Etikettarkiv: Läsecirklar
MCIX Samlar cirkelböcker

Har fem läsecirklar planerade maj till augusti, varav jag leder fyra (eller ja, alla, kanske, beroende på hur man ser det). I går stängde Gamla stans bibliotek en timme tidigare, vilket varken jag eller kollegan Salomon var medvetna om förrän samma morgon, men vi satte snabbt som ögat upp anslag i och utanpå biblioteket och flexade båda ut strax efter fyra. Det gav mig tid att ta mig till Stadsbiblioteket – kära gamla bibbla – och knipa ett ex av Kartan och landskapet av Michel Houellebecq, som det i dag blev bestämt att jag ska cirkla om tillsammans med kollegan Annika. Inte förrän i slutet av juli eller början av augusti, men jag tar den på långlån. En personalförmån.
MCIV Uttalar mig om cirklar

Texten skulle ha varit med i DirektPress lokaltidningar förra veckan, men var inte det och sedan glömde jag bort den.
När jag i dag på Sturebibblan fick en fråga om Farsta biblioteks grupprum och ringde upp dem för att få uppgifter sa bibliotekarien som svarade att hon läst en intervju med mig i dag, i någon av DirektPress ytterstadsupplagor.
Och även i min Kungsholmstidning på hallmattan fanns den, texten om läsecirklarnas frammarsch. Lite felciterad är jag (till exempel tycks jag mena att biblioteken började med läsecirklar varpå privata cirklar uppstod, vilket är helt omvänt) och dessvärre används samma porträttbild som när min Stockholmsblogg citeras i tidningen, den där jag ser ut att kunna flyga på någon när som helst, men överlag är det bra reklam för cirklande, på och utanför bibliotek, IRL och över nätet.
MLXXV Ja, skriv gärna om oss och våra cirklar

Här ses en av våra läsecirkeldeltagare intervjuas till ett reportage i en taltidning om och från vårt cirklande på Sture bibliotek. Dessförinnan var det jag som satt där i golvhöjd på barnavdelningen och svarade på frågor. Det här var för två veckor sedan, strax innan vi satte oss i soffhörnan och diskuterade årets ”Stockholm läser”-bok Var det bra så? (läs mer om ”Stockholm läser” i dess blogg). Tyvärr var alla i gruppen så tagna av svärtan i historien att vi mest pratade om ”bitterheten” och ”hopplösheten”, med reportens mikrofon en decimeter från munnen på den som hade ordet. Jag har inte hört reportaget. Hoppas det inte blev alltför dystert.
I morse blev jag uppringd av en annan journalist, från DirektPress lokaltidningar. Han sa att han skulle göra något kring läsecirklar och att han hört att jag var engagerad i sådant? Jag svarade ja. Han ställde ett par generella frågor till, och då var jag tvungen att fråga om han alltså intervjuade mig där och då, och det var visst tanken. Det var också ganska uppenbart att han själv hade vissa fördomar om vilka som går på bibliotekens läsecirklar, med tanke på ordval som ”kulturkoftor” och att det är ”svårt” det vi håller på med. Tja, vad skulle jag säga? Till att börja med att både koftorna och svårheten är delar av en nidbild som frodas bland personer som sannolikt inte deltar i läsecirkelträffar, men också att våra mest frekventa deltagare förstås är sådana som även annars går på bibliotek och överlag gillar att läsa. Sedan dyker det ibland upp mer otypiska deltagare, unga män, till exempel, bibliotekens mest svårflörtade målgrupp, men det är ingen stor sensation när det inträffar. Olika användarkategorier kommer olika ofta, det är inte konstigare än så.
Jag vet inte om det jag sa gav en rättvis bild av våra läsecirklar och hela cirkelfenomenet och dess framtid och allt annat han frågade om. Han ville också ha ett nummer till en stammis att intervjua. Jag hörde medvetet av mig till en av våra yngre och frågade om hon ville ställa upp och det ville hon. Hoppas det gick bra.
I kväll var det så dags för min andra läsecirkel om Var det bra så?, den här gången på Gamla stans bibliotek. Det är oerhört svårt att locka folk till cirklarna där, trots att de få som kommer alltid verkar nöjda. Till den här träffen hade tre anmält sig och alla lämnade återbud, en så sent som under eftermiddagen. Under eftermiddagen kom också Lars Epstein, DN:s stockholmsobservatör, in på biblioteket och sa att han skulle vilja vara med på träffen. Eftersom jag visste precis vem han var var jag tvungen att fråga om han hade tänkt delta i själva läsecirkeln (eller bara observera inför en kommande bloggpost, var min underförstådda undran), och jodå, han ville gärna diskutera boken (och även inhämta underlag för att skriva om biblioteket, kom det senare fram). Jag och kollegan Marjut visste att möjligheten fanns att någon oanmäld skulle dyka upp, men vi stålsatte oss för en träff bestående av oss två bibliotekarier och Lars Epstein. Men så kom en till, tack och lov. Två bibliotekarier, Lars Epstein och, ja, en dam som DirektPress-journalisten säkert skulle kalla kulturkofta. De var trevliga, engagerade och talföra, de båda deltagarna, så jag och Marjut behövde aldrig blåsa liv i konversationen eller fylla ut med särskilt många frågor och infallsvinklar, utan kunde själva delta, lite så där tillbakadraget som samtalsledare ska.
Nu så, journalister, har vi ställt upp på er och hoppas på lite schyst marknadsföring i utbyte.
MXVIII Food junkie

Jag tänkte att det nog kunde vara en av mina sämre idéer, och det kanske det var också. I tisdags kväll gick jag till Hedengrens och köpte Mons Kallentofts senaste bok Food junkie (vilket jag verkligen inte hade råd med) och läste två halva nätter (så att jag var tvungen att skippa onsdagens morgonsimning med Jenny H) för att kunna gå på Breakfast Book Club på torsdagsmorgonen (vilket gjorde att jag fick skippa morgonbönen i Korskyrkan).
Men roligt var det. Kollegan Helena har träffat den öppna frukostbokcirkeln en gång tidigare, och så var de representerade på Sturebibblans bokcirkeltemakväll i måndags, så jag var väldigt sugen på att själv ansluta mig till ett av deras evenemang – vilket enkelt görs på Facebook – och sitta på Vetekatten en morgon och prata bok.
Till råga på allt gillade jag verkligen Food junkie, åtminstone själva läsupplevelsen. Man vet ju hur det är, att en del böcker kräver ett visst mått av kamp, samtidigt som den kvardröjande känslan gör läsningen värd besväret, medan Food junkie möjligen är en av böckerna som fungerar tvärtom, läsningen är njutbar, men det är inte nödvändigtvis en litterär upplevelse som fastnar i minnet. Som junk food, kan man säga. Behållningen är kanske snarare alla tusen upplysningar om förträffliga restauranger världen över, förträffliga kockar, förträfflig mat. Och hotellmiljöer, förstklassig service, lyxliv. Tack vare sina litterära kvaliteter klarar den sig däremot från att bli en ren självutlämnande skvallerbilaga till Mons Kallentofts övriga författarskap, om man frågar mig, trots att hela historien i grunden kretsar kring matmissbruk, ohälsa, skuldkänslor och traumatiska minnen av övergrepp.
Vi var nio personer kring bordet längst in i Vetekattens vindlande kafferumssystem. Omdömena om boken var olika, liksom de känslor läsningen gett. Någon blev hungrig, någon blev illamående, språket uppfattades som odrägligt staccatoartat och repetitivt eller som effektfullt och välbalanserat. På måndagens bokcirkeltemakväll ställdes frågan om det finns någon litterär genre som är svår att diskutera i en cirkel, och en möjlig sådan, sa någon, var biografin, och jag tror att det var självbiografin som menades. Jag satt och höll med, det kan vara svårt att bedöma någons subjektiva sammanfattning av delar av sitt liv. Men det var det ju inte alls i det här fallet. Food junkie har ett par mycket specifika teman, men är solklart självbiografisk, och gruppen hade hur mycket som helst att säga om sina uppfattningar, tolkningar och associationer.
Den aspekt jag funderade allra mest kring under läsningen var den vikt författaren la vid minnena av sina matresor och planeringen av nästa resa. I bästa fall, sa han, kan flera res- och matminnen sammanfalla och i tanken äga rum samtidigt, då han sitter med en ljuvlig – och oförskämt dyr – fiskbit i munnen någonstans i Spanien eller Thailand eller Sverige, och i nästa ögonblick bestämmer han sig för vilken avlägsen stjärnkrog han ska ta sig till härnäst. Om man tar bort lyxen och besattheten av världsberömda kockars matmagi är det ungefär så jag, som resmänniska, fungerar själv. Men ändå, inte ens i de ljusaste stunderna, kunde jag längta efter att få prova på det liv jag läste om. Och jag tror faktiskt inte att det helt och hållet var av självbevarelsedrift – bara en enda av dessa resor skulle ruinera mig för många år framåt – utan att lyx jämförd med annan lyx jämförd med ytterligare annan lyx känns både smått olustigt och snudd på ointressant. Lyxupplevelserna, om man ska ha dem, måste få kontrastera mot något. Jag känner under hela läsningen att jag vill slå ett slag för vardagen, både hemma och långt borta, trivsamma mönster – ens egna eller andras – och spännande avvikelser. I längden smäller variation högre än konstant toppkvalitet.
(I Adlibrisbloggen har Mons Kallentoft själv samlat omdömen om Food junkie.)
CMXCVII Så tyckte vi om Snöängel

Nu tror jag att jag är mogen att skriva något om Snöängel, romanen som jag och Helena lett två läsecirklar – eller ”litterära salonger” – kring, först på Sturebibblan, sedan på Gamla stan-bibblan.
Till att börja med kan jag säga att den första av de två cirklarna är den jag kommit som allra sämst förberedd till av alla cirklar jag varit ledare för. Jag akutläste under natten innan och samma dag, och när jag hade kanske tjugo sidor kvar hoppade jag över tio och läste de tio sista på tunnelbanan mot Östermalmstorg, varpå jag kom med andan i halsen in till bibliotekets arbetsrum, där fikat skulle fixas, och hann växla några ord med Helena. Bland annat börjar jag prata om min tolkning av en viss anonym karaktärs identitet och säger att jag tror att hon är densamma som en annan, yngre karaktär. ”Men hon dör ju”, säger Helena. Och ja, så var det. På de där tio överhoppade sidorna inträffar ett mystiskt, oväntat och avgörande dödsfall. Där fick man för sitt fusk.
Via Instagram, av alla vägar, hade jag och Helena kommunicerat kvällen innan om språkliga aspekter som vi båda reagerat på. Själv är jag för prosaiskt lagt för att acceptera materialisering, eller personifiering, av olika företeelser, som att ”ljuset smyger” och ”snöflingorna dansar”, och det smygs och dansas oavbrutet. För att inte tala om påhittiga konstruktioner som att kalla en harmonisk människa ”sommarlugn”. Eller att brodera ut en enkel handling med adjektiv och detaljer som gör att man istället för en svepande panorering ser en grotesk inzoomning, som här – Hedvig inte bara nickar mot korvkioskkillen och börjar äta på sin korv, utan: ”Hon nickar intresserat och biter i korven, dess sprödstekta hölje krasar lätt mot tänderna.” Alltså, sådant får man vara försiktig med. Effekten blir att fokus flyttas till själva korven, som med ord som ”sprödstekt” upphöjs till kulinariska nivåer som annars är ovanliga när man beskriver en korvkioskkorv som köps på Nybroplan en kväll. Här var det väl egentligen det sena samtalet med killen i kiosken man skulle hänga med i, men istället sitter jag och himlar med ögonen åt det krasande höljet. Förlåt, det lätt krasande höljet.
Helena hängde upp sig på andra, men liknande, detaljer. Vatten dricks ”girigt” ett par gånger, det hade hon svårt för, och jag håller med. En överdramatisering som möjligen funkat om den inte varit så uttjatad.
I övrigt var Helena mer uppmärksam på symboliken genom hela den snåriga och myllrande historien, eller historierna, och kunde peka på sammanhang som jag inte tänkt på. Det lyfte boken en aning. Det var förstås också givande att höra båda cirkelgruppernas åsikter, som med få undantag var riktigt entusiastiska. Vi samtalsledare låg därmed lågt med våra egna omdömen och lyfte mest fram sådant vi uppfattat som intressant, Helena den symboliska dimensionen, jag själva skildringen av 1980-talets Stockholm och de återkommande tidsmarkörerna, uppenbara och subtila. Men trots bidragen från de förtjusta cirkeldeltagarna, som annars faktiskt kan påverka min egen läsupplevelse retroaktivt, förblev jag kall. Jag tycker i princip alltid att en bok jag inte gillar trots allt är värd att ta sig igenom, om inte annat för att min bedömning ska bli rättvis, men det här var ett undantag. Det var inte en bok för mig.
Själva de litterära salongerna, däremot, var riktigt trevliga. Den andra inföll på Helenas födelsedag, vilket uppmärksammades med miniprinsesstårta från Stadsmissionens brödbod på Stortorget.
CMXCIV En bokcirkelkväll för alla – kom!
Nu har jag just lånat den lilla Novellix-boken Det gula huset av Gyrðir Elíasson, att läsas inför temakvällen om bokcirklar på Sture bibliotek måndagen 18 februari kl. 18.00. Då kommer en liten panel att diskutera fenomenet bokcirklande och därefter drar de igång ett samtal om Det gula huset som publiken bjuds in att delta i.
Kvällen blir med anda ord som mest intressant om man läst novellen, och därför får alla som anmäler sig hämta ett kostnadsfritt, Novellix-sponsrat exemplar på biblioteket (och undertecknad snyltar alltså inte på dessa, utan tar ett låneexemplar).
Tanken är att man som bokcirkelfanatiker får uppleva en ny form av cirklande och att man som oerfarenhet får smaka lite på fenomenet. Trevligt och intressant för alla, hoppas vi.
Klart du ska anmäla dig! Just nu är hälften av platserna kvar. Ring Sture bibliotek på 08-50830751 eller maila till sture.ssb@stockholm.se.
Läs mer om Det gula huset på dagensbok.com.
CMLXXXI Årets ”Stockholm läser”-bok: Var det bra så?
Då var det avgjort och avslöjat – årets ”Stockholm läser”-bok är Var det bra så? av Lena Andersson. Därmed vet jag vilken bok jag och mina kolleger planerat in läsecirklar kring under våren (för inte ens vi medarbetare inom Stockholms stadsbibliotek fick någon förhandsinformation). Själv leder jag en läsecirkel tillsammans med en kollega på Sturebibblan tisdagen 26 mars kl. 19.15 och en på Gamla stan-bibblan tisdagen 9 april kl. 18.
Välkomna!
CMLXXV Snöängel
CMVI Läsecirkel: Drömbokhandeln
Det är sannerligen inte ofta man hör mig säga det här, det är nog faktiskt första gången: Vilken tråkig läsecirkel vi hade på Sturebibblan i kväll! För att förtydliga – stämningen var god, det var en blandning mellan stammisar, andragångsdeltagare och förstagångsdeltagare, det fikades och pratades. Det tråkiga var att jag var så taggad att diskutera Drömbokhandeln på detaljnivå, och så visade det sig att ingen riktigt gillat den, att de tyckte den var slätstruken och för lång och i övrigt inte hade så mycket att säga om den. Det var inte så att jag satt där och propsade på att den var briljant, för det tyckte jag inte, men jag hade verkligen uppskattat läsningen och tyckte de – jo – ganska många bristerna åtminstone var intressanta som föremål för diskussion. Den enda som tyckte ungefär som jag var kollegan Annika, men som samtalsledare kunde vi inte gärna uppta en massa utrymme med vår egen privata linje.
Min vana trogen framhåller jag gärna min egen förträfflighet och tänkte härmed snusförnuftigt påpeka att jag nog hade läst boken mer noggrant än de flesta. Tyvärr slog det – som alltid – tillbaka på mig själv, även om det är en vana som jag aldrig kommer att ge upp (har man inte gjort sitt bästa för att fånga upp de små subtiliteterna kan man inte påstå att man läst boken, därmed punkt). Medan resten av gruppen var osäkra på hur jagberättaren dykt upp i historien kunde jag ange sidan där jaget först nämndes. När någon uttryckte hur hon så småningom började inse att olyckligt gifta Francesca hade romantiska känslor för Ivan satt jag och tänkte på passagen precis i början där detta avslöjas rakt ut. Den diskreta formuleringen som på ett tidigt stadium förebådar en kommande katastrof iddes jag inte ens fråga om någon annan uppmärksammat.
Den som har läst Drömbokhandeln och tycker att den är värd lite stötande och blötande ombedes höra av sig.

