Coronan stoppar inte lägerekot! Har vi setts och fikat till minne av Bristol-resan i mars 2014 sedan dess kan vi inte sluta nu. Inget kaffe och inga chokladbollar, men i övrigt var det sig likt, inklusive att den av oss som brukar ansluta sig lite sent anslöt sig lite sent.
Vanligtvis rör man sig diskret bland fotografierna, ser till att inte skymma sikten för övriga besökare, pratar tyst. I dag var S och jag helt ensamma på utställningen med Hassan Hajjajs bilder på Fotografiska. Vi rörde oss som vi ville, pratade ohämmat, slog oss ner på en bänk utan konkurrens om utrymmet.
När vi senare gick ner till den större utställningen Generation Wealth stötte vi på de flesta av husets övriga besökare, men antalet var ytterst begränsat och jag hade kastat mig på bokningen för att få plats, vilket jag misslyckades med senast Fotografiska öppnade för små grupper av sina medlemmar. Visserligen kunde man ta med sig en gäst, men både S och jag är medlemmar och jag misstänkte att hon ville gå, så jag bokade först för två och frågade henne sedan. Hon ville gärna.
Det var Hassan Hajjajs utställning, ”VOUGE, The Arab Issue”, jag helst ville se, eftersom jag inte såg mig mätt sist. De knasiga motiven passar så fint ihop med prydligheten som de inramande konserverna ger. Många avporträtterade är väl täckta. Vi döpte stilen till ”corona fashion”.
På utställningen med foton tagna av Hubble-teleskopet passade jag på att byta bakgrundsbild på mobilen, till en tjusig avbildning av stjärnhopen Westerlund 2.
Vi fortsätter att vänja oss vid att kommunicera via Skype genom att sektionen anmodas vara med på ”Skype-kaffe”, mutade av chefen med Krokofanter (med andra ord – de flesta av oss är på biblioteket och inte på distans, men ska ändå inte hålla IRL-möten, vilket förstås är klokt).
Vanligtvis har ju Pressbyrån halva priset på tidskrifter på Världsdagen för pressfrihet, 3 maj, men i år var det dagen efter. Här är skörden – Respons, Karavan och Suitcase. Lite allvar, lite eskapism.
Träffade tjänstlediga kollegan E där på Pressbyrån vid Fridhemsplan och vi stod och pratade en lång stund. Jag tänkte på att hålla hyfsat avstånd till alla som rörde sig i den trånga butiken och det blev ingen kram när jag stötte på E för första gången på länge, men riktigt påmind om läget blev jag först när jag gick ut och såg att det var kö på grund av att maximalt antal personer redan befann sig i lokalen. Inte hade jag tänkt på att vi lät folk vänta när vi stod där inne och pratade. Har inte lärt mig pandemihyfs ännu.
”O hur hääärligt majsol ler”, sjunger drängarna! Det gör den inte alls, det ska visst regna mest hela dagen den här första maj, men detta var en coronaanpassad sång jag verkligen uppskattade!
Den årliga födelsedagsfesten med tårtbuffé hemma hos A i Solna sköts upp några veckor, när det blev uppenbart att fester är en dålig idé, och när nu läget inte är bättre har den ställts in helt och hållet. Eftersom födelsedagsbarnet fyller 42 namngav han festen utifrån det berömda citatet ur Liftarens guide till galaxen, vilket i sin tur innebar att Facebook-notisens automatiska tillägg ”har ställts in” skapade den mest talande frasen jag sett i coronatid.
I går hade LW och jag distansfilmklubb – Netflix-tittande på varsitt håll – och bestämde oss för ett ”Meryl Marathon”.
Först såg vi ”The Laundromat”, om läckan av Panamadokumenten 2016, en lektion i det globala ekonomiska fiffel som pågår runtomkring oss. Meryl Streep spelar en lite småvimsig dam som drabbas av en ekonomisk förlust på grund av mygel inom och långt bortom ett försäkringsbolag, vilket hon bestämmer sig för att gå till botten med, och utöver ramberättelsen visas tablåer från olika delar av världen där mer mygel sker. Ciceroner och föreläsare genom det komplexa fifflet är knösarna Mossack och Fonseca – spelade av Gary Oldman och Antonio Banderas – som tillsammans bildade toppen av Panamapyramiden. Löst based on a true story, med andra ord.
Efter att ha videochattat (i brist på bättre ord, vad heter det egentligen?) i Messenger om filmens kvaliteter färdades vi bakåt i tiden, dels för att film nummer två var äldre och dels för att den utspelade sig under växlande perioder under 1900-talet. En något yngre Meryl Streep spelar i ”The Iron Lady” Margaret Thatcher som stigande politisk stjärna, som tuff premiärminister och som demenssjuk gammal dam efter makens död. Hans bortgång skildras inte i filmen, däremot närvarar maken som hallucination på ett först lustigt och sedan oerhört sorgligt sätt. Alexandra Roach – som också är med i Sanditon, som jag börjat följa – spelar en ung Margaret, handelsbodsinnehavarens dotter som slår sig fram i den helt mansdominerade politiska sfären.
Och så växlade vi till Messenger igen och pratade. Det var förstås svårt att inte recensera politiken, tiden och Thatcher själv, men vi kunde ändå få till lite fördjupning av att dela och jämföra intryck och omdömen.
För mig som tycker att bokcirkeln är historiens bästa och enklaste koncept för intellektuellt utbyte är det här egentligen en självklar form. Att kalla det filmklubb och ha digital kontakt specifikt för att diskutera det vi sett gör det hela strukturerat och därför just fördjupande. Svårare än så är det inte, ändå krävdes coronaisolering för att vi skulle komma på tanken att ha distansfilmklubb.
Efter att mestadels ha jobbat hemifrån de senaste veckorna är jag nu tillbaka på Stadsbibblan och bakom dess diskar. Det är besvärligare än vanligt att bemanna, med avståndshållande och många begränsningar, men fint att vara bland kolleger och i huset igen, förstås. Detta hus!
Måste bara citera en som som inte kände samma kärlek till Stadsbiblioteket som jag, nämligen fabrikör August Lindmark: ”Jag tycker helt enkelt att huset är fult, förklarar han, och värst är enligt min mening den alltför höga rotundan eller vad jag skall kalla det cisternliknande mittpartiet. Om det sedan ur biblioteksteknisk synpunkt sett är lämpligt eller ej kan jag ju ej yttra mig om.” Detta i Svenska dagbladet 16 juli 1928, några månader efter invigningen. Fantastiskt att kunna hitta sådana här gamla artiklar på tidningar.kb.se. Och ja, vi kallar mittpartiet rotundan.
Hade det varit en normal Kulturnatt hade LW och jag tagit sällskap ute i vimlet, men nu blev den coronaanpassat digital. Efter att ha gått igenom programmet, som bestod av kortare och längre videor och några livesändningar, konstaterade vi att vi hade många överlappande förprickningar, så under gårdagskvällen satt vi på varsitt håll och såg bland annat följande på Kulturnattens Instagram:
Parallellt med Instagram-tittandet hade LW och jag Messenger-kontakt, mest i text, en stund med video. Det är bara att vänja sig vid att det är så man umgås i dessa tider. Med tanke på hur väldigt snabbt Kulturnatten var tvungen att ställas om till digitalt format var det ett bra program, men jag kunde inte låta bli att tänka på tidigare Kulturnätter och hur mycket jag har uppskattat tillfällena att besöka ställen jag tidigare inte kommit på att besöka (som 1800-talsmöblerade Stigbergets borgarrum och S:t Peters kyrka på Upplandsgatan) och göra saker som annars inte är möjliga att göra (som att gå på Konserthusets tak och se utsikten från Stadshustornet by night).
På kvällens lista stod också ”Den dramatiska berättelsen om Gustav III:s lit de parade”, slottets Kulturnattsbidrag, men den filmen släpptes kvart över elva och efter att ha tittat på filmer från sextiden var jag ganska mör i ögonen och huvudet och sparade den till i dag. Berättelsen var sannerligen dramatisk och jag hade inte hört den förr, om den enormt stora skara som ville se kungens stoft på slottet och hur flera personer trampades ihjäl på väg ut.
Ska man ha ett positivt perspektiv kunde vem som helst i världen ta del av Stockholms Kulturnatt det här året.
”Vi ser ju helst att tidningen köps på gatan”, säger Situation Sthlm, men av coronaskäl gör de nu tidningen för första gången digitalt tillgänglig. Swisha och läs!
Theomis 