Thelins semlor. Fin, mjuk konsistens på bullen, god kardemummasmak. Grädden började få lite tråkig yta på kanterna, men det hade förmodligen att göra med att jag köpte semlorna vid lunch och Salomon och jag åt dem på varsin sen eftermiddagsrast. På det hela taget ett gott semmelfika i Sturebibblans arbetsrum med en kopp citronte.
Hur söt är inte den här lilla portionsförpackningen! Mycket skräp blir det, och det visste jag inte när jag köpte den vintermönstrade påsen med Reese’s Clusters, men att jag skulle köpa den rådde det inga tvivel om. En för mig ny Reese’s-variant i Hersey’s-butiken. Med vintermönster. Jag går på allt sådant.
När Mireia uttryckte sin sorg över att missa 2015 års julgodisprovning – den inföll under hennes månadslånga Costa Rica-resa – ville jag naturligtvis arrangera en extra. Sofia och Jenny F missade också den första och Jenny H hade inget emot att komma på två.
Av Sofia fick jag hembakta parmesankex och av Mireia klassisk spansk turrón, nytt för mig. Den kommer från Pastisseria Munoz, som verkar väldigt stylish, och där den prisbelönta konditorn är Mireias barndomsvän.
Jag hade hittat ett recept i Anna och Fanny Bergenströms fina medelhavskokbok Kärlek, oliver och timjan – 15 år gammal, men fortfarande tidlöst snygg – på citronkyckling i ugn. Nästa gång ska jag gömma mer av örterna under det andra, så att de inte blir så anfrätta, och tänka på att de små steklökarna är fantastiskt pilliga att skala, annars var det en ganska okomplicerad rätt. Därtill tzatziki och fullkornscouscous, uppiffad med spenatblad, körsbärstomater och lite parmesan.
Det fanns också ett Bergenström-recept på ett bröd fyllt med rucola och fetaost. Det blev lite degigt just vid fyllningen, jag vet inte om det ens går att undvika, men i övrigt blev konsistensen fin. Konstigt nog, tycker jag nästan, det gick så väldigt så lätt att få till ett schyst bröd. Ingen knådning, en timmes jäsning. Busenkelt.
Och så julgodis, förstås. De här pyntade polkagriskäpparna blev inte ens framtagna i julas, och det hemmagjorda var också kompletterat med jul-M&M’s från New York, med jordnötssmör respektive vit choklad och mint, och så plockade jag fram knapriga majssnacks med kanel som brorsan köpt i Litauen. I kannan julte från mormor. Jag försökte maxa på alla fronter …
… inklusive klädsel, och Mireia hade tänkt likadant.
Botemedel mot New York-abstinens från Helena och ett litet julpynt från en annan Helena.
Får se om jag har någon choklad kvar när jag slutar för dagen.
Medhavt. Men Lena har i alla fall köpt en pepparkakslatte. Den delade saffranskringlan köpte jag på Gateau vid Centralen, pepparkakorna är Lenas hembakta och hempyntade och vi hade inte gjort upp något om detta på förhand.
Inte lika nätt som den klassiska lilla platta godispåsen, vit med med bollmönster, men Karamellkungens nya (?) påse med måttfulla mått är riktigt lagom.
(Helena: Om du skulle läsa detta, och titta ordentligt, så ser du att jag bloggat ditt hatord. Förlåt.)
I förrgår hittade jag ett chokladbollsrecept från ICA där smöret skulle stå ett tag och småkoka och på så sätt ge chokladbollarna godare smak. Dessutom fick jag för mig att havregrynen kunde bli godare av att rostas. Så jag ställde smörkastrullen och havregrynspannan på spisen lagom länge och blandade sedan ihop allting enligt anvisningarna. Det blev havregrynsflak med brunglänsande soppa runtom. Hur skulle det där blöta smulet bli bollar? Omöjligt. Jag försökte rädda anrättningen genom att med stavmixer förvandla flaken till pulver, en hyfsat fungerande men tidskrävande – och högljudd – metod när klockan närmade sig midnatt. Det hela hade behövt hällas över i en riktig mixer för att det skulle bli någon vidare effekt. Nä, in med smeten i kylen över natten.
I går hade jag fortfarande en skål med smul, som blivit stenhårt smul. Vad göra? Jag bröt med våld upp det i ett slags brunt müsli, som jag hoppades skulle bli formbart om jag rörde i mer smör, rumsvarmt den här gången, som det är i fungerande chokladbollsrecept. Smör är gott, visserligen, men skulle inte smeten få lite mjäkig chokladsmak? Kakaon var slut, men innan jag la till det extra smöret blandade jag det med Whittards drickchokladpulver till en brun kräm.
Och tro det eller ej – det blev chokladbollssmet! Hälften av bollarna fick pärlsocker, hälften lakritsströssel i pärlsockerskepnad, fast brunt. De blev klara lagom tills kvällens fem gäster dök upp.
Tidigare i mitt liv hamnade jag i situationer då jag önskade att jag hade något speciellt att bjuda på. Nu shoppar jag bjudsaker så snart jag kommer utanför rikets gränser, fyller köksskåpen och väntar in tillfällen att ta fram dem.
Efter att vid fikat i Stadsbibliotekets lunchrum för två veckor sedan ha plockat fram danska flødeboller hade jag den här gången tagit med mig shortbread från Waitrose på Jersey och praliner från Hotel Chocolat i Köpenhamn. Och så upptog Helena och Salomon berättelsen om studieresan till New York där den avbröts sist. Alla detaljer är med – biblioteken de besökte, bibliotekspersonal de träffade, hur de fick berättat för sig att bokinköpen gick till, de amerikanska chefstyper de iakttog, vilka i gruppen som umgicks med vem, vad de åt till lunch. Mycket intressant. Vi hann naturligtvis inte klart. Fika nummer tre är inplanerat.
En jobbsöndag är till ända. Den började med en timme och en kvart i Korskyrkans kök före gudstjänsten för smörgåsberedning (och provsmakning av den brödsort som hade mest nybakad konsistens) …
… och enkelt blomsterarrangemang till altarbordet.
Själva gudstjänsten kunde jag inte vara med på, utan var tvungen att ta mig vidare till Sturebibblan och underjorden. På lunchen en kort utevistelse i de närmaste kvarteren, Grev Turegatan, Humlegårdsgatan, Östermalmstorg.
Och, naturligtvis, extra lyxigt helgfika i arbetsrummet.
Theomis 