CCLV Informationshotet

En deltagare i sociala medier-kursen Delning som jag jobbar med skriver angående kursavsnittet om Google att hon mer eller mindre lagt sitt liv i deras händer, på gott och ont. Gott: Bra tjänster, praktiskt med allt samlat hos en aktör. Ont: Man kan inte undgå att avslöja en hel del om sig själv. Men: ”Visst är jag medveten om att Google samlar in min surfningshistorik och annat för att kunna rikta annonserna, men det har jag faktiskt inga större problem med, det är trots allt det som gör att alla dessa användbara tjänster kan vara gratis”, skriver kursdeltagaren (som inte är någon gröngöling bland sociala medier, utan en IT-bibliotekarie som även håller egna kurser).

För en vecka sedan såg jag det engelska programmet ”Du är registrerad” i serien Världen på Kunskapskanalen. Om jag förstod upplägget rätt (trots omvänd kronologi och allmän rörighet) handlade det om att en man vid namn David Bond började fundera på det faktum att dotterns förskola ville ha tillåtelse att registrera data om henne. Det är väl helt oskyldigt, tyckte frun, det är klart att de måste kunna samla vissa uppgifter om barnen. Sådant här är riskfyllt, tyckte David, sparad information om henne och om hurdan hon är kan slå tillbaka senare i livet. David Bond börjar undersöka vilken information som finns, både om dottern och om honom själv, i diverse databaser och bestämmer sig för att utföra ett experiment, nämligen att försöka försvinna i en månad och ha två detektiver efter sig som plockar upp hans informationsspår.

Trots att det här låter som ett jätteintressant grepp för att avslöja hur mycket omvärlden kan ta reda på om oss blir det tyvärr pannkaka av hela den dramaturgiska idén, om man frågar mig. Om uppgiften hade varit just att gömma sig i en månad skulle David förstås ha stängt av mobilen och lagt den i en byrålåda, provianterat ordentligt i en affär nära sitt hem, köpt en tågbiljett med kontanta medel och tältat i skogen i en trakt där han aldrig tidigare varit. Istället använder han mobilen, besöker sina föräldrar och öppnar till och med ett mail från deckarna och går in på en webbsida de lagt upp (killen kan inte ha sett ett enda 24-avsnitt). Men snart blir han paranoid av skräck för att bli upptäckt, så han börjar resa runt i Europa. Någonstans mitt i programmet säger han dock något intressant – experimentet går ut på att han ska försöka leva ungefär som vanligt, men ändå förhindra informationsläckage. Det är ju en helt annan sak. Men det är svårt att kombinera med en flykt från två detektiver, med tanke på att uppgifter som var hans föräldrar bor står i telefonkatalogen och inte har så mycket att göra med signaler från mobilen, inloggningar på Facebook från internetcaféer, registrerade inköp i webbutiker och myndigheters register, sådant han egentligen var rädd för. Och här kommer spoilern: Till slut åker han dit. Hans fru är gravid och en av detektiverna ringer mödravårdscentralen, låtsas vara David och frågar vilken dag och tid de ska dit på kontroll. Sköterskan lämnar ut uppgifterna, och detektiverna hoppas att David ska komma till kontrollen, vilket han gör.

Programmet visar också intervjuer dels med personer som råkat väldigt illa ut, till exempel för att deras uppgifter blivit kapade, och dels med experter som pratar om faran med för detaljerade register över privatpersoner. Men medan dramats slutsats blir ”det går inte att gömma sig” borde det ha varit ”det finns personer som med onda avsikter kan utnyttja uppgifterna” och ”även skyddade uppgifter kan kommas åt på otillåtna sätt”. När David upptäcktes hade inte detektiverna hittat honom genom att ta del av offentliga uppgifter, utan genom att, om än temporärt, kapa Davids identitet.

Det är alltså mycket mer intressant att prata om information i rätt eller fel händer. Mycket elände kan inträffa om information felaktigt lämnas ut eller på annat sätt nås av illvilliga personer, men i programmet sas inget alls om vikten av information i rätt händer. Vi skulle till exempel inte kunna bedriva biblioteksverksamhet om vi inte fick hålla reda på folks personuppgifter och vad de lånar, för att inte tala om sjukvården, rättsväsendet och alla möjliga delar av samhället.

Och sedan har vi de privata aktörerna. Exempelvis berättar vi massor om oss själva för Google och Facebook och alla andra webbtjänster vi använder. Jag vill inte förminska riskerna och jag kan inte se in i framtiden och förutspå vad som rimligen skulle kunna ske om personlig information om vanligt folk i större utsträckning kommer i skurkars händer, men vad är det man till vardags bekymrar sig för? Dels att sådant man skriver på nätet kan ses av vem som helst och dels att uppgifter i stil med nätbeteende och preferenser sparas. Det första problemet har bara en lösning och den är enkel – var försiktig med vad du skriver på nätet. Oavsett begränsande inställningar är det bara att räkna med att alla kan se allt och att agera därefter. Att ens historik sparas har att göra med det Delning-deltagaren skrev, alltså att ta fram riktade annonser, vilket är priset för tjänster vi inte betalar reda pengar för.

Det här är viktigt. Många agerar som om de här tjänsterna – eftersom väldigt många använder dem och vi inte betalar för dem – är någon typ av mänskliga rättigheter. Det är klart att något slags etiska regler ska följas av aktörerna, men i övrigt ingår vi avtal när vi använder tjänsterna och har ingen rätt att klaga på villkoren.

Vi kan väl slå fast på en gång att ingenting är gratis. I de här fallen betalar användaren genom att avslöja så pass mycket om sig själv att aktören i fråga kan lista ut vilka varor och tjänster man kanske skulle vara beredd att lägga pengar på. En annan självklarhet är att det är företaget bakom tjänsten och inte användaren som skriver reglerna. Fotografiska får inte visa nakenbilder på Facebook, eftersom det strider mot reglerna. Punkt. Jag begriper inte att så många kan bli så upprörda över det. Fotografiska och mängder av andra verksamheter har i Facebook en oerhört kraftfull marknadsföringskanal som inte kostar mer än tiden det tar att fylla sidan med innehåll, så det minsta de kan göra är väl att acceptera villkoren.

Självklart finns det andra slags databaser där man hamnar utan att kunna styra det själv, men jag möter så ofta en så stor skepsis mot webbtjänsterna och, som många antar, deras hänsynslösa datainsamlande att jag tycker det är dags att ta ett steg tillbaka och upplysa om att det är användaren som förser tjänsten med information. Det är helt upp till dig om du vill släppa ifrån dig den. Och om du gör det, alltså gör bedömningen att Facebook eller Google eller någon annan aktör är ”rätt händer” för din information, kan du ta del av väldigt intressanta tjänster, och oavsett vad man tycker om saken är de ofta uppbyggda på det sättet att de blir bättre för användaren ju mer information de får.