenaden från bibblan till Strandvägen 1 bytte jag från bekväma till snofsiga skor, satte på mitt tjusiga Elena Stockholm-halsband och applicerade ”gå-ut-parfymen”, som kollegan Salomon uttryckte den avslöjande doften i arbetsrummet. En liten ansträngning måste man ju ändå göra för att gå från biblioteksfestlook till middagsstass. Tanken var att jag skulle invänta Sofia och att vi skulle ta sällskap från biblioteket, men jag var angelägen om att komma därifrån, sist som jag var av oss fyra kolleger för dagen, så jag kom tidigt, blev servad med kappupphängning, fick vårt bord med en gång, studerade menyn och insöp atmosfären tills jag fick sällskap.
Maten var okej, inte fantastisk (och inte så väl tilltagen, jag åt lite till när jag kom hem), men musiken var bra, som vanligt, och stämningen milt festlig, på skön söndagskvällsnivå.
MDXLVI Första helgen i maj, del 2: Tvåårskalaset
I söndags morse klev jag och Lena av Finlandsfärjan, centralt och bra vid Stadsgården, och jag blev direkt upplockad av föräldrarna för vidare färd mot Örebro. Jag hade beställt presentpapper, som mamma tagit med i bilen, tillsammans med snöre, men tejp och sax fanns inte. I alla fall inte tejp, sax fanns, menade pappa, som har en i sin lilla nyckelringsfällkniv. Så jag klippte några millimeter i sänder och knåpade ihop två paket, ett till brorsan, med tre par randiga strumpor och Marianne med kaffesmak (direkt från Helsingfors, förstås), och ett till brorsdottern, som skulle få en Pettson och Findus-bok. (Parallellt med inslagningen facebookade jag med en kollega, som var på semester i Belgrad, och med belgradsbon Daniela, som kunde påminna mig om namnet på det där lilla kulturhuset vi var på under en bro, vilket jag vidarebefordrade till kollegan. Praktiskt när ens kontakter i Europa råkar vara online samtidigt.)
Brorsdottern skulle fylla två år några dagar senare och firades med presenter, särskilt från farmor.
Och det var liv i luckan.
Under parkbesöket träffade vi Findus, som brorsonen sa att den vita katten heter, och som brukar komma när de är där med förskolan. Den lät sig klappas av alla närvarande och kunde inte få nog av sällskap.
Tårta, förstås, och hemgjorda dammsugare. Och ändå fick värdarna för sig att skämmas över att tårtans marängbotten var köpt.
Boken gjorde succé. I marginalen finns saker att leta efter i uppslagets bild, hönor och äpplen och annat. Två dagar senare skickade svägerskan en film där brorsdottern tittar i boken, pekar och ropar: ”Häe öna! Häe öna!” (”Här är en höna!”, alltså.)
När vi kom till Örebro mötte vi upp familjen i kyrkan, där vi hann vara med på kyrkkaffet, och där brorsonen högtidligt överlämnade varsin liten rosa plastkruka till mamma och mig, där han planterat frön i söndagsskolan. Mamma fick tagetes, jag fick tomat. Vi var förstås stolta och glada över att just vi förärades dessa små krukor. Desto viktigare att den här fastern, som saknar gröna fingrar, sköter om den blivande plantan, och faktiskt, i dag har det börjat spira någonting!
MDXLV Jubileumsförberedelser
MDXLIV Varulvspäls
MDXLIII Första helgen i maj, del 1: Helsingforskryssningen
Vilken kanonkryssning! Om man bortser från de uppenbara minussidorna, förstås. Vi tar dem på en gång. Tänk vilken dröm det skulle vara att åka Finlandsfärja om man tog bort drickandet, rökandet och spelandet. Det skulle visserligen bli mycket dyrare att resa, men oändligt mycket trevligare. Med det sagt var det här ändå en lindrig tur, lite skränande, lite busknackande på hyttdörren, men i de delar där vi rörde oss blev vi aldrig vittnen till någon riktig redlöshet, rökburen var dessutom ordentligt stängd och de tutande spelautomaterna kunde man hålla sig undan hjälpligt.
Men man har ju alla möjligheter att resa på sitt eget sätt. Jag och Lena tittade på utsikten, åt gott, läste (ja, litegrann uppfyllde vi vår ambition att plugga ombord), köpte choklad och lakrits och, framför allt, betraktade färjan som ett långsamt men på sitt sätt trivsamt färdmedel, medan tiden i Helsingfors var resans huvudsakliga mål och syfte.
Det finns många sätt att lägga upp en utlandsvistelse, även en som bara är sju timmar lång, men två faktorer slår det mesta. Det ena är att man kommer för att träffa genuina ortsbor, som har det lokala perspektivet på sin miljö. Det andra är att man kommer för att träffa en eller flera ditflyttade svenskar, som har ett svenskt perspektiv på platsen. Det blev det senare, den här gången. Lenas före detta chef och hennes man, Eva och Johnny, en östgötsk och en västgötsk överste inom Frälsningsarmén, kom och hämtade oss vid färjan och körde sedan runt oss på sightseeing. Vid Sibeliusmonumentet gick vi ur bilen för att fota, i övrigt satt vi kvar och lät oss guidas på Evas motalamål. Utöver platserna vi passerade fick vi veta ett och annat om den finska folksjälen, som Eva och Johnny uppfattade den, utifrån finsk politik och historia. Landets styre och tillhörighet har skiftat, krig har brutit ut, det har funnits en hel del att vara rädd för och att slåss emot. Det är trevligare att prata om arkitektur, kyrkor, olika bostadsområden, semestervanor, språk och specifikt finska bakverk, och det gjorde vi också, men det som definierar ett land har ju inte alltid en speciellt sympatisk bakgrund, och det är väldigt nyttigt och intressant att få veta mer från personer som är mycket mer insatta än man är själv.
Lena och jag hade förstås ingen aning om var vi befann oss, vi bara åkte med, tittade ut och lyssnade på allt spännande som sas, och så småningom stannade vi i ett område (Munksnäs vet jag nu att det heter) där Eva sa att det fanns en särskild höjdpunkt: ”Här ligger vår lägenhet, och där serveras det kaffe!” När vi kom upp i lägenheten var det dukat till kalas, med vackert porslin i vardagsrummet. Eftersom vi båda framför allt är tedrickare byttes våra koppar snabbt ut och vi fick ett exklusivt te från Chaikhana i Gamla stan i Stockholm att dricka till finska struvor (se tidigare bloggpost). Struvorna hade inte alls stjärnform som i Sverige utan var klumpar bestående av trasslig friterad smet, en klassiker som äts första maj (det var den tredje när vi var där) ihop med sima, en (nästan) alkoholfri variant av mjöd. Vi hackade sönder struvklumparna och åt av det knapriga trasslet och fick varsitt litet glas med sima. Våra värdar gjorde klart att det var valfritt att smaka och jag och Lena, två renläriga absolutister, funderade misstänksamt på de där noll komma någonting procenten, men smakade en aning. Det var ändå drickbart, och ska det vara struvor och sima så ska det väl. Gesten uppskattades i vilket fall som helst i stora mått.
Sedan kom kakfatet med hembakta kanelbullar, shortbread och krämfyllda bollar. Och sedan kom frozen cheesecake med bär. Vi stoppade i oss och pratade och pratade, om att bo i Finland kontra Sverige, om Frälsningsarmén i Finland kontra Sverige, om socialt arbete i Finland kontra Sverige … Och om vad vi skulle göra därnäst, dagen var ju inte slut än. De skulle släppa oss fria och låta oss gå runt i stan på egen hand och rekommenderade en tur upp i Hotelli Torni. (Vi hade för övrigt redan konstaterat att finska är jättelätt. Salmiak heter Salmiakki, hiss heter hissi. Klart hotellet med tornet heter Hotelli Torni.) Johnny skjutsade in oss till stan, och vi såg på en gång att hotellet låg granne med Stockmann och Akademiska bokhandeln. Från tornet hade vi en häftig vy över stan, sedan betade vi av varuhuset och bokhandeln i rask takt, gjorde ett snabbt besök på Café Strindberg (dit måste jag återkomma) och därefter take away-latte respektive varm choklad från Starbucks och promenad mot båten.
På hemvägen tittade vi mer på utsikten, åt mer god mat, läste lite till och bråkade med Viking Lines wifi.
MDXLII Ett år, ett par skor

Tack ska ni ha, Vagabond-skor, för det här året, då ni gjort ert jobb både på asfalt och ute i spenaten i Stockholm, Sverige, Europa och världen. Era ersättare har införskaffats, och till min stora glädje är de precis likadana, fast fräscha. (Se även förra årets skobyte.)
MDXLI Sturebibblans jubileumsprogram

Välkomna på söndag! (Jubileet finns även som Facebook-evenemang.)























