Om jag lämnar den här sidan uppe på skärmen finns en liten risk att någon kollega listar ut vad för slags ärende jag är ute på.
LXXXIII Supergrått
Kunde inte vara gråare utanför mitt fönster. Men ibland tycker jag att grått är bästa vädret. Å, nu börjar det regna också!
LXXXII Söndagskväll
Tar en paus efter att ha betat av mailskörden på jobbet (har just nu ett jobb som innebär att det droppar in en hel del mail under helgerna) och skriver en kort rapport om gårdagskvällen.
I fredags låste jag mig ute, vilket gav mig anledning att knacka på hos grannarna vägg i vägg, vilket i sin tur gjorde att jag äntligen bjöd hem dem, ett par någonstans i min ålder med en liten son, på fika. Så i går eftermiddag åt vi marängsviss med jordgubbar och en chokladkolasås som jag hastigt kokade ihop efter att ha konstaterat att den enda chokladsås jag hade hemma gick ut 2007. Väldigt roligt att lära känna dem.
Tog sedan vara på det sista kvällsljuset tillsammans med några joggare och hundrastare nere vid Norr Mälarstrand, min egen långsmala och vattennära trädgård som jag gentilt delar med andra kungsholmsbor, övriga stockholmare och en och annan turist.
LXXXI Fåfängan
Föräldrarna har USA-besök och planen var att äta glass och titta på utsikten uppe vid Fåfängan. Någon glass hade caféet tyvärr inte fått än, vädret var genomgrått och framför utsikten hade någon parkerat världens största färja, men annars var det trevligt.
LXXX Två och en halv
Kutcher ersätter Sheen i TV-serie. SvD citerar sitcomskådisar, en sparkad och en nyanställd. Hur populär är serien ”Två och en halv män” i Sverige egentligen? Jag är uppriktigt förvånad över att det stått så mycket om skådespelarbytet i alla möjliga svenska media på sista tiden, även om det varit ett konfliktfyllt sådant.
Själv har jag egentligen bara en allt överskuggande åsikt om serien, och det gäller höjden av taskig språkkänsla i den svenska översättningen av namnet. Det heter ”Två och en halv man”. Två och en halv dagar i London? Två och en halv matskedar socker?
LXXIX Schlagerlöst
Inser först nu när jag kommit hem att det är schlagerfestivalkväll, musiken dunkar genom väggen från grannarna (och det säger jag utan minsta syrlighet, eftersom jag hör till dem som har väldigt beskedliga grannar och mest tycker det är charmigt när det låter lite).
Istället blev det som sagt fika i Nacka, och vilket fika. Vi var ett tiotal personer som bjöds på chokladmoussetårta, chokladsnittar, hallongrottor, bullar och ett digert utbud av Fortnum & Mason-te. Maria, värdinnan, nämnde att hon var väldigt sugen på att baka och fylla Korskyrkans frys med chokladsnittar, eftersom de som serveras vid kyrkkaffet på söndagarna är fabriksbakade och inte smakar någonting. Jag erbjöd mig genast att vara med, har man fått smak för äkta vara går det inte att gå tillbaka.
Har inte någon större lust att slå på TV:n och hoppa in mitt i festivalen, så jag nöjer mig med att följa tävlingen på dn.se, som uppdaterar väldigt frekvent.
LXXVIII Väntar på bussen
Trodde jag hade badat bort all brunsåsdoft, men jag tycker jag känner den än. Den måste sätta sig i porerna. Men det får det väl vara värt, gästerna som serverades köttbullar, potatis, sås, sylt och annat på Korskyrkans hemlöslunch var glada och nöjda, en av dem tilldelade oss till och med ”arton Nobelpris i guld”.
Nu vid Slussen, på väg till Nacka. Det ska finnas fika där. Har rotat fram ett kikarfodral som har tillhört någon gammal släkting. Det kändes helt rätt som handväska under mitten och slutet av nittiotalet och kändes i dag rätt igen.
LXXVII Lunch för hemlösa
Om mindre än en timme slår vi upp dörrarna till lunchserveringen för hemlösa i Korskyrkan. Själv vispar jag brunsås för brinnande livet.
LXXVI Premiär på Wagamama
Det bästa med att vara vuxen är att man kan bestämma att man tittar in på ett fik och äter sötsaker (Hilma Sofia) innan man går vidare och äter mat (Wagamama).
Jag trodde inte att det skulle dröja så länge innan jag testade Sveriges första Wagamama, som öppnade i oktober. Juicen på äpple och lime är en gammal favorit och den smakar lika bra på Klarabergsviadukten 65 som den gör i London (man ska inte bli avskräckt av den grågröna färgen). Nudelrätten Chicken Kare Lomen var också god, men jag hakade upp mig lite på de torkade räkorna som enligt menyn simmade runt där i soppan, visserligen krossade till oigenkännlighet, men ändå. Jag är lite kinkig när det gäller skaldjur.
LXXV Annie hos Anna
Uppe tidigt efter sen kväll hos Anna i Kristineberg. Fram till årsskiftet var vi med i samma hemgrupp, men sedan dess har vi nog knappt setts, så filmkvällen blev komma-ikapp-kväll.
Efter jobbet åkte jag över till Söder för att hämta Anna i en källarlokal där hennes och maken Christians filmproduktionsbolag finns, en heltäckningsmattsklädd miljö där flera företag har sina kontor och där man inte har på sig skor. Vi åt på indiern Ellora i närheten, pratade jobb och resor, promenerade över Västerbron, pratade böcker, kryssade bort över Kungsholmen, pratade mer jobb, köpte fika, kom hem till Anna, pratade hemgrupp och började titta på Annie vid halv nio. Som tur är håller man sig lätt vaken under extravaganta sång- och dansnummer.
