Han blandade sig med de övriga gästerna. Han växlade några artiga ord med en liten prinsessa, vars pappa var en stor brännvinsbrännare. Han pratade en stund med en ung norsk diktare som inte var klädd i frack, ty han hade ingen, och som hade fått det excentriska infallet att besöka Stockholm, fast han inte hade något Nobelpris att hämta – han var för ung och i synnerhet för fattig till det. Han stötte på en svartskäggig litteraturprofessor med en näsa av gammal österländsk adel och diskuterade Beowulfproblemet med honom. Och mittunder denna diskussion kände han plötsligt en kraftig hand på sin skuldra, vände sig om med ett nervöst ryck och såg professor Grendel, som sade:

– Äntligen har jag hittat henne! Jag skall säga docenten, att hon hör inte till dem som man tar på den hylla där man har satt henne! Men här är hon, och håll till godo! Docenten Jerneld – min hustru!
– Men käre August, sade professorskan, inte behövs det någon presentation. Du vet ju att docenten Jerneld och jag är så gott som barndomsvänner. Och till Jerneld:
– Vad du är dig lik, Stefan, och vad det är roligt att se dig igen! Jag har tänkt på dig ibland, kan du tro!

I detsamma förkunnades: Supén är serverad!

På kvällens läsecirkelkursträff pratade vi om Hjalmar Söderbergs novell Aprilviolerna, som börjar med en fest i en våning på Östermalm,”i hörnet av Floragatan och Karlavägen”, där huvudpersonen Jerneld minglar och, ja, blir uppraggad av en annans fru. Det är en kort berättelse, men ytterst finurlig och sofistikerat litterär. Första gången HA och jag diskuterade den med andra var när vi satt med ytterligare två kolleger i stadsbibliotekariens rum en onsdagseftermiddag i våras och spelade in en cirkelpodd. Jag minns inte vad tidsmålet var, men definitivt kortare än det blev, och då bröt vi ändå just på grund av att tiden hade runnit iväg, inte för att diskussionen led brist på bränsle. Podden finns på SoundCloud och novellen på Litteraturbanken.