Först hade vi sommarveckorna med grå himmel och isvindar. Jag passerade uteserveringar och tänkte att en sådan här ledig kväll kunde man ha suttit där vid ett bord och haft det trevligt i solen, om den hade varit framme. Sedan kom det vackra vädret, men var var då de lämpliga lediga kvällarna? Jo i kväll, i kväll skulle det vara perfekt att sitta och snacka på en trivsam uteservering. Jag hörde av mig till Anna, som svarade att hon och syrran Elin också tänkt att just i kväll var en uteserveringskväll. Så då trängde jag mig på syskonträffen och vi bestämde oss för Mälarpaviljongen.

Dessvärre var samtliga stockholmare inne på samma spår. Var det verkligen värt att tränga sig runt varv efter varv mellan borden, på den utbyggda delen vid strandkanten och över den lilla bron till pontonen i vattnet, där det kryllade av lyckliga bordsinnehavare och olyckliga bordslösa som vi? Det var väl det i slutänden, för vi fick ju faktiskt ett bord. Och ja, det var precis så där somrigt och trevligt som det skulle vara, vi åt gott och pratade om USA-resan från kust till kust som Elin kommit hem från och filminspelningen som Anna jobbar med och själv snöade jag in på New York och insöp allt som Elin berättade om hennes dagar där för några veckor sedan.

Ingen skugga alls över själva slutresultatet, alltså, men sådant man kan ta del av ”i mån av plats”, med andra ord i konkurrens med många andra, passar inte min personlighet. Att komma till ett reserverat bord är väldigt mycket trevligare än att stirra ut sina medmänniskor på en populär uteservering. Parkteater i all ära, men går man in i en teatersalong med en biljett i nypan behöver man inte bråka med publik som sitter för glest i bänkarna. För att inte tala om scenerna som kan utspela sig vid ombordstigning på flygplan med fri placering, och då vet man ändå att det finns plats för alla, men förmodligen inte precis där man vill. Ibland kommer man inte ifrån sammanhang där man behöver armbåga sig fram och aldrig riktigt kan veta om det kommer att gå vägen eller om man får lov att ge upp, men jag undviker dem mer och mer. Kanske är det åldern, kanske värderar jag min tid på gränsen till för högt, kanske är det mitt maniska planeringsbehov – det som gör min entusiasm inför en planerad aktivitet skyhög och besvikelsen över en missad aktivitet avgrundsdjup – som gör mig så oflexibel.

Men det finns ju skäl till trängseln. Det är bara på billiga flygresor man inte har en angiven plats. Parkteater är gratis. Och uteserveringen är populär för att solen skiner, vattnet glittrar, maten smakar bra och människor vill umgås. Så tack, Anna och Elin, för att jag fick sitta med vid det högt eftertraktade bordet!