Etikettarkiv: Dokumentärer

Distansfilmklubb: American Factory

I går kopplade Distansfilmklubben upp sig igen. LW och jag såg den här gången en dokumentär, ”American Factory” från 2019, inspelad på och kring en fabrik i Ohio, tidigare General Motors, därefter Fuyao, efter ett kinesiskt uppköp. Där tillverkas bilglas av amerikansk och kinesisk personal.

Grupperna kunde förstås inte vara mer olika. Kineserna är disciplinerade, välorganiserade och skickliga, till priset av att vara hårt styrda och osjälvständiga och dessutom långt ifrån sina familjer, och amerikanerna, som borde uppleva fördelen att befinna sig på hemmaplan, stämplas som ineffektiva och tvingas finna sig i både sänkta löner och en arbetskultur de inte förstår sig på. Den som väljer att revoltera behandlas inte nådigt.

Vi såg också en bonusfilm på tio minuter där paret Obama, som har gått in i filmproduktionsbranschen, pratar med de två filmarna bakom dokumentären, som också är ett par. Samtalet var mest ett ömsesidigt hyllande och gav inte någon vidare inblick i filmskapandet, men i alla fall en kort bakgrund till parets initiativ att göra dokumentären.

Det var också det vi pratade om när själva filmklubben drog igång – motiv, blick, bakomliggande historia. Som svensk tittare står man ideologiskt närmare amerikanerna, men kanske särskilt vad gäller arbets- och företagskultur är vi snarare en tredje punkt i förhållande till USA och Kina, med platta organisationer och hög arbetsmoral. För oss är alltså hela bunten – arbetsgivare och arbetstagare av båda nationaliteter – främmande fåglar, samtidigt som filmens perspektiv är amerikanskt. Vissa kineser kommer till tals och vi följer med in på möten specifikt för kinesiska medarbetare, men ambitionen är knappast objektivitet. Det vore för övrigt en svår konst att inför västerländska ögon skildra en företagsfest under några amerikaners besök på Fuyao i Kina på ett kulturellt begripligt sätt. Filmarna föll istället för frestelsen att visa en av de amerikanska företagsrepresentanterna blankögd av för mycket risvin och intervjua honom under de omständigheterna. Han – och vi – har just sett sång- och dansbegåvade medarbetare framföra musikaliska hyllningar till Fuyaos företagsanda i en poppigt dunkande show och djupt rörd uttrycker den salongsberusade amerikanen sin insikt: ”We are one.”

”American Factory” är långt ifrån en solskenshistoria, men den är inte heller alltför besvärande mörk. En tillgängligt framställd samtidsskildring.

Japan med Sue Perkins

Lättsamma dokumentärserier om Asien med brittiska komedienner, det verkar vara en helt egen genre, åtminstone Asien med Sue Perkins respektive Joanna Lumley. ”Ganges med Sue Perkins” hade jag sett, likaså ”Joanna Lumleys indiska äventyr”, och nu upptäckte jag ”Japan med Sue Perkins” på UR Play.

Jag uppskattade avsnitten – bara två den här gången – som TV-underhållning, en tilltalande produktion med opretentiöst innehåll. Där finns förväntade inslag som sumobrottning och geishor och om en europé med gott humör, hjälplig respekt och rappa kommentarer ska rapportera inifrån genom att prova på dessa verksamheter är nog Sue Perkins bland de bästa kandidaterna. Hon bjuder generöst på sig själv och man får bara hoppas att sumobrottarna och geishorna är så vänligt inställda till intrånget som de ser ut att vara.

En del mindre självklara områden av det japanska livet visas också upp, som de äldre kvinnorna som fridyker efter skaldjur och företag som hyr ut låtsasfamiljemedlemmar. Det inslag jag kanske tyckte var mest intressant i sin enkelhet var besöket på något slags klubb, ett trångt, spartanskt rum med ingång genom ett garage, där en popgrupp bestående av sex tjejer i docksöta sjömansklänningar framträder på en scen inför en helmanlig publik. Männen – karaktäriserade av Sue som mellanchefer på konferens – tjoar glatt, viftar entusiastiskt med ljusstavar och dansar lite på stället, vissa i T-shirt, vissa i skjorta och slips. Det är så typiskt japanskt, alla beståndsdelar man redan känner till finns med – skolflicksidealet, nördigheten, munskydden – men för en som inte är insatt i hur den här popkulturen konsumeras i praktiken var det upplysande att följa med in på föreställningen. Efter att ha stuffat loss med en ljusstav i var hand och ställt frågor till ett kostymklätt, medelålders fan står Sue på gatan utanför och delar den korta reflektion eller analys framför kameran som avslutar varje litet reportage. Analyserna förmedlar i allmänhet att ”det där såg tokigt ut, men om man tänker efter är det ganska fint ändå”, och just detta kommer hon fram till även efter den här bisarra upplevelsen. Hon hade gått dit med den uppfattning som ligger nära till hands i ett sammanhang där medelålders män går och tittar på unga, söta tjejer på en scen, men sedan slagits av den familjära och oskuldsfulla atmosfären och konstaterat att den här grenen av japanskt nöjesliv trots allt genomsyras av gamla, rekorderliga värderingar.

Priset för en lättsmält dokumentär är förstås att djupet saknas och utifrån ett kort inslag vet man inte vad man ska tro. Männen på konserten betonar att de uppskattar själva idolkulturen, lojaliteten mellan bandet och deras fans, och på scenen dansar och sjunger tjejer i tjugoårsåldern utan utmanande manér, istället klädda som barn. Ska man tro Wikipedia är den japanska lolitakulturen inriktad på det söta estetiska idealet (kawaii), ungdomlighet och oskuldsfullhet, med andra ord en bra bit ifrån Nabokovs roman. Men även om företeelsen är fri från de mer smaklösa sidorna har jag svårt att tro att den betraktas som smakfull. Eller? Varför har tjejgrupperna inte tjejer och killar i tonåren som fans? Vad säger den stora majoritet män (antar jag) som inte har som hobby att gå på garagespelningar med dockliknande unga sångerskor? Så många frågor.

Kvar på UR Play har jag ”Joanna Lumley längs Sidenvägen” och – serien jag tar härnäst – ”Joanna Lumleys japanska äventyr”.

MDXI Inför Vietnam 5: Krigsdokumentär

screen-shot-2016-10-25-at-23-51-30-pm

Rubriken på den Youtube-uppladdade BBC-dokumentär JH och jag såg i kväll, ”How Vietnam was Lost”, lovar egentligen för mycket. Jag fick inte Vietnamkriget förklarat för mig, däremot inblickar i dels ett slag mellan amerikanska och vietnamesiska soldater, som amerikanerna förlorade men mörkade för den amerikanska allmänheten, och dels en studentdemonstration mot Vietnamkriget på University of Wisconsin, den första i en demonstrationsvåg. Båda händelserna inträffade i oktober 1967. Personer som var inblandade – överlevande militärer, anhöriga till slagets offer, demonstranter, poliser som bröt upp demonstrationen med våld – kommenterade och berättade ur sina respektive perspektiv och händelserna rörde upp hemska minnen. Det blev känslosamt ibland. Bra. Det hände, det var fruktansvärt och människors trauman ska inte sopas undan. Även amerikanska militära befäl kan bryta ihop under en intervju.

CCLXIX Män som simmar

Intresserad av 71 minuter feel-good? Se ”Män som simmar”! En charmig dokumentär om Sveriges enda (?) konstsimlag för män, skapad av en av simmarna. Han är själv speakerröst – Dylan Williams är walesare och som speaker pratar han engelska – samtidigt som filmen även följer hans resa som ny i Sverige i jakt på vänner och jobb. Konstsimlaget blir hans sätt att umgås med svenskar som är i samma läge i livet som han, runt 40, varken unga eller gamla, kanske fast i mönster, sökande efter meningsfull sysselsättning. Under lagets första år är det mest på skoj, de är inte så särskilt duktiga men får en del kul gig ändå, eftersom de är så annorlunda. Allvarligare blir det när de förstår att det finns andra konstsimlag för herrar i världen att tävla mot.