CCXVII Liu Bolin

När jag såg danskompaniet DV8:s föreställning nyligen var ett av de mer spektakulära inslagen den äldre kvinnan som håller en monolog sittande på en ung man – hans rygg, ben, händer, beroende på hur han vänder sig i olika positioner på golvet och lyckas flytta runt henne över sig, medan hon till synes oberörd balanserar både sig själv och en tekopp med fat. Budskapet fanns i monologen (om ett livs människorättskamp) och kunde fördjupas med hjälp av tolkningar av själva rörelserna och deras symbolik, men om man ville kunde man strunta i budskap och betydelser helt och hållet och bara sitta och gapa åt det ovanliga och imponerande akrobatiknumret.

På samma sätt kan man se kinesiske Liu Bolins bilder på Fotografiska. Utställningen öppnade officiellt i dag och i går var det vernissage med besök av fotografen och fullt med Fotografiska-medlemmar i lokalen. Alla bilder föreställer Liu Bolin själv med kläder och hud målade exakt som bakgrunden. Står han mot blommor ser han ut som blommor, står han mot en mur ser han ut som en mur. Att han började experimentet att kamouflera sig som sin bakgrund har en allvarlig grund (en protest mot myndigheters rivning av ett konstnärskollektiv), men det går lika bra att betrakta bilderna som humoristiska utmaningar, utmaningar som fotografen och hans assistenter hittat på och antagit och ibland en liten utmaning för den som står framför bilden – var är Liu någonstans? Utställningen heter The Invisible Man.

CCXVI Alla tycker något

I dagarna har jag pratat sociala medier med olika personer och med olika utgångspunkter.

Pappa: Jo, jag har läst dina bloggtexter och Facebook-uppdateringar [via mammas konto] och det är roligt, men jag tycker ju synd om dig!
Jag: Varför det? Det är inte synd om mig!
Pappa: Jo men det blir ju en press, att skriva hela tiden.
Jag: Men nu gör jag det frivilligt, så synd om mig är det inte.
Pappa: Men jag har väl rätt att tycka synd om dig om jag vill!
Jag: Ja okej, men du kan lägga av precis när som helst, för det är inte nödvändigt.
Pappa: Ja men då tycker jag synd om dig.
Jag: Ja, gör det.

Mamma, vill ha hjälp med Facebook men kommer inte igång med sina frågor: Först måste vi titta på Therése sida och fotona på hennes barn. Titta vad söta de är! Var är bilden med alla tre … Här, den är så fin! Vad heter den yngste … Jo, vi måste titta på Lindas sida också. Titta, här bakar barnen! Ja, du och din bror var ju också bagarbarn … Har du sett så söta ungar! Alltså Facebook, det tar alldeles för mycket tid, jag förstår inte hur man kan lägga ner så mycket tid på Facebook … Hur är det nu man lägger till ”intressen”?

SM, kollega på Stadsbiblioteket: Det kommer så mycket information om biblioteksfrågor på Twitter. Regionbiblioteket använder Twitter hela tiden, varför gör inte Stadsbiblioteket det? Kan vi inte överbrygga våra verksamheter bättre? Borde man inte kunna twittra med andra bibliotekarier om ämnesordssättning?

SM ska snart sluta på Stadsbiblioteket i Stockholm och börja på Stadsbiblioteket i Göteborg (men med Twitter finns inga avstånd). I går gick jag till biblioteket för att delta i hennes hej då-fika, men det var slut och Sarah hade gått iväg tillsammans med en annan exkollega, fick jag höra, men jag hittade henne lätt, på hennes favorithak Mauro på andra sidan gatan. Det kändes som rätt ställe att föreviga henne.