LXXX Två och en halv

Kutcher ersätter Sheen i TV-serie. SvD citerar sitcomskådisar, en sparkad och en nyanställd. Hur populär är serien ”Två och en halv män” i Sverige egentligen? Jag är uppriktigt förvånad över att det stått så mycket om skådespelarbytet i alla möjliga svenska media på sista tiden, även om det varit ett konfliktfyllt sådant.

Själv har jag egentligen bara en allt överskuggande åsikt om serien, och det gäller höjden av taskig språkkänsla i den svenska översättningen av namnet. Det heter ”Två och en halv man”. Två och en halv dagar i London? Två och en halv matskedar socker?

LXXIX Schlagerlöst


Inser först nu när jag kommit hem att det är schlagerfestivalkväll, musiken dunkar genom väggen från grannarna (och det säger jag utan minsta syrlighet, eftersom jag hör till dem som har väldigt beskedliga grannar och mest tycker det är charmigt när det låter lite).

Istället blev det som sagt fika i Nacka, och vilket fika. Vi var ett tiotal personer som bjöds på chokladmoussetårta, chokladsnittar, hallongrottor, bullar och ett digert utbud av Fortnum & Mason-te. Maria, värdinnan, nämnde att hon var väldigt sugen på att baka och fylla Korskyrkans frys med chokladsnittar, eftersom de som serveras vid kyrkkaffet på söndagarna är fabriksbakade och inte smakar någonting. Jag erbjöd mig genast att vara med, har man fått smak för äkta vara går det inte att gå tillbaka.

Har inte någon större lust att slå på TV:n och hoppa in mitt i festivalen, så jag nöjer mig med att följa tävlingen på dn.se, som uppdaterar väldigt frekvent.

LXXVIII Väntar på bussen

image

Trodde jag hade badat bort all brunsåsdoft, men jag tycker jag känner den än. Den måste sätta sig i porerna. Men det får det väl vara värt, gästerna som serverades köttbullar, potatis, sås, sylt och annat på Korskyrkans hemlöslunch var glada och nöjda, en av dem tilldelade oss till och med ”arton Nobelpris i guld”.

Nu vid Slussen, på väg till Nacka. Det ska finnas fika där. Har rotat fram ett kikarfodral som har tillhört någon gammal släkting. Det kändes helt rätt som handväska under mitten och slutet av nittiotalet och kändes i dag rätt igen.

LXXVI Premiär på Wagamama

image

image

Det bästa med att vara vuxen är att man kan bestämma att man tittar in på ett fik och äter sötsaker (Hilma Sofia) innan man går vidare och äter mat (Wagamama).

Jag trodde inte att det skulle dröja så länge innan jag testade Sveriges första Wagamama, som öppnade i oktober. Juicen på äpple och lime är en gammal favorit och den smakar lika bra på Klarabergsviadukten 65 som den gör i London (man ska inte bli avskräckt av den grågröna färgen). Nudelrätten Chicken Kare Lomen var också god, men jag hakade upp mig lite på de torkade räkorna som enligt menyn simmade runt där i soppan, visserligen krossade till oigenkännlighet, men ändå. Jag är lite kinkig när det gäller skaldjur.

LXXV Annie hos Anna

Uppe tidigt efter sen kväll hos Anna i Kristineberg. Fram till årsskiftet var vi med i samma hemgrupp, men sedan dess har vi nog knappt setts, så filmkvällen blev komma-ikapp-kväll.

Efter jobbet åkte jag över till Söder för att hämta Anna i en källarlokal där hennes och maken Christians filmproduktionsbolag finns, en heltäckningsmattsklädd miljö där flera företag har sina kontor och där man inte har på sig skor. Vi åt på indiern Ellora i närheten, pratade jobb och resor, promenerade över Västerbron, pratade böcker, kryssade bort över Kungsholmen, pratade mer jobb, köpte fika, kom hem till Anna, pratade hemgrupp och började titta på Annie vid halv nio. Som tur är håller man sig lätt vaken under extravaganta sång- och dansnummer.

LXXIV Paus

image

Tittar på klassiska Annie från 1981 hemma hos Anna. Men just nu har vi tagit en paus. Damrumsbesök? Koka mer te? Nej, Anna ligger på mage framför en dator och jobbar med några Excel-ark tillsammans med sin man, vars röst hörs genom mobilhögtalaren från en hotellobby i Nice.

LXXII Söktjänster med inbyggd bedömning

Äntligen är den läst, artikeln ”A New Era Of Search Is About The Answers, Not Just The Links” på TechCrunch. Den har legat uppe i ett fönster och pockat på uppmärksamhet i flera dagar, men längre fackartiklar med mycket reklam runtomkring kan vara utmanande för tålamodet, så nu tog jag till radikala åtgärder – kopierade texten, klistrade in den i Word och läste den i helskärmsläge. Inga störande moment, inga ursäkter.

Visserligen verkar det mest vara reklam för Yahoo!:s kommande förbättrade sökfunktioner, men tankegångarna är ganska spännande.

”Search engines will keep assimilating content from many different sources and aim to provide immediate and rich answers. You ask a question and you get answers, nothing else. The user may not even type the full question. Search engines will have to become more and more personal, understand the individual user’s preferences […].”

Aldrig har världen intresserat sig så mycket för bibliotekariens profession – för det är ju det man är inne och tassar på, vare sig man tänker på det eller ej. Och när bibliotekarien får en faktafråga görs ofta ett övervägande: ”Ska jag ge frågeställaren en trave relevanta böcker/tipsa om artiklar/föreslå sökord i en eller annan databas eller ska jag söka själv (med frågeställaren kikande över axeln) och leverera ett svar?” Framtidens sökmotorer kommer, om man ska tro artikelförfattaren och Yahoo!-medarbetaren Shashi Seth, att sträva efter att leverera färdiga svar istället för att peka på källor. Bättre service? Ja, det kommer man nog att tycka. Sämre förutsättningar för källkritik? Kanske.

”In the near term, innovation in search will provide more in-depth answers. For example, if someone types the name of a Major League Baseball team, they get a search results page with the team’s homepage and likely a couple pieces of recent news. In the next phase of search, you will type the name of that baseball team and without hitting the search button or leaving the search box, you will be presented with an interactive display that includes a link to their homepage, recent news, the results and box score of their last game, their overall record and standing in their division, a schedule of upcoming games, photos, videos, and social media streams.”

Det låter ju praktiskt. Jag kommer säkert att gilla det. Allt samlat, relevant bonusinformation. Men om man ska problematisera – vill man ha information man inte specifikt frågat efter? Och, framför allt, hur vet söktjänsten vad det är jag menar? Att det på webben handlar minst lika mycket om sovring av information som att få den framletad är ju alla medvetna om vid det här laget, men när både framletandet och sovringen görs så strikt automatiserat och frågeställaren blir styrd direkt till viss information, hur vet söktjänsten att jag menar restaurangen Kungsholmen och inte stadsdelen? Om jag vill veta vilka fakta Sverigedemokraterna lyfter fram om sig själva eller vad andra säger om dem? Och hur vet jag vilken information jag går miste om? Att ännu hårdare än nu styra frågeställaren till den information som de flesta är intresserade av (vilket väl kommer att vara i alla fall en av metoderna) motverkar en annan effekt som webben har, nämligen att även det smala hittar sin publik.

Om söktjänsterna blir intelligenta, kommer de även att ha åsikter?

Lite om den nuvarande Google-ordningen, vilken information som lyfts fram, vem som bestämmer det och vad det får för rent mänskliga konsekvenser, står det om i DN-texten jag hänvisar till i blogginlägget LVI Moralbegreppspanik. Motståndarna till Pontus Löf, de som anser att hans sinne för moral inte borde påverka förhållandena för Googles användare, får väl fundera vidare på hur framtidens Yahoo! gör sina bedömningar.

För övrigt har bibliotekarien ett unikt knep att ta till här. Det kallas på bibliotekariska för ”referenssamtalet”. Sökmotorer (och med sökmotorer menar jag Google, vem använder Yahoo! egentligen?) är utmärkta verktyg, men man kan inte föra en dialog med dem.