”Linda – djurens hjälte på Skansen” heter en sommarintervju i Vårt Kungsholmen som kom i dag. Skansen-Linda berättar en massa intressanta grejer, som att hon haft en skadad säl boende i sitt badkar och att Skansen-djuren älskar onsdagsmorgnarna efter allsången, eftersom de då får knapra i sig de björkar som stått på scenen. Mitt favoritstycke handlar om att det ibland levereras döda smådjur som blir mat åt vissa Skansen-djur, men: ”Förra veckan skulle vi egentligen få en stor musbeställning, men i stället fick vi ett halvt ton med frusen mald forell som levererades på en stor pall.” Och tyvärr äter tydligen inga av djuren mosad fisk. Vi har alla våra olika bekymmer på jobbet.
Kategoriarkiv: Text
CCLXXXVII Bokmärken ur verkligheten
När bibliotekarieögon faller på en tidningsartikel som rör bibliotek brukar det handla om neddragningar eller privatisering eller något annat torrt, men till den senaste lyder rubriken ”Glömt rulltårta i låneboken?”. DN skriver om stadsbiblioteket i Jönköping som gjort en utställning av sådant som hittats mellan boksidor. Jag måste bara citera tipsrutan bredvid texten. Den lyder i sin helhet:
SAKER ATT LÄGGA I BOKEN
Bokmärken ska vara tunna och platta och passa mellan boksidorna så att man hittar rätt nästa gång man ska läsa.
Bra exempel:
Vykort
Foto på lillebror eller familjens katt.
Ruter dam (eller något annat kort. Det finns 52 plus joker att välja mellan).
Dåliga exempel:
Bakverk eller annat som smetar.
Ej betalda räkningar.
Brev som ingen annan bör läsa.
(TT)
Det roligaste är att det står (TT) längst ner. De brukar liksom syssla med annat.
CCLXXIX Mitt blod i någons ådror
”Tack! Det blod du gav har nu kommit till nytta för en patient. Hälsningar, Blodcentralen.” Älskar att få ett sådant sms, Blodcentralernas helt klart mest blodgivarmotiverande trick.
CCLXXVIII Kamelminne
Och plötsligt slår det mig varför jag får sådana sköna vibbar av doften från skinnfåtöljen jag sitter i – den påminner mig ju om den spanska kamelskinnsryggsäcken jag fick av mamma på gymnasiet. Visserligen var doften mer en stank i början, jag blev tvungen att vädra ur mitt skåp där i korridoren med jämna mellanrum, men det var en trevlig ryggsäck.
CCLXXVII Mail jag gillar
För tre veckor sedan fick jag ett mail från en dam som tydligen gjort en ansats att lära sig sociala medier med hjälp av kursen Delning, men hon fick inte ut något av materialet, som hon uttryckte det. Det var ett visserligen uppbragt men genomtänkt mail där damen, som representerade ”vi 85+are”, la fram sin syn på vad hennes åldersgrupp har för behov när det gäller datorkunskap. Vissa får inte ut något av de kurser som erbjuds eftersom de inte ens kan hantera en mus. Andra, som hon själv, använder tjänster som internetbank och informationssökning men har inget intresse för sociala medier. De medel som .SE (stiftelsen som finansierar Delning, eller indirekt betalar min lön) lägger på digital delaktighet borde användas på andra sätt, och hon hade flera konkreta förslag.
Jag tog ett djupt andetag innan jag klickade på ”Svara”, beredde mig på fight, tackade för synpunkterna och började förklara hur våra syften och mål ser ut när vi satsar på ökade kunskaper i att hantera interaktiva webbtjänster. Strax kom ett svar som i sin helhet lydde: ”Hej, och varmt tack för svaret. Nu ska jag fundera på vad du har sagt men redan nu inser jag att du har rätt!”
På mina tio år i biblioteksbranschen har jag aldrig fått ett sådant svar när jag har bemött klagomål. Det gör mig fortfarande glad.
För två veckor gjorde jag reklam för läseirkeln om Jens Liljestrands novell Sandhamn på Sturebibblans Facebook-sida, och dagen därpå kommer ett mail med rubriken ”Jens Liljestrand har också kommenterat Sture biblioteks länk”. Han frågade om han också fick komma. Det sa jag att han fick, och inte dök han upp för det, men det blev ett favoritmail i inboxen.
För att inte tala om vad som inträffade tre dagar senare. Jag uttryckte då på Twitter min sorg över att jag inte hittat något lika bra radioprogram att hänge mig åt på mina promenader till och från jobbet som hädangångna P3 Kultur med Johanna Koljonen, varpå jag får mailet ”Johanna Koljonen (@jocxy) replied to one of your Tweets!”. Det här råkar alltså vara en av mina stora idoler och jag var starstruck redan där. Hon verkade inte alls tycka att jag hade någon anledning att beklaga mig, nya programmet Jättestora frågor gick ju istället! Jag kunde bara säga som det var, att det inte riktigt var samma sak, men jag sa också att jag skulle ge det en ärlig chans (vilket betyder lyssna på det istället för att bara läsa om det). Sagt och gjort, i går lyssnade jag på det senaste programmet som handlade om Kina och faktiskt, jag var såld ganska direkt. Vilket jag twittrade till Johanna Koljonen och det lilla svaret på bilden ovan kom. Totalt fem Johanna Koljonen-mail blev det under konversationen. Jag ska aldrig städa i inboxen igen.
CCLXXV Det finns inga genvägar
Sedan några dagar tillbaka har det susat runt ett gäng småflugor i diskbänkstrakten. Samma sak var det förra sommaren, och då läste jag husmorstipset att man skulle blanda vatten, äppelcidervinäger och diskmedel på ett fat, så skulle flugorna luras dit och dö vinägerdöden. Försöka duger, tänkte jag, och minsann, flugorna samlades i en enda flytande, livlös svärm. Så det där tänkte jag alltså göra om. Någon äppelcidervinäger hade jag inte hemma, så jag offrade några droppar av balsamicon från Madrid och ställde den frestande blandningen på köksbänken. Inget resultat. De kanske inte gillar metallfat? Samma sak fast på porslin. Funkade inte. Fel placering? Ställde flugbadet precis vid kranen, där de gillar att hänga, men ingen hoppade i.
Så i går kväll lagade jag en gryta och passade på att göra diskbänken hyfsat ren efteråt, och i morse var flugorna försvunna. Förutom en, som hade drunknat i ett helt vanligt vattenglas.
CCLXXIV Gruvarbetarna som överlevde
”De instängda gruvarbetarna i Chile blir film”, säger Kulturnytt. Kul, här kan man vara säker på ett lyckligt slut (något både jag och DN:s Hanna Fahl kan längta efter). Men: ”I grunden är det här en historia om mänsklig triumf och ett testamente över modet och uthålligheten hos det chilenska folket”, säger filmproducenten Mike Medavoy, och varje gång jag ser den slutsatsen ropar min krassa sida högre än min blödigt jublande. Den krassa sidan säger att den ”mänskliga triumf” som kunde följas i alla medier i höstas inte var något annat än en svår gruvolycka (inte den första i San José-gruvan), som tack och lov i alla fall inte hade dödlig utgång. I Chile är det alltså en världssensation när gruvarbetare överlever. Säger min krassa sida.
CCLXX Tyst minut
En tyst minut hölls i rotundan på Stadsbiblioteket klockan tolv för att hedra offren för dåden i Norge. Det var bara några få besökare på plats just då, men de som var där verkade ha ställt sig, utan något särskilt ärende, i rotundan lite före tolv, vilket också personalen gjorde, så i praktiken blev den tysta minuten tre, fyra minuter.
Någon sa på Twitter att till och med tunnelbanan i Oslo skulle stå still.
Det är svårt att jobba i dag utan att frestas att läsa om händelseutvecklingen.
CCLXVI Våra bröder och systrar i Norge
I dag har jag haft trevligt. Träffat vänner. Fått min nya dator levererad. Ätit hos föräldrarna. Plockat blåbär.
Allt hamnar i skuggan av dåden i Norge.
Gud, omslut alla drabbade. Låt känslan av gemenskap och omtanke växa sig ännu starkare så att hatet inte har en chans.
CCLXIV Svår SF
– Först fattade jag ingenting, och ju mer de försökte förklara desto mindre fattade jag. Och det är det som gör rollen så kul, säger skådespelaren Andreas Wilson till ABC.
Science fiction är inte alls min genre, men att man spelat in under Sankt Eriksbron låter ju lite spännande. Man kanske ska kolla in det ändå.
Theomis 