Som vanligt tog resan mellan Hannover Quay i Bristol och Kungsholmen i Stockholm en hel dag. Upp, äta frukost (yoghurt med fruktsallad och en hot cross bun, kryddigt, traditionellt engelskt långfredagsbröd), pressa ihop den rågade packningen, promenad till busstationen och drygt två timmar på motorvägen till Heathrows Terminal 5.

Väl där hade jag riktigt god marginal och satt och åt en blåbärsmuffins på Starbucks medan jag läste vidare, ganska storögt, i Petter Wallenbergs Historien om Leila K. Författaren menar att den biografi han skrivit är en upprättelse av 90-talsstjärnan som tappade fotfästet i tillvaron och under lång tid varit mindre känd som rappare och mer känd som den hemlösa före detta rapparen, med utflippad stil och utflippat beteende. Men till och med själva boken blev skandalomsusad när den kom för ett och ett halvt år sedan. Den är för skvallerbetonad, anser vissa, där den utgår från författarens egna möten med den härjade Leila K, och hennes gamla kompisar och kompanjoner som uttalar sig omväxlande kärleksfullt och uthängande. En av kompisarna i fråga ansåg dessutom att han inte blivit informerad om att det han berättat skulle publiceras i det här sammanhanget.

Jag vet inte varför jag vid anblicken av boken på Sturebibblan för någon vecka sedan spontant började läsa i den, sensationsreportage är sannerligen inte min genre, men medan Stockholms klubbscen, där Leila K höll hov några år, hade kunnat utspela sig på en avlägsen planet är dagverksamheterna för Stockholms mest utsatta faktiskt en liten del av min värld, och det är där hon hittas av Petter Wallenberg, som letar upp henne för att försöka inleda ett musikaliskt samarbete.

Så mellan engelsk landsbygd i vårsol och inflygningen över ett fläckvis frostigt Uppland var jag bland pundare på Plattan, när jag inte hängde med på turnéer där Leila K framför eurodance-hits eller in i en stockholmsk hemmastudio där det rappas svordomar och de mest osammanhängande rim – möjligen något slags mental bro från semesterhelgen på andra sidan Nordsjön till ankomsten vid Centralen, varifrån jag rasslade hem med kabinväskan längs grusiga trottoarer. (Den där sista formuleringen kan vara avsedd att distrahera från det faktum att jag för att få tiden att gå läste förlagsutgiven skandaljournalistik på buss, flyg och tåg.)

För övrigt är det bra att ha mellanmål med sig på flygbussen, som portionsförpackad cheddar.