Håll i er, här kommer ett skrytinlägg i genren ”o vad jag är berest, beläst, nere med Stockholms kulturelit och hela resten av Stockholm och, ja faktiskt, resten av världen”. Men mest handlar det om en efterlängtad kväll på Internationell författarscen.
Jag tog den grönmönstrade tygpåsen från Daunt Books i London – för att jag tyckte den matchade min just framgrävda second hand-kavaj från 90-talets Uppsala – och la ner plånbok, nycklar, ett litet paket lakrits- och kaneltabletter av det tyska lakritsmärket Kado köpta på den lilla biografen fsk Kino i Berlin samt mitt storpocketexemplar av den massiva The Goldfinch köpt på The English Bookshop på Lilla Nygatan i Gamla stan. Jag skulle nämligen äntligen få höra författarsamtalet med Donna Tartt, intervjuad av Jan Gradvall på Kulturhuset.
Redan för många månader sedan förkunnade Kulturhusets hemsida att Donna Tartt skulle besöka Internationell författarscen under våren, men medan alla andra litterära vårprogram spikades och biljetter såldes förblev Donna Tartt-programmet datumlöst och utan biljettförsäljning. Det snackades och spekulerades på Twitter – min personliga favorit var den ängsliga uppdateringen från tjejen som inte ville gå på ett eftermiddagsmöte, för tänk om Donna Tartt-biljetterna släpptes just då! – och många otåliga påtryckningar gjordes på Kulturhuset. Och så skedde det, man meddelade att biljetterna skulle släppas på webben klockan sex på morgonen torsdagen 20 mars till Donna Tartts framträdande söndagen 18 maj – och Twitter tystnade. Alla tycktes samtidigt inse att ju fler som nåddes av information om programmet desto större konkurrens om biljetterna.
Själv ställde jag förstås klockan och var bland de första som ryckte och slet i biljetterna, jag hade problem med själva betalningen – det måste ha varit trångt i cyberrymden – men i slutänden hade jag min biljett, till en plats allra, allra längst fram. Man hade klokt nog upplåtit Stadsteaterns stora salong istället för den vanliga hörsalen med färre, och onumrerade, platser. Jag bevakade försäljningen och såg att de allra flesta biljetterna, flera hundra, såldes första dagen.
Det var en sorlande, myllrande folkmassa kring och i salongen när jag kom dit, och väktare både här och där, vilket förvånade mig mycket. Vad trodde de skulle hända? Var det bara för att vi var så många hardcorefans? Fanns det något hot? Kräver amerikanska bästsäljande författares agenter väktare vid större framträdanden? Publikens sammansättning förvånade mig också en aning. Jag hade sett framför mig att alla platser skulle upptas av boktokiga kvinnor i min egen ålder, vi som var sexton eller däromkring när The Secret History kom på svenska, Den hemliga historien, och som låg vakna på nätterna och läste och förfasades över krypande obehagligheter bland studenterna på Hampden Collage i Vermont. Men det var en ganska blandad skara, olika åldrar, kvinnor och män. Donna Tartt är ju numera Pulitzer-prisad, för den senaste romanen, och kanske därmed extra välkänd, men den nyheten kom först långt efter att biljetterna sålt slut.
Det var fotoförbud under intervjun, så här ses Ingemar Fasth presentera kvällen.
Under intervjun framkom att Donna Tartt blev publicerad första gången när hon var tretton, då en dikt av henne i sonettform kom med i ett litterärt magasin hemma i Mississippi. Hon har också skrivit en essä om cheerleading, som hade legat länge i en byrålåda och som hon fick publicerad då hon blivit berömd efter utgivningen av The Secret History. Den skulle för övrigt bli film, var det tänkt, men det blev inte av, vilket Donna Tartt är tacksam för. Om The Goldfinch berättades att hon periodvis skrev på den i ett särskilt forskarrum på New York Public Library, där man hade ett möte med den ansvariga en gång om året då man genom redovisning av sitt arbete skulle hävda sin rätt att ha tillgång till rummet. Till skillnad från forskarna lånade Donna Tartt böcker inom vitt skilda ämnen, så hon fick förklara att hon faktiskt inte gjorde slumpmässiga lån för att det skulle se ut som att hon använde bibliotekets resurser, utan att det för hennes arbete behövdes litteratur om både Amsterdam och sportbetting. Men något om Stockholm blev det inte, som det ursprungligen var planerat. Vi fick även, till folkets jubel, höra att en ny bok var på gång.
Så fort intervjun var över reste sig alla och trängde sig mot utgången och signeringen. Jag hamnade någonstans i mitten av den långa kön som bildades och hade gott om tid att uppdatera och kolla läget på Twitter och Instagram. Särskilt för oss som var där utan sällskap blev det en tyst men ändå livlig ventilering, man taggade sina inlägg #donnatartt, responerade på varandras och undrade var i lokalen ens samtalspartner fanns, eller om de redan gått därifrån och satt på tunnelbanan. Med Maria T, tidigare i biblioteksvärlden, numera på Kulturrådet, och Josefine Lindén, nydebuterad författare som jag inte känner, men som jag tror att min förlagsengagerade vän Anna B är bekant med, hade jag en Twitter-diskussion om huruvida Donna Tartt som person är sympatisk eller ej. Det är det där som är så spännande med Twitter, man vet aldrig vilka som hakar på. Jag försökte hur som helst att inte låta mig påverkas innan jag själv kommit fram till själva signeringen. Erfarenheten blev positiv. Jag började förbereda mig långt innan det var min tur, starstruck som jag var, på att säga att jag varit ”a big fan” sedan jag var sexton och att jag som bibliotekarie rekommenderat The Secret History till unga läsare. Det blev … ungefär så. Hon såg väldigt glad ut, vi skakade hand, hon signerade min bok och berättade att hennes familjemedlemmar antingen jobbar på bibliotek eller tillbringar all sin tid där ändå. Sedan lämnade jag plats åt nästa nervösa beundrare, konstaterade att den väktare som stod närmast Donna Tartt var samma som den som patrullerade på Sture bibliotek på vårt jubileumsfirande för en vecka sedan och twittrade vidare, bland annat om att jag också noterat att en i kön fick ett biblioteksexemplar signerat. Det gillade mina medtwittrare. Jag gjorde samma grej när Erlend Loe var på besök i Kulturhuset för många år sedan, starstruck då också, särskilt efter att ha hört en av de bästa uppläsningar jag varit med på någonsin. Efter framträdandet fick jag en signatur i Hornstulls biblioteks exemplar av Fakta om Finland. Parallellt med twittrandet och instagrammandet (där jag såg många dokumenterade Donna Tartt-autografer i grön tusch eller i svart, som i min bok) deltog jag för övrigt i en ivrig Facebook-chatt med Lena och vår vän Marie i Köpenhamn, som vi ska hälsa på om en vecka. Nu återstår att välja stadsdel att träffas i.
När jag kom hem packade jag upp min nysignerade The Goldfinch, vari jag som bokmärke använder ett kvitto från den berlinska lilla street food-restaurangen Mammam, som serverar vietnamesisk mat på en kvällslivlig gata i Friedrichshain, och kollade det senaste av många mms från mamma och pappa på Malta. Sedan gjorde jag varm choklad på Whittard-chokladpulver från Bath med en stor vaniljmarshmallow från London och tänkte på förmiddagens predikan i Korskyrkan, om våra stora bekräftelsebehov, som får oss att vilja briljera med valda delar ur våra liv i sociala medier. Hrrm.
