Ett sista APT med de senaste årens chef. En sista samling med de senaste årens hemgrupp. På samma dag. Förändringens vindar blåser. Det är då man inte ska gräva ner sig i det sorgesamma, utan göra det bästa av situationen/blicka framåt/se möjligheterna. Allt det där. Och det går förhållandevis bra.
Etikettarkiv: Vardag
MDCLXIII Pulvermuffins
Under oss här på Sturebibblan pågår renovering av Espresso House, och då handlar det inte om någon varsam tillputsning, utan urblåsning och nyuppbyggnad med tillhörande borrande, svetsande, bankande och gormande hantverkare emellan. Dem jag har haft att göra med verkar visserligen sympatiska, men att det finns ett bibliotek i direkt anslutning till lokalen, med en helt öppen trappa emellan, tas ingen hänsyn till.
I kombination med oväsendet var det en rad stressande uppgifter som skulle utföras så här första dagen efter min lilla veckolånga sommarsemester. Dåliga förutsättningar. Dåligt humör.
Men så kom kollegan och sa att han upptäckt att det muffinspaket han varit och köpt visst inte alls innehöll muffins, utan bakmix, och den enda sanna glädjen måste vara skadeglädjen, för det där var det roligaste jag hört på hela dagen! Och trots att jag retade kollegan med ohöljd munterhet var han snäll och gick till Thelins och köpte muffins åt oss båda.
Nu har jag ätit äppel- och kanelmuffins, druckit te och slutfört de mest angelägna uppgifterna, och till och med hantverkarna tycks ha lite lugnare sysslor just nu. Frid och fröjd på biblioteket.
MDCLV En Lindor-kartong att ta till
Ibland blir det inte som man tänkt sig, som nu, när jag skulle ha varit på inflyttningsfest men inte kunde ta mig dit på grund av ett stopp i pendeltågstrafiken av det allvarligare slaget. Har vänt hem och tröstar mig med röda Lindor-kulor, som jag fick på Sturebibblan för någon vecka sedan av en tacksam besökare som uppskattade den hjälp hon fick. En effektiv uppmuntran.
MDCXXX Orättvist
De senaste kvällarna har CNN stått på extra länge här hemma. Så mycket elände. Ondska och olyckor.
Ibland inbillar jag mig att jag visar ett slags medkännande respekt när jag följer de orättvisa, hjärtslitande skeendena. Ibland minskar, märkligt nog, känslan av maktlöshet när jag vet mer om vad som händer i världens oroligaste hörn, som Gaza, Irak, Ukraina, Syrien – och Norge.
Men i kväll stängde jag av nyhetsbruset för ett tag, satte mig på balkongen och tog del av några av de många, många förmåner som finns inom mitt räckhåll. Te. Frisk luft. Ett nästan folkfritt kvällslugn. 150-årsjubilaren Karlfeldts dikter. Bara för att jag hade lust. Jag skäms inte för det, men önskar att vi alla kunde få sitta på balkongen och läsa när vi har lust.
MDCXVIII Dålig disciplin
Vilket liv det är på balkongen! Måsarna tjuter, kråkorna brölar, trädkronorna susar, trafiken brummar i fjärran, det slår i dörrar och slamrar vid cykelställen, ett och annat ord kan urskiljas från samtal nere på gatan.
Jag försöker ju få någonting gjort här! Maila och läsa. Och så stjäls min uppmärksamhet av intressant oväsen.
Jaha, nu klingar bestick någonstans i närheten. Någon äter middag på en grannbalkong.
Och en yngling med ryggsäck skramlar högljutt fram på skateboard över den ojämna asfalten. Nu svängde han runt hörnet. Vad tyst det blev.
Nej, nu slår kyrkklockan.
MDCXVII Vardagsförhöjande webb- och appfunktioner
Några webb- och appfunktioner jag uppskattat lite extra mycket på sista tiden:
– att Spotify talar om för mig när artister jag följer släpper nya skivor.
– att Songkick talar om för mig när artister jag följer har konserter i några olika städer jag angett.
– ”favoritprogram”-funktionen i appen tv.nu, som ger en lista över när de sänds, så att jag kan passa in någon av de udda tider då CNN visar Business Traveller (som den här månaden handlar om att flyga i business class mellan London och New York med olika bolag, a girl can dream, right?)
– Twitter-listor, som är hopplöst bökiga att göra, men som renodlar ens flöde efter vad man är på humör för att följa (när det till exempel blir för mycket fotbolls-VM även från twittrare som annars håller sig till mer intressanta ämnen).
och:
– att även tidigare trevliga appar som Google Maps, Instagram och SR blivit ännu smartare på sista tiden. I Google Maps gillar jag hemadressfunktionen och att den kommunicerar med ens kontaktlista, Instagram har ju uppdaterats rejält för den som vill ge sig hän åt tillpiffning av sina kvadratiska små fotoalster och SR kommer ihåg det man själv kanske glömmer, nämligen att man började lyssna på ett bra program men slutade någonstans mitt i.
Jag kommer ihåg hur jag tänkte under uppväxten på alla tekniska apparater som fanns där hemma – stereon, videon, mikron och annat – och alla knappar som innebar olika funktioner. Man använde ju bara en bråkdel av dem, och det var ju dumt, man borde åtminstone veta vilka funktioner man missar när man nu ändå investerat i en avancerad apparat. I webb- och appvärlden har ens möjligheter att överblicka alla funktioner obönhörligt passerats, men min djupt rotade vetgirighet finns kvar. Man behöver inte ha koll på allt, men man vill heller inte missa sådant som faktiskt är riktigt användbart.
MDCXVI Greetings from Krigslida
Nä, man har inte roligare än man gör sig. Här har jag och Jenny H just insett att det är timmestrafik från Krigslida in till stan och roar oss med Jennys kameras självutlösarfunktion intill stationen i väntan på ett tåg.
MDLXXXI Priset är betalt
Före mig i kön på ICA Kungsholmstorg i går stod två unga romska kvinnor. Den första skulle köpa tomater som hon betalade genom att lägga enkronor i myntautomaten, en efter en, vilket fick personer som ställde sig bakom mig att ge upp och byta kö. Nästa kvinna stod och räknade halvhögt sina enkronor som låg samlade i tunikan hon höll upp kanten på, och jag började fumla efter mynt i min plånbok. Jag ger aldrig pengar till tiggare, trots att pengarna sannolikt går till en fattig familj i hemlandet, helt enkelt för att jag inte vill stödja tiggarreseindustrin utan heller bidrar ekonomiskt på annat sätt, men mat till en hungrig medmänniska, det är något annat.
Kvinnan som räknade pengar skulle köpa en halv grillad kyckling, några tomater och en limpa och det jag hade att bidra med i kontanter var sex kronor. Äsch, det var bara för larvigt. Istället visade jag henne bankkortet jag hade i handen, sa ”jag betalar”, pekade och hade mig för att hon skulle förstå. Jag betalade mina och hennes saker medan hon räknade vidare och hon blev förvirrad när hon såg sina varor skickas iväg till kassans bortre ände. Hon hade trott att jag velat gå före i kön. Jag försökte igen med teckenspråk, och till slut förstod hon och såg på mig med en outgrundlig men mycket varm blick.
En rad dök upp i huvudet medan jag stod och fäktade för att göra mig förstådd: ”Priset är betalt.” Det var från sången som går: ”Jesus har gjort allt, priset är betalt …” Nä, jag kunde inte riktigt jämföra min insats med avrättningen på korset. Men jag gillade tanken på att ge något litet tillbaka. Dö på ett kors – högt pris. Kyckling, tomater och limpa – lågt pris.
I morse kom ett sådant där glädjande sms från Karolinska: ”Tack! Det blod du gav har nu kommit till nytta för en patient. Hälsningar, Blodcentralen.” Hm … ”Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång, det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång …” Återigen, dö på ett kors – högt pris. Gå till Blodcentralen vid Fridhemsplan och pysslas om av trevlig personal – lågt pris.
Vad händer härnäst? Ska jag ta någon annans pyttelilla skuld på mig? Javisst, kom an bara!
MCDVI Killen som inte var från Stockholm
Efter att ha varit på verksamhetsmöte på Östermalms bibliotek gick jag i förmiddags ner i tunnelbanan för att åka vidare till Slussen. Just när jag satt mig på en bänk på perrongen kom en ung kille på kanske 19 år, sannolikt från en arabisktalande familj, och sträckte sig mot den Metro som jag hade råkat sätta mig bredvid. ”Ursäkta, kan jag ta den här?” ”Varsågod!” sa jag. Han satte sig en bit bort på samma bänk. Efter en liten stund kom ett ”ursäkta” igen och han undrade om jag kände till något bibliotek i city som är öppet. Jag svarade att det finns flera bibliotek i Kulturhuset och de har öppet just nu. ”Jaha, vad bra. Alltså, när jag kollade såg jag att typ alla bibliotek i hela stan har stängt i dag på förmiddagen! Det är jättekonstigt!” ”Jag jobbar själv på bibliotek, så du pratar med rätt person.” ”Va! Gör du!” ”Jo, vi har stängt på tisdagsförmiddagar, för det är vår chans att ha möten. Men just Kulturhusets bibliotek har öppet.”
Han frågade vidare om lånekort och lånedatorer och berättade att han inte läser så mycket nu för tiden. Han har ADHD, sa han, och det gör det svårt för honom att läsa, det är så mycket lättare att sätta på en film, fast det är lite synd … ”Man kan ju lyssna på böcker om man vill”, sa jag. ”Ja! Det gjorde jag förut! Det var jättebra. Jag läste Paradiset av Liza Marklund, till exempel, och jag kommer fortfarande ihåg allt, vad folk hette och så. Men … är inte det lite pinsamt, liksom, att behöva lyssna på böcker?” ”Nej, det blir ju mer och mer populärt”, sa jag och nämnde lite olika sätt att lyssna på böcker, via biblioteket och genom andra kanaler.
Killen smälte det där en stund och bläddrade vidare i Metron. Sedan vände han sig till mig igen. ”Alltså, förlåt, jag är inte härifrån, och jag vet att man inte ska börja prata med folk i Stockholm.” Jag log förmodligen brett åt den kommentaren och sa: ”Det är inte så att man inte ska göra det, vi är bara inte så bra på det.” ”Jaha”, sa killen allvarligt.
Strax därefter skildes våra vägar. ”Tack och ha det bra!” sa killen.
Klart jag har haft det bra i dag, och klart att det har en del att göra med mötet på Karlaplans tunnelbanestation med killen som inte var från Stockholm.
MCCV Semesterminnen
Nu går jag till jobbet med ett par minnen från New York.
Kort dag i dag, lagom för att sitta i infodisken några timmar samt slita sitt hår över en sprängfull inbox.
Theomis 