Min näst sista arbetsdag på Slussens bibliotek. Jag började lite på måfå bläddra i en bok om Hötorget där i informationsdisken och den allra första bilden, ett foto taget 1855, gjorde mig förvirrad. Vad var det för väderstreck, gata, byggnader? Jag kollade kartor från olika tider på Stockholmskällan men fick bara fler frågor, så jag vände mig till Faktarumskollegan Maria, som inte kunde svara på rak arm, men tog fram både fler foton och böcker som bringade klarhet. Det här självklara nörderiet, bara utifrån en nyfiken undran, kommer jag att sakna. Det var Västra Hötorgsgatan, motsvarande en del av Kungsgatan, som syntes där intill torget.

Det ena ledde som vanligt till det andra, och snart läste jag i en av böckerna en dotters beskrivning av hur hennes mor brukade vara klädd under arbetet som köttmånglerska på Hötorget på 1880- och 1890-talet: ”På fötterna hade hon grova, höga kängor. Utanpå kängorna bar hon om vintrarna stickade damasker, långa som strumpor samt stora ryska galoscher av tjock kvalité med rött yllefoder. Utanpå galoscherna kunde hon ha halmskor.” (Sankt Eriks årsbok 1962, s. 103.) Hur kunde tanten gå?

Medan vi sökte information om Hötorgets historia åt vi fruktvarianten av Turkisk peppar, som Maria tagit med just för att vi två skulle bemanna i dag. Vi är båda svaga för Turkisk peppar (som egentligen är ett dåligt jobbgodis, med tanke på att man ofelbart behöver hjälpa en besökare just när man stoppat in en hård karamell i munnen).

Under andra hälften av öppettiden jobbade jag med Klas, som innan vi skildes åt gav mig ett nyårskort, i form av ett broderi han gjort som knappt fem år 1955. ”Jag la det i scannern”, sa han och förklarade att det föreställde en tunnelbanevagn (inte en buss, som man kan tro) och ett höghus i Vällingby.

Konstigt att den här tiden med de nygamla kollegerna, från mina år med Stockholmskällejobb, nästan är över.