I dagarna har jag pratat sociala medier med olika personer och med olika utgångspunkter.

Pappa: Jo, jag har läst dina bloggtexter och Facebook-uppdateringar [via mammas konto] och det är roligt, men jag tycker ju synd om dig!
Jag: Varför det? Det är inte synd om mig!
Pappa: Jo men det blir ju en press, att skriva hela tiden.
Jag: Men nu gör jag det frivilligt, så synd om mig är det inte.
Pappa: Men jag har väl rätt att tycka synd om dig om jag vill!
Jag: Ja okej, men du kan lägga av precis när som helst, för det är inte nödvändigt.
Pappa: Ja men då tycker jag synd om dig.
Jag: Ja, gör det.

Mamma, vill ha hjälp med Facebook men kommer inte igång med sina frågor: Först måste vi titta på Therése sida och fotona på hennes barn. Titta vad söta de är! Var är bilden med alla tre … Här, den är så fin! Vad heter den yngste … Jo, vi måste titta på Lindas sida också. Titta, här bakar barnen! Ja, du och din bror var ju också bagarbarn … Har du sett så söta ungar! Alltså Facebook, det tar alldeles för mycket tid, jag förstår inte hur man kan lägga ner så mycket tid på Facebook … Hur är det nu man lägger till ”intressen”?

SM, kollega på Stadsbiblioteket: Det kommer så mycket information om biblioteksfrågor på Twitter. Regionbiblioteket använder Twitter hela tiden, varför gör inte Stadsbiblioteket det? Kan vi inte överbrygga våra verksamheter bättre? Borde man inte kunna twittra med andra bibliotekarier om ämnesordssättning?

SM ska snart sluta på Stadsbiblioteket i Stockholm och börja på Stadsbiblioteket i Göteborg (men med Twitter finns inga avstånd). I går gick jag till biblioteket för att delta i hennes hej då-fika, men det var slut och Sarah hade gått iväg tillsammans med en annan exkollega, fick jag höra, men jag hittade henne lätt, på hennes favorithak Mauro på andra sidan gatan. Det kändes som rätt ställe att föreviga henne.