Vi hade druckit det en gång i Sverige, när vi firade Vietnams nationaldag på vietnamesisk restaurang, och vi ville självklart dricka det typiska iskaffet när vi väl var på plats. Men först behövde vi lära oss de handgrepp man förväntas kunna, vilket vi gjorde en minnesvärd kväll långt in i Mekongdeltats obygd.

När vi anlänt med godsbåt och taxi till vårt boende i Tra Vinhs lantliga utkant visade det sig vara längre än gångavstånd till närmaste restaurang, och även om vi hade tillgång till cyklar var den stora vägen som ledde till civilisationen alldeles för trafikerad. Enligt uppgift kunde personalen på boendet fixa något att äta på förfrågan, och efter en lång goddag-yxskaft-dialog blev vi serverade nudlar, varsitt stekt ägg och några pomeloklyftor i köket, i sällskap av en liten svart hund.

Därefter tog vi en promenad längs landsvägen till … ja, den lokala puben, kanske man kan säga, där dryck serverades vid ett antal bord under bar himmel. Där satt några män och killar, och så vi. Solen hade gått ner och stället var pyntat med gräll, lysande juldekor. Av den unga servitrisen beställde vi varsin iskaffe och fick då en uppsättning attiraljer uppställda framför oss som vi inte visste hur vi skulle hantera. Vi gissade och skrattade, våra grannar tittade nyfiket. Till slut frågade vi. Så här var det – kaffet fanns i ett metallkärl varifrån det droppade ner i ett glas undertill, där det fanns en försvarlig mängd söt kondenserad mjölk. När kaffet runnit klart skulle det blandas ordentligt med mjölken till en krämigt ljusbrun vätska och hällas över i ett glas med is. Allt detta gjorde servitrisen åt oss, snabbt och effektivt, inför muntra blickar. Vi pekade sedan undrande på den blommiga porslinskannan som också ställts på vårt bord, varvid den togs bort. Vad som fanns där i fick vi aldrig veta.

Pricken över i under pubkvällen var toalettbesöket. Utöver servitrisen jobbade en man på stället, och jag fick känslan av att han var ägaren. Det var honom jag frågade efter en toalett och han visade mig riktningen, en bit längre in på gården. Det jag kom till var misstänkt likt ett privat badrum, med tandborstar och allehanda produkter, samt exotiska insekter, som lätt kunde knalla in från naturen utanför dörren. Gissningsvis hade mannen öppnat en pub på sin egen tomt.

Hur som helst var vi nu säkra och kunniga bryggare av vietnamesiskt iskaffe. Bilderna ovan och nedan är från Kafka Bookstore, där vi på ett vant och självklart sätt tillredde vår ljusbruna dryck dagen innan vi lämnade Vietnam.

Glasen matchade våra nagellack.