MDXVI Köpmannen i Venedig i varierande kostym

Är det tomt på Sture biblioteks utställningsvägg kan man sätta upp lite vad man känner för. Till läsecirkeln om Köpmannen i Venedig förra veckan hade jag skrivit ut olika bokframsidor och teateraffischer, föreställande Venedig, ett av Portias tre skrin eller, förstås, ”ett skålpund kött”. Nu sitter de på väggen, utan vidare förklaring. Hoppas någon tycker att de är intressanta ändå.

MDXII Vi pratar Köpmannen i Venedig på Sture bibliotek

shakespeare-host-tva-litterara-salonger-om-shylock-13-och-27-oktober-23341

Om det var lika lätt att göra vad man borde som att veta vad man borde göra, då stod det katedraler där det står kapell och slott där fattigfolkets kojor står.

Ett visdomsord från Portia, den både förmögna och intelligenta arvtagerskan, som reder ut hela rättstvisten i Köpmannen i Venedig – utklädd till man, naturligtvis.

Pjäsen får plats i en liten och tunn bok, till exempel Ordfronts nätta pocketutgåva med den senaste svenska översättningen, från 1995, som de flesta av oss i kvällens läsecirkel hade valt. Våra omdömen var både lika och olika, som det brukar vara, men jag blev positivt överraskad av hur tolkningarna och uppfattningarna skilde sig åt och hur mycket engagemang som kom till uttryck i åsikter och analyser. Till exempel tog vissa helt och hållet fasta på huvudspåret, berättelsen om den förtryckta och slutligen hämndtörstande Shylock, och såg mest svärta, orättvisa och tragedi, medan andra – som jag – inte kunde låta bli att läsa in en del humor i bihistorierna, vilket lättade upp intrycket. Vi kände sympati för Shylock i olika grad och på olika sätt, betraktade den venetianska miljön olika (även om ingen tyckte att den var särskilt påtagligt skildrad) och hade olika mått av förståelse för Portias val av make.

Cirkelupplägget är ett experiment – om två veckor ska samma grupp komma tillbaka till Sturebibblan efter att ha läst Jag heter Shylock, eller Shylock is my name, av Howard Jacobson, utgiven i år. Konceptet tilltalar nörden i mig enormt.

MMDII Nio möjliga Nobelprisvinnare på bibliotekets vägg

Nä, jag tror mig inte kunna gissa årets Nobelprisvinnare, men har nu tagit del av oddslistan och gjort ett litet urval för den som passerar Sturebibblans just nu utställningslösa utställningsvägg och vill spekulera själv. Hur urvalet är gjort? Namn jag kände igen eller tyckte lät kul samt en överrepresentation av kvinnor i förhållande till vad oddssättarna tror.

MMCDLVI Det stora gallringsprojektet

Har vi sagt att Sturebibblan bara har de tre senaste årens böcker så har vi. Av sentimentala och andra skäl – ovilja att ta itu med jobbet ska inte uteslutas – har många fyra, fem, sex, kanske sju år gamla böcker blivit kvar på hyllorna. Biblioteket har funnits i sju år och ja, det är alltså möjligt att det under dagens stora gallringsprojekt kommit fram ett och annat exemplar som vi köpte inför öppningen.

Det har städats, sorterats och arrangerats. Varje för gammal boks öde ska bestämmas – enstaka böcker slängs och en del hamnar på försäljningsvagnen, men de allra flesta skickas vidare till andra bibliotek, och då ska det avgöras till vilket av 40 bibliotek varje bok ska skickas.

Ruskigt flitiga har vi varit.

MMCDXL Swimming Home – en fransk mardrömssemester

Joe reckoned this was the worst day of his holiday so far. He was too old, too busy to have to endure a village full of idiots more fascinated with him than he was with them.

En berömd brittisk poet, hans fru krigskorrespondenten, deras fjortonåriga dotter och ett par ur fruns vänkrets hyr ett semesterhus i bergen ovanför Nice. En främmande ung kvinna, vacker och plågad, tar sig in i deras grupp och stör den sedan tidigare knappt existerande friden. Här finns inte en enda relation i balans. Det är varmt. Semestern ska vara avkopplande, men alla är på helspänn. Den unga kvinnans galenskap tränger sig på, den river ner de sköra strukturer av normalitet som den lilla familjen byggt upp och det är ingen slump att hon är där.

Swimming Home av Deborah Levy är kort men tät och full av berättartekniska idéer, lite för många, kanske. Särskilt intressant var det förstås att ha den som läsecirkelbok i Sture biblioteks ”Res i litteraturen”-serie en dryg vecka efter att ha kommit hem från Nice, även om jag avhöll mig från att kasta ur mig personliga associationer när vi satt sju personer på två utbredda filtar framför Kungliga biblioteket i Humlegården, med fikat i mitten och olika utgåvor av boken i händerna. Helena och jag hade läst den på originalspråket engelska – författaren är född i Sydafrika och uppvuxen i England – och alla våra cirkeldeltagare hade valt den svenska översättningen, Simma hem. På Helenas omslag var det en simmande kvinna, medan den bok jag hade – den ovan – var otroligt intetsägande. Men jag gillar ju det, när den bok man sett knappa men intressanta uppgifter om i bibliotekskatalogen visar sig ha ett tråkigt omslag och det faktiskt inte alls behöver tas i beaktande.

En riktigt lyckad aspekt, i alla fall under just min läsning, var presentationen av persongalleriet, som sker ganska tidigt och ganska snabbt, och ändå kristallklart. Jag fick tydliga inre bilder av alla i huset och förutom dem grannkvinnan, vaktmästaren, killen som driver caféet. Därmed kunde mer hjärnkapacitet läggas på att analysera de relationer som skildras mellan raderna, de kringströdda symbolerna, återkommande teman, stämningen och den delvis klichémättade semestermiljön på Rivieran.

Eftersom både Helena och jag är känsliga för överdrifter tyckte vi att den fras som avslutar hela boken – ”especially when it rains” – var lite väl smäktande, vi kunde gott ha nöjt oss med det symboliska regn som redan behandlats ett flertal gånger. Att vår läsecirkel sedan hastigt bröt upp efter en dryg timme på grund av en plötslig regnskur kunde vi ju inte göra något åt.

MMCDXXIV Mina 500 bästa vänner – inte mycket mer än ganska intressant

Den blev ingen favorit, den kulturbranschskildrande novellsamlingen Mina 500 bästa vänner av Johanna Adorján. Vissa av berättelserna hade sina kvaliteter och byggde på intressanta idéer – som den om journalisten som utgår ifrån att han kommer att vinna ett prestigefyllt pris och den om förläggaren som tvingas framföra att succéförfattarens andra bokmanus inte är särskilt bra – men hantverket tilltalade mig inte. Det var för många slut jag inte tyckte om, språket – eller översättningen – svajade ibland, de vulgära bitarna var vulgära i överkant och de noveller som hade tillräckligt lite av de störande momenten för att faktiskt fånga mig var egentligen bara mediokra.

Sedan behöver man förstås inte lita på just mitt omdöme, boken är faktiskt något av en kritikerälskling, vilket är intressant i sig, eftersom kritikerna har den dubbla tillhörigheten i journalist- och kultursvängen, nämligen de två överlappande världar boken beskriver. När vi satt ett litet gäng och pratade om den på Sture biblioteks ”litterära sommarsalong” i Humlegården i kväll hade vi heller ingen brist på ingångar, det finns mycket att diskutera kring de lyckade, misslyckade, uppåtsträvande, utstötta, etablerade och nyupptäckta personligheter som utgör novellsamlingens påhittade berlinska kulturelit.

Samtidigt slog det mig hur svårt det kan vara att föra ett samtal om en novellsamling, inte alls omöjligt, men utmanande. En roman kan man prata sig igenom på ett annat sätt, ta upp aspekt efter aspekt och i alla fall ha en chans att se till att alla i gruppen är med på banan. Hoppar man i bokcirkelsamtalet från novell till novell för att diskutera röda trådar ställs höga krav på gruppen, den som inte har lagt alla detaljer på minnet blir snabbt bortkollrad. I Mina 500 bästa vänner finns många krokar, tydliga eller subtila, mellan berättelserna, framför allt i form av återkommande personer. Det var kanske lite föraktfullt av oss, men vi samtalsledare, Helena och jag, hade innan vi träffade gruppen kallat det prydliga ihopknytandet för skrivskoleövning, ett lite för uppenbart grepp, men å andra sidan var det sedan inte alla som lagt märke till de pusselbitar författaren placerat ut. Jag sätter en ära i noggrann läsning, även om jag definitivt inte kan skryta med hundraprocentigt upptäckande av ledtrådar och referenser, men den här gången undrar jag om inte den mer skummande läsaren fick en bättre upplevelse.

MMCCCXCII Nya engelskspråkiga romaner

Jag höll på att smälla av av lycka när jag packade upp de två paketen med nya böcker på Sturebibblan i dag. Inköp av engelskspråkig litteratur kräver mycket mer research än inköp av den svenska utgivningen som vid jämförelse ter sig riktigt överskådlig. Det är nog därför jag blir så till mig när de titlar jag försökt välja med omsorg äntligen dyker upp. Dessvärre hämtade jag dem från vår postutlämnare sent på dagen, så jag hann inte göra i ordning alla, men den kommande tiden blir de här böckerna, och ganska många fler, tillgängliga på hyllorna.