Vår efterskottsjulafton har haft nästan precis de vanliga ingredienserna – julstrumpsjakt, julfrukost, julmusik, julklappar inklusive mammas alla nödrim (”Jag skriver dem mitt i natten, de blir roligare då”) och därefter – modifierad – julmat (omvänt jämfört med den riktiga ordningen), julfika, julgodis, julfilm, julpussel. Till råga på allt föll julsnö utanför fönstren, svägerskan och jag tog en liten skogspromenad och brorsan och jag byggde snögubbe och snölykta. Barnen har roat sig med julklappar och Babar-film – enligt Edith ”Bababar”. Och då har vi ändå sparat en del trevligheter till i morgon.
Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. (Jesaja 9:6-7a)
Varför vi har laddat med amerikanskt godis i julfärger här hemma hos föräldrarna? För att sådant såldes ut för halva priset i New York? Inte bara. Det är nämligen dagen före julafton! Julen som sattes på paus när brorsan med familj fick magsjuka körs nu igång igen!
Hem till mina föräldrar kommer jag själv och diverse släktingar och familjemedlemmar under juldagarna, men riktig jul är det inte förrän brorsan, svägerskan och brorsbarnen är på plats. Och de har fått magsjuka och stannar hemma i Örebro. Vi skjuter härmed upp julen, packar undan julklappar, julstrumpor och grillmarshmallows och tröstar oss med några amerikanska Reindeer Treats.
Mamma, influerad av USA-resan, önskade en maxat pyntad gran. Jag klädde den i går. (Men till skillnad från på amerikanska julgranar syns fortfarande grenarna.)
Pappa blev ombedd att förtända ljus, så att vekarna skulle vara lättända senare, och placera ut ljusen i lyktorna. De där senare momenten glömde han. Ljusen stod på rad och brann på köksbänken.
Fint på uteplatsen.
Tårta från Spaaks konditori, mormors hjortronsylt till glassen.
Bibelappen påminner. Felstavat, men det är okej.
Moster Sofie med familj kom på julbord och vidare firande, inklusive besök av tomten. Sjuåriga Robin lämnade tomten i hallen och rusade runt i huset och letade efter sin plötsligt försvunna pappa. Han hittade honom inte.
Och senare på kvällen – snöfall över Storvreten! Inte mycket, men tillräckligt för att det lilla frostlagret över grannskapet skulle bli ordentligt vitt.
En av mina favoritsysselsättningar så här års (okej, lite när som helst) är att scanna av Spotifys utbud av julmusik. Häromdagen hittade jag ”A Christmas Together”, julsånger med Mupparna och John Denver från 1979, senare med i en ”Christmas special” på TV med desamma, som vi lär ha inspelad på video. Det är nog väldigt länge sedan jag såg den, men låtarna finns trots allt någonstans långt in i hjärnan.
När jag såg skivan antog jag att den måste vara väldigt obskyr och bortglömd vid det här laget, men nu har jag läst på Muppet Wiki att den har blivit återutgiven flera gånger de senaste åren, till exempel av Urban Outfitters, som 2011 erbjöd ”A Christmas Together” som LP i Kermit-grön vinyl.
Den i särklass mest medryckande sången, om man frågar mig, är ”Christmas is Coming”, sjungen i kanon av Miss Piggy, Scooter, Gonzo och Kermits brorson Robin. När jag nu återupptäckt den kunde jag inte låta bli att lyssna på den om och om igen och började fundera på vad det egentligen var för sång. Var den skriven för Mupparna eller, mer troligt med tanke på texten, en äldre visa? Jodå, Wikipedia talade om att det här var ”a nursery rhyme and American Christmas carol” (vilket låter lite konstigt, eftersom det förekommer brittiska pengar i den), men jag hade inget minne av att ha hört den i något annat sammanhang.
Vid halv fyra i går eftermiddag stod jag, brorsan och svägerskan på andra galleriet i rotundan på Stadsbiblioteket och såg det traditionella luciatåget. Sankta Lucia, Jul, jul, strålande jul, Bereden väg för Herran, en Staffan-variant, de bästa bitarna var med. Och så brukar de ibland slänga in en låt på engelska, som jag aldrig tycker passar in riktigt, som White Christmas eller till och med Jingle Bells. Den här gången? Christmas is Coming! Jag trodde inte mina öron. Något calypso-sväng som på Mupparna-skivan var det förstås inte, men det var samma sång.
Det här, röd pappersduk och stora mängder traditionella (men ej hemlagade) sötsaker, är vad jag med sköna julvibbar ser framför mig när jag tänker på Korskyrkans julluncher för hemlösa. I år hade vi 50 volontärer. Nej, det är inte en felskrivning. Och 274 gäster räknades i dörren. Det var ohyggligt trångt, men jag tror att de flesta var nöjda med mat och stämning. Före lunchserveringen var det andakt för de gäster som ville i vanlig ordning, två timmar in i lunchen var det ett luciatåg, som jag missade, och det fanns också en plats att gå till för den som ville ha förbön. Tillsammans med den omfattande klädutdelningen – plagg skänkta av församlingsmedlemmar, vänner och bekanta till församlingsmedlemmar, som mina kolleger, och förbipasserande främlingar – kunde vi alltså erbjuda både näring och värme för både kropp och själ.
Om det någon gång behövts volontärsamordning så var det under de här timmarna och Jenny H bar ansvaret. Vi har inte pratats vid efter lunchen, men i ett sms har hon sagt att antalet arbetsuppgifter var välsignat – alla behövdes. Vår farhåga var annars att vi den här gången skulle drabbas av överbelastningens motsats, nämligen volontärer som inte skulle känna sig behövda, men så verkar det inte ha blivit, och som nöjdhetstecken har två anmälningar redan ramlat in till februarilunchen, båda från volontärer som är nya hos oss.
Det var det, andra och sista julgodisbjudningen, den här gången med måttliga nio gäster. Alla fick plats, sittplats till och med, och själv hade jag tid att prata flera minuter med de flesta.
Mot slutet var vi bara fem, alla med kyrklig anknytning. Vi avrundade med bön.
Saffransfudge, chokladfudge med mandel, ischoklad med kanel, vit chokladbräck med rostade pumpakärnor och guldsocker, rocky road med torrostade jordnötter, Center och minimarshmallows, en ständigt påfylld kanna chaite samt elva gäster.
Om några dagar blir det repris med ett nytt gäng vänner.
Theomis 