Etikettarkiv: Tro

CDLXXIII Bibeln i världsperspektiv

Bibeln i världsperspektiv av Erland Wendel-Hansen. Ja, den ser oerhört torr ut. Nej, den är inte särskilt inspirerande skriven. Men själva innehållet! Här pratar vi eldsjälar som upplever sig kallade att översätta Bibeln till ett främmande språk, lär sig språket, konstaterar att det inte finns något alfabet, skapar ett alfabet och sätter igång att översätta, för att sedan kasta sig över nästa främmande språk. Ett av de alfabet som kommit till av bibelöversättningsskäl är det kyrilliska. Helt nytt för mig.

Hela bibelspridningshistorien från början fram till 1980-talet finns med i boken, som skrivits av innehavaren av en bibelsamling som tydligen är något alldeles extra. Här finns också, bland mycket annat, olika rön kring Nya testamentets ursprungsspråk, frågan om protestantiska respektive katolska bibelöversättningar och detaljerade beskrivningar av vilka språk och folkgrupper som tidigt fick tillgång till hela eller delar av Bibeln och vilka som fått vänta fram till vår tid. Till exempel fanns evangelierna översatta till kinesiska år 640, medan hela Bibeln på ryska kom först 1876.

Boken råkade bli vald till diskussionsbok och har lästs och avhandlats av mig och Jonas på Espresso House på Sveavägen vid två tillfällen, det andra och sista i kväll. Trots, eller snarare på grund av, den opedagogiska formen är jag väldigt glad att boken fick det här forumet, för utan deadlines hade jag med allra största sannolikhet inte läst mer i den än de första raderna och missat hela historien om hur budskapet spridits över världen i 2000 år.

CDLXI Blandade intryck från Tim Humphreys besök


Under helgen som gick hade Korskyrkan besök av Tim Humphrey, kyrkoherde i St Barnabas Church i London, och de samlingar jag kunde pricka in var lördagens kvällsgudstjänst och måndagskvällens ledarsamling.

I lördags ställdes frågan: ”Bryr sig Gud om huruvida vi är lyckliga?” Svaret bör vara ja, med tanke på vad som står om lycka och glädje i Bibeln. Utgångspunkten var framför allt de första verserna i den första psalmen i Psaltaren.

Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare utan har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt.

Eller enligt Handbok för livet: Lyckliga de som inte följer ogudaktiga människors råd eller är tillsammans med syndare som inte bryr sig om Gud. De är i stället glada över att kunna göra det Gud vill. Dag och natt tänker de på hans lag och funderar över hur de bättre ska kunna följa den.

Tolkning: Här handlar det om att välja sida. Den Gud vi tror på är kärleksfull, mäktig och i högsta grad intresserad av våra liv, så lycklig är den som väljer att stå på Guds sida.

Och vidare: Han är som ett träd planterat nära vatten – det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen. Allt vad han gör går väl.

Handbok för livet: De är som träd som växer vid flodstranden. De bär god frukt och deras löv vissnar aldrig. De lyckas med allt de gör.

Tolkning: Vattnet, som kommer trädets rötter till del, kan sägas stå för den heliga anden, alltså Guds närvaro bland oss människor.

Här, menade Tim, hittar man ett bra svar på frågan om hur man uppnår lycka. Varaktig lycka kan inte hängas upp på omständigheter (de förändras hela tiden), inte köpas (var våra förfäder, utan iPads, platt-TV, hemförsäkring, vettig sjukvård, olyckligare än vi?) och inte hittas inuti en själv (där finns bara vi själva). Den beror på vad som finns under oss, vad vi står på och har rotat våra liv i.

(På bilden står Korskyrkans föreståndare Andrew Thompson till vänster och Tim Humphrey till höger.)


Måndagskvällen, som vände sig till oss som är ledare för olika verksamheter, i mitt fall en hemgrupp, handlade om motvillighet och tvivel. När Gud kallade Mose var det ingen ände på Moses ursäkter. Han hade inte rätt egenskaper för att kunna leda ett folk, sa han, han var ingen talare, han var rädd att folket inte skulle bry sig om vad han sa och han tvivlade på Guds löften. Välj någon annan! var hans lösning. Men Mose var kallad, och det var det som gällde, inte förutsättningarna. Allt blev som det var tänkt. Guds löften höll.

Tim frågade oss vilken av Moses ursäkter vi själva gärna tar till, och vi kunde identifiera oss med mycket och även lägga till några egna tvivel, som att vi jämför oss med specifika personer runtomkring och tror att de skulle passa bättre än vi som ledare, och vi har svårt att förlika oss med idén att ledare också ska vara förebilder. Vem är jag att säga ”var som jag”?

Men mitt i frossandet i motvilja och självkritik påpekade Tim att om stockholmarna är det minsta lika londonborna så krävs det mycket för att stockholmaren ska prioritera en samling i kyrkan en vardagskväll, och där satt vi. Och vi leder de facto våra respektive verksamheter, de allra flesta av oss ideellt. Någonstans ifrån kommer motivationen. Det finns en mening. Kanske måste man bryta mot jantelagen och tänka tanken att jag är ledare för att jag ska vara ledare. Det behöver ju inte betyda att man är en skicklig ledare, men förutsättningarna finns för att det ska gå bra ändå. För Mose gick det jättebra.

CDXXIV Samtal

Både i kväll och i går kväll har jag suttit tillsammans med några trevliga människor och diskuterat intressanta ämnen. I går handlade det om Glasgow-deckaren Still midnight av Denise Mina, i kväll om dödahavsrullar, Mose lag och judiskt liv på Jesu tid.

Vi hade alltså deckarcirkel på Sturebibblan i går, och man kanske inte tror att det går att vända och vrida, rent litterärt, på en skotsk polisroman i någon större utsträckning, men det gör det. Berättarstilen, ledtrådarna, perspektivbytena, drivet, talspråket i dialogerna, samhällsanalysen och den märkliga upplösningen. För att nämna något. Jag hade kunnat prata ännu mycket längre om karaktärernas trovärdighet, förmodad research och översättningen från engelska till svenska. Jag läste nämligen största delen på engelska och de sista hundra sidorna på svenska, och slogs bland annat av svordomarna och andra fula ord som hade översatts rakt av, men som lät alldeles för starka och aviga på svenska. Jag var inte ensam om att reagera på det. För att inte tala om andra utrop som ”men kors då!” och ”adjö, adjö”. Hur ofta hör man det i dag? Nej, som så ofta verkar översättningen vara ett hastverk där de enkla, bokstavliga motsvarigheterna har valts före en rättvisande och realistisk ton. Synd.

Kvällens hemgruppssamling ägde rum hos Joakim i Älvsjö. ”Onsdagsmys at my place” var Joakims rubrik till den här Facebook-uppladdade bilden, och det ser ut som att han satt och myste helt för sig själv, men vi andra satt faktiskt där kring ljusen. Fika, en runda då vi kort delar det viktigaste av det vi gjort eller tänkt på under veckan som gått, bön, en presentation av ett ämne (i dag var det Jonas tur, om kristendomens judiska bakgrund), prat om det och paralleller till i dag och vid niorycket avslutande andakt (i dag Johans tankar kring eftersträvansvärda personliga egenskaper enligt Bibeln).

Nog för att böcker och litterära samtal tillhör mina stora passioner, men skulle jag behöva välja vore det enkelt. Läsecirklarna är goda småkakor, ibland till och med läckra bakelser, men hemgruppssamlingarna är näring.

CDII Martyrskap

Veckans hemgruppssamling var hemma hos mig, jag hade beräknat fikat märkligt snålt och kom i sista stund på att toalettpapperet var slut, så jag fick låna av grannen, men i övrigt var det lyckat.

Det var min tur att välja ett ämne ur Nya testamentet talar, och jag valde att berätta lite om teatrar och amfiteatrar på Jesu tid. Ett trevligt ämne, kan man tycka, tidens kultur- och nöjesliv, men åtminstone om man ska tro mina källor var utbudet allt från lågt och billigt till brutalt blodtörstigt. De sofistikerade grekiska dramerna, som ju spelas än i dag, kom till ungefär 400 år tidigare, men den sortens kulturell kvalitet var man tydligen inte intresserad av, utan den ”romerska teatern urartade snabbt och var en direkt orsak till folkets dåliga moral”. Handlingen var ”rå” och säkert kan den jämföras med en del av den lågkvalitetsunderhållning som produceras i dag. Och betydligt värre var det på amfiteatern, där gladiatorspelen krävde människoliv inför storpublik.

Gladiatorspel mellan män – ofta slavar eller brottslingar, men också vissa professionella – och mellan män och djur är ju inte okända, men de så kallade ”kristologiska pjäserna” är inget jag minns att jag stött på förrän nu. Det var ett oerhört utstuderat sätt att ta livet av kristna. I Johannes Jellineks Ordet och orterna från 1967, som tar upp bakgrunden till kyrkoårets evangelietexter, beskrivs arenorna där man uppförde ”de grymma ‘lustspel’ som skulle förlöjliga den kristna tron och det allvarliga kristna levnadssättet. De kristna, som hade gripits efter angivelser eller efter razzior, tvangs att själva uppträda i rollkarikatyrer som vidskepliga dumbommar och konfronterades med hedniska skådespelare. Oftast ingick i teaterpjäsen bitande dialoger som slutade med prygelscener. Den halvt ihjälslagne martyren skulle då utropa: ‘Jag vill dö som kristen!’, och under de tiotusende åskådarnas jubel dödades han eller hon på öppen scen.” Det hände vid några tillfällen att motspelarna blev så tagna av de kristnas lidande att de valde att ställa sig på deras sida, vilket innebar att också de led martyrdöden.

Den kristna tron hade ett högt pris. På flera håll i världen betalar kristna fortfarande med sina liv.

Och vi då, vi kristna i Sverige omkring 1700 år senare? Pjäser som slutar med mord utsätts vi inte för. Vi har till och med full rätt att träffas i våra hem och be, något som inte alltid varit självklart i det här landet. Men något vi återkommer till i hemgruppen då och då är hur den kristna tron får hånas och förlöjligas i media, till skillnad från andra trosinriktningar, och att vi kristna, till skillnad från andra troende, låter det ske utan några större protester. Vad det beror på och vad vi borde göra istället är svårt att säga.

Men hur förhindrar vi förtalet? Bibeln har ett recept som uttrycks på olika sätt. I Första Petrusbrevet står det: ”Uppför er väl bland hedningarna, så att de, när de anklagar er som förbrytare, ser alla goda gärningar ni gör och prisar Gud den dag han uppsöker dem.” Och: ”Ty det är Guds vilja att ni genom att göra gott ska tysta munnen på oförståndiga och okunniga människor.” De här verserna mailade en av hemgruppsmedlemmarna till oss andra efter samlingen som en påminnelse. Att tysta motståndare genom en schyst livsstil kanske inte är så spektakulärt som högljudda protester, men det är Guds ords rekommendation, och den är inte så dum.

CCCLV Visst, ledarskap, fast ännu mer tjänande

imageLedarsamling i Korskyrkan i går kväll. Jag hastade dit efter kvällsjobb på Sturebibblan och missade både maten och största delen av undervisningen, men var med när några i församlingen berättade personligt om sina erfarenheter av ledarskap och sedan på prat i grupp, bön och lovsång. Inte minst för oss som inte är anställda ledare utan leder i mindre sammanhang (i mitt fall en hemgrupp) är det väldigt värdefullt att få lära av varandras framgångar och misslyckanden och att prata om vad som egentligen krävs av en ledare och de olika sätt man kan hamna i en ledarposition. Så jag vill verkligen inte förringa samlingen och dess syfte, men precis när jag kommit hem började Rick Warren, Saddleback-pastorn, twittra om ledarskap kontra tjänande. Extremt viktigt och riktigt.

CCCXXXIX Direkt-artikeln – redigerad och illustrerad


Nu har jag fått se den i redigerat skick – artikeln i EFK:s tidning Direkt om hur två församlingar i Stockholm och en i Malmö planterat nya församlingar. Jag är hemskt glad över att jag fick uppdraget att skriva den och därmed anledning att lära mig mer om ämnet genom att intervjua flera pastorer.

Visserligen görs det alltid små justeringar i texten som man som självgod skribent blir missnöjd med, men på det hela taget ser det bra ut. Läs och inspireras av tre församlingars engagemang och Guds verk!

CCCXXIV Mc-pastorn i Indien

image

I Korskyrkan ser man i princip varje söndag några män med björnbuseglasögon, kanske skinnväst med stort emblem på ryggen, kanske tatueringar, kanske långt skägg. Man kan vara ganska säker på att de tillhör den kombinerade mc-klubben och församlingen Christian Crusaders. I går var de fler än vanligt. Från amerikanska Christian Crusaders var Pastor Jack och Pastor Red på besök, den förre predikade och den senare ledde lovsång. Pastor Red ser ut som en snäll och glad tomte med vitaktigt skägg, som väl en gång varit rött, och kalt huvud och han har en riktigt fin sångröst som man kan lyssna på länge. Om man blundade skulle man tro att det var en välkammad yngling som satt med en gitarr på estraden. Lovsången var av naturliga skäl på engelska, och den var stark och äkta.

Pastor Jacks predikan handlade om att ingen är skapad för medelmåttighet utan att alla är ämnade att uträtta stordåd. Stordåden ser olika ut för olika människor, och en persons insats kanske snarare förbereder en annan persons stordåd, men om stordåd ska ske måste vi räkna med att utföra dem. Han berättade att han själv växt upp i små församlingar, men alltid haft en önskan om att predika för stora folkskaror. Med tiden har hans önskan gått i uppfyllelse med råge. Under en period bodde han och hans familj i Indien och verkade som missionärer och han berättade om en synnerligen storslagen händelse i en stad i norra Indien, där man hade en några dagar lång kampanj med möten då Pastor Jack predikade varje kväll. Mängder av människor kom och många helandeunder skedde. Näst sista kvällen, just när de som kommit till mötet fått inbjudan till förbön längst fram, kom ett störtregn och när Pastor Jack stod i regnet och bad för människor kändes det som elektricitet och han kunde inte stå still. Mötet avslutades tidigt eftersom folk gick och tog skydd från regnet. Medarbetarna frågade Pastor Jack varför han hade hoppat runt så där i regnet. Ingen aning, sa han, det gick inte att stå still.

Sista kvällen valde han ett upplägg som han inte brukade ha, nämligen att istället för att tala lämna ordet fritt för personer som ville berätta om hur de blivit berörda av Gud. Det blev många fina vittnesbörd, och så avslutades kampanjen. När de gick till bilen efteråt blev en av Pastor Jacks medarbetare stoppad av en man som ville berätta något. Han sa att 40 år tidigare hade det kommit en brittisk missionär och försökt predika evangeliet. En grupp hinduiska fundamentalister hade då mördat honom, styckat hans kropp och lagt kroppsdelarna på varje gata i staden med budskapet att det kristna evangeliet aldrig skulle få tillträde där. För tio år sedan kom två kristna missionärer från södra Indien. De misshandlades tills de var medvetslösa och kastades ut ur staden. Samma sak hade planerats för den här kampanjen. Mannen som berättade det här var ledare för en hinduisk grupp som vid en viss tidpunkt planerat att sabotera mötet och attackera pastorn, men just då kom ett störtregn och pastorn hade hoppat runt som en galning och mötet hade avslutats. De bestämde en ny tidpunkt under sista möteskvällen, men istället för att stå längst fram och tala hade pastorn släppt fram mötesdeltagare för att vittna. Den hinduiska gruppen hade då valt att skjuta på tidpunkten för attacken och lyssnade under tiden på vittnesbörden. Det de hörde fick dem att tänka efter. Kanske behövdes evangeliet i staden trots allt. Attacken ställdes in. I dag har staden flera kyrkor.

Nu på söndag kommer Victor och Solevi John till Korskyrkan. De har bott i Sverige de senaste åren, men kommer från just norra Indien (Solevi är barn till svenska missionärer). Vi var en liten grupp svenskar som reste dit tillsammans med Solevi i höstas och besökte skolor för barn i slummen, ett leprasjukhus, ett hem för järnvägsbarn och andra satsningar och var med på en stor kristen konferens. Det händer otroligt mycket i norra Indien. Ser fram emot söndag.

CCCX Krig

I dag satt jag och Lena W på bussen mellan två stadsvandringar och pratade om krig och hur de ibland – eller ofta – har uppstått genom makthavares småsinta stolthet. Läser just nu Jakobs brev i bibelversionen The message. Vers 4 börjar:

Where do you think all these appalling wars and quarrels come from? Do you think they just happen? Think again. They come about because you want your own way, and fight for it deep inside yourselves. You lust for what you don’t have and are willing to kill to get it. You want what isn’t yours and will risk violence to get your hands on it.

You wouldn’t think of just asking God for it, would you? And why not? Because you know you’d be asking for what you have no right to.