40-årsfika hos gamla vännen M (eller 10-årsfika – eftersom hon är skottdagsbarn har hon födelsedag vart fjärde år). Hembakt och fotboll är vad man förknippar med henne, och man blev inte besviken.
Fikat hade börjat ganska tidigt på dagen och jag kom först efter jobbet, så gästerna höll på att droppa av och jag satt och fikade med de som återstod, M:s familjemedlemmar och en barnfamilj som jag träffar alldeles för sällan nu för tiden. Barnfamiljen har också katt numera och jag står stand-by som kattvakt vid behov. Hoppas det uppstår snart.
Förutom att det var trevligt och gott slogs jag av det härliga i att man i en församling möts över generationsgränser. M:s mamma och hennes man pysslade och umgicks där i M:s lägenhet och det mest sannolika är att vänners föräldrar är sådana man tar i hand och presenterar sig för, men de här med i Korskyrkan. Jag behövde varken tala om vad jag hette eller vilket jobb det var jag just kommit farande från, med pendeltåg och buss från Vasastan ut till Bromsten i Spånga. När det var dags att gå och M:s mamma erbjöd sig att skjutsa mig till tunnelbanan behövde hon heller inte fråga vilken linje jag bor på. Däremot var det oklart om M:s lilla systerdotter kände igen mig, hon är ett av söndagsskolbarnen och jag vet precis vem hon är, men jag är en av alla kyrkans tanter, och dem kan man ju inte förväntas hålla koll på.
Vi är nog relativt många i Korskyrkan som efterfrågar bibelstudier och annan fördjupning, som komplement till gudstjänster och de övriga större samlingarna. Vi är nog också relativt många som utnyttjar att det finns alla möjliga församlingar i Stockholm med bra undervisning och hittar alternativa ställen att gå till – kyrkorna kompletterar varandra och är öppna för alla, så vad vore egentligen mer självklart? – men så erbjuds emellanåt fördjupningstillfällen i Korskyrkan och då får man så klart se till att gå. För sin egen skull och för de andras. Vi är där för att lära oss tillsammans. Extra kul att några från Filadelfiakyrkan kom den här gången, med tanke på att vi alltid är ett antal med hemvist i Korskyrkan som regelbundet går på Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola.
På kvällsbibelskolan skiftar ämnena, exegetik, apologetik, mycket grävande i den bibliska samtiden utifrån olika källor, men om det någonsin handlat om bibelläsningsmetoder är det så länge sedan att jag glömt det. Men om det pratade Jae Sung (uttalat som Jason på engelska, vår nya pastor som började när Jessica gick på föräldraledighet) under en bibelläsningsworkshop i går. Vi började vid tio, fick undervisning, tänkte enskilt, tänkte i grupp, hade lunchpaus, slutade vid två. Deltagare från femton år till åttio plus.
Innehållsmässigt var det mesta bekant. Det handlade bland annat om att Bibeln består av allt från poesi till brev och att man behöver anpassa sin förståelse, inte bara utifrån sammanhang utan också den aktuella litterära genren. Vi provsmakade olika läsmetoder längs med en lång skala, från minutiös grammatisk analys av en vers till öppenhet för personliga budskap – talar det här stycket av Guds ord till mig på ett andligt plan? Hur ska jag i så fall, rent konkret, låta det påverka mitt liv och mina handlingar?
Jag blev påmind om den cirkel som en av våra missionärer brukade rita upp, under det år som han och hans fru var hemma i Sverige och arbetade i Korskyrkan. Något talar till oss, en bibeltext eller något annat, och vi uppfattar att Gud gör oss uppmärksamma på någonting. Istället för att vifta bort det eller låta det falla i glömska bör vi reflektera över det, prata med andra, aktivt bestämma oss för hur tilltalet ska få oss att agera och sedan utföra den handling vi kommit fram till. Därefter kan vi få nya tilltal och börja från början och på så sätt växa andligt och bli använda av Gud.
Under året som gick dog den här missionären plötsligt och helt oväntat, när han och familjen var tillbaka i Paraguay, där de startat en församling. Hans fru är nu hemma i Sverige igen, hon fick fullfölja deras gemensamma arbete på egen hand och berättade om det på gudstjänsten i dag. Vi fick se bilder och videoklipp från församlingen och den nya kyrkobyggnaden och det var så oerhört uppmuntrande, framför allt det vi fick höra berättat, men också glädjen som sken igenom på bilderna. Arbetet fortsätter och arbetet är Guds. ”Förlåt att jag säger det, men svenskar är så självupptagna. Tillbringa lite tid i Paraguay, så blir det tydligt”, sa hon leende, och nämnde de knappa förhållanden och den korruption som präglar samhället. Att i egen kraft bygga på sitt eget livsprojekt är alltid en sämre idé än att låta sig bli buren av Gud och låta honom visa vad som är viktigt.
Hon har nu avslutat sin tjänst som missionär och kommer att arbeta med ungdomar i en församling i Älta. När hon och de tre barnen gick fram på estraden, som en officiell avslutning på deras tid som missionärsfamilj, kunde alla som ville komma upp och vara med i bönen för dem. En stor grupp anslöt sig. Det var fint att se.
När jag nu tittar på ett blad med ett antal punkter från gårdagens bibelläsningsworkshop tänker jag på att metoderna vi övade på visserligen inte var nya för mig, och även bibeltexterna var bekanta, men att jag vid åtminstone fyra tillfällen häpnade över att jag missat innebörden i skeenden och formuleringar som jag hört många gånger förr. Hur är det möjligt? Och hur kan det hända så ofta? Fortfarande? Jag jobbar med litteratur och tycker mig vara bra på det här med läsning, och ändå, djupet i bibeltexterna verkar vara oändligt. Jag skulle kunna ta mig an den där cirkeln igen och igen och igen. Ett problem i sammanhanget är att jag är en självupptagen svensk som ofta lägger tid och engagemang på fel saker och är medveten om det. Men när jag tänker på att Bibeln är en bra tjock bok och Guds tankar ”är högre än mina tankar” (fritt från Jesaja) blir jag bara peppad, varje gång, över insikter som väntar och som aldrig kommer att ta slut. Jag kommer nog alltid att vara i startgroparna på min andliga resa.
När det gäller sång i kyrkan är innehåll och äkthet viktigare än musikalisk perfektion, men ibland blir det fullträff i alla kategorier. Simon och Jenny.
Varje år sätts en adventskör ihop i Korskyrkan. Vem som helst kan vara med, kören övar två gånger och sjunger sedan en uppsättning psalmer och sånger första advent. Årets kör var lika bra och låtarna lika pampiga som vanligt.
Första advent-gudstjänsten i övrigt:
– Pastor Richard inledde predikan med att berätta om Gator Boys, enligt Richard ett TV-program med ”tre lurviga amerikaner” som fångar in alligatorer med bara händerna. (Avsedd parallell: Att leva livet utan någon som helst säkerhetsmarginal på olika ansträngningskrävande områden. Sällan klokt. Om du inte är en av ytterst få som besitter förmågan – försök inte vara en gator boy. Predikan finns att lyssna på här, ”Gör plats för Herren.”)
– Föräldrarna hade med sig en ”grannfru”, som mamma sa. Eller närmare bestämt änka. Under kyrkkaffet kom det fram att hon och hennes man var Kungsholmsbor under 60-talet, på John Ericssonsgatan. Det förde mina tankar till det berömda kollektivhuset, med tvättnedkast, centralkök och allt, och minsann, det var där de bodde. Hon hade en gång råkat slänga sopor i tvättnedkastet.
– Under kyrkkaffet råkade också pianisten Simon i trängseln dänga en stol i huvudet på församlingsledaren Maria. Det var ju inte alls roligt, egentligen. Fast ändå lite.
– Jenny H och jag satt som vanligt och bredde ut oss om vår kommande Vietnamresa. Risken är att det bara blir värre efteråt.
Vi är här, Dina döttrar och söner som vi är, med våra drömmar och böner Och vi vill ta emot den framtid som Du ger Gud, låt Din vilja ske
Du såg oss innan vi blev till Du vet allt, vad vi gör, vad vi vill Och vi kan lita på att det Du ger är gott Gud, låt Din vilja ske
Jesus, Du är den vi följer nu för ingen annan älskar oss som Du Vi vill inte ha tomma ord och ytlighet Vi vill ha Dina ord och Ditt rikes verklighet Du är på riktigt
Gud, vi ser en värld som behöver mer av Dig. Ge oss hjärtan som blöder Och mer än någonsin behöver vi Ditt hopp Gud, låt Din vilja ske
Att man ska flyga till Nepal på kvällen behöver inte hindra ett besök på Korskyrkans lunch för hemlösa under dagen. Men ett besök var det enda det blev, för att se att allt var under kontroll, att våra två nya köksansvariga tyckte att det funkade och att det var tillräckligt många volontärer på plats. Hade behovet funnits skulle jag ha hoppat in ett slag, men nu kunde jag gå vidare till pengaväxling och visumfotografering i automat på Centralen medan gänget i Linnésalen serverade fisk och kladdkaka.
Vill du vara med vid nästa tillfälle, lördag 19 mars? Anmäl dig här!
Heldag i kyrkan (nästan). På grund av dagens datum hade bönelapparna ny form och färg, och hela gudstjänsten handlade om bön, i teori och praktik. Bland annat var Erika och jag framme på estraden för förbön inför Nepalresan – av resenärerna är det bara hon och jag som är med i Korskyrkan, jag gissar att övriga nio också har kyrklig anknytning, men kommer från andra håll, bland annat ett gäng från Örebro, har jag fått veta.
Därefter årsmöte, som alltid – verkligen alltid – tar betydligt längre tid än avsett. Höjdpunkten var nog hälsningen från Roger, som jobbade i kyrkan fram till i somras, men nu är tillbaka i Paraguay. Via halvdan uppkoppling skypade vi, med paraguayanskt åskmuller i bakgrunden.
Senast jag var i Korskyrkan, för två veckor sedan, var också dagen då jag missade två och ett halvt luciatåg. Eftersom jag min vana trogen släntrade in sent till gudstjänsten hade luciatåget med kyrkans barn redan börjat, men jag hann i alla fall se och höra det mesta. Därefter hade jag stämt träff med mamma på Stadsbiblioteket för det traditionella lussandet på första galleriet, men tiden var inte densamma som under – åtminstone – de senaste fjorton åren, så vi var två timmar sena. En googling visade att det snart skulle vara luciakonsert i Engelbrektskyrkan, så vi gick dit, men möttes av kanske hundra besvikna köare som tvingats vända för att kyrkan redan var full. Så det lilla lussandet i Korskyrkan fick alltså utgöra mitt luciafirande för året. När gudstjänsten var slut fick de medverkande barnen godispåsar och Jenny H och jag höll oss lägligt framme för att få varsin av de påsar som blivit över, som enda vuxna, med andra vuxnas avundsjuka blickar och kommentarer som naturlig följd.
I förmiddags var det Jenny och jag som utgjorde dagens servicegrupp i Korskyrkans kök. Vanligtvis är vi betydligt fler, men till en mellandagsgudstjänst, där man inte räknade med jättemånga deltagare och därför höll till i kyrkkaffesalen, var det helt okej att bara vara två. Vi kokade kaffe, skar saffranslängder och kanellängder, la upp pepparkakor, ställde fram koppar, fixade blommor och allt annat som skulle göras och kom ut från köket lagom till gudstjänstens början. Salen var i princip fullsatt. Förutom julig psalmsång och predikan om den gudfruktiga mannen Symeon och profetissan Hanna kom en kvinna fram till mikrofonen för att hon hade något viktigt att säga. Jag kände igen henne, vi har bara hälsat helt kort en gång, men jag vet att hon pratat en del med mina föräldrar. Efter att ha vinkat fram sin vuxna dotter berättade hon på lite tvekande engelska att hon flytt från Syrien där hon fick lämna allt, hem, arbete och pengar, och hamnat i Sverige utan bostad. Ett par i församlingen har nu henne som inneboende. Nu hade också dottern kommit till Sverige, via Grekland dit hon åkt med båt, och trots mammans vädjan till Migrationsverket hade hon inte fått komma till Stockholm utan till norra Sverige, men efter att värdarna bekostat tågbiljetter hade de nu äntligen fått träffas. Kvinnan ville helt enkelt uttrycka sin tacksamhet för den vänlighet hon mött, i synnerhet hos dem hon fått bo hos förstås, men också hos resten av församlingen.
Förutom ett litet gäng som hade församlingsbön var Jenny och jag sist kvar. Det var dags för mat, vi stannade och handlade på Hemköp och svängde ihop fajitas hemma hos mig som vi åt medan vi ägnade några eftermiddagstimmar åt att diskutera viktiga saker för det kommande året, bland annat resmål. Vi har egentligen inte rest tillsammans, utöver vår dygnslånga vistelse i Boston för två och ett halvt år sedan, dit jag tog en avstickare från New York och där Jenny var för att träffa andra vänner, men det kan bli ändring på den saken. Hur som helst är det ett märkligt faktum att man tillhör den lilla, lilla andel människor i den här världen som kan sitta och överväga närapå vilka länder och orter som helst för möjliga framtida resor. Inte för att vi har privatjet och är ekonomiskt oberoende, men alla nödvändiga förutsättningar finns. Vi kan spara ihop pengarna. Vi kan ta ut ett antal semesterdagar. Vår nationalitet är välkommen mer eller mindre överallt. Vi talar dessutom engelska, har vänner och bekanta i alla möjliga länder och inte sällan är kristna församlingar ett utmärkt nätverk för att komma in under skinnet på en främmande plats. Sammantaget är möjligheterna så stora och spännande att det svindlar.
En jobbsöndag är till ända. Den började med en timme och en kvart i Korskyrkans kök före gudstjänsten för smörgåsberedning (och provsmakning av den brödsort som hade mest nybakad konsistens) …
… och enkelt blomsterarrangemang till altarbordet.
Själva gudstjänsten kunde jag inte vara med på, utan var tvungen att ta mig vidare till Sturebibblan och underjorden. På lunchen en kort utevistelse i de närmaste kvarteren, Grev Turegatan, Humlegårdsgatan, Östermalmstorg.
Och, naturligtvis, extra lyxigt helgfika i arbetsrummet.
Theomis 