Några höjdpunkter från min och Lenas 4th of July:

– Maxad, mättande dinerfrukost – pannkakor, scrambled eggs, fruktsallad.
– Allt annat än måttfull chokladshopping på Hershey’s-butiken vid Times Square.
– Varsin tedrink från den omfattande temenyn på Argo Tea.
– Långpromenad genom Central Park. Kvävande varmt, men fint och folkligt.
– Sopplunch på Fika på 58:e gatan.
– Omvägar genom stan på jakt efter en Coldstone, glasstället för den som egentligen är sugen på godis. Godis, choklad och kakor hackas och blandas med glass till en sliskig men beroendeframkallande röra.
– Brittisk teater på tredje våningen i ett hyreshus på 43:e gatan (mer om detta senare).
– De traditionella fjärde juli-fyrverkerierna, sedda på ganska många kvarters avstånd, varifrån vi istället hade en bra vy över Empire State Building som blinkade i olika mönster i blått, vitt och rött.

(De flesta punkterna rör mat och sötsaker, vilket är helt och hållet representativt för våra prioriteringar.)

Det här kan ha varit min märkligaste födelsedag hittills, kanske mest för att jag trodde att den skulle bli annorlunda.

Så här skulle den ha blivit:
Familjens beställningar skulle effektueras under dagen, under tidig kväll skulle jag möta Lena vid flygbussen och därefter skulle det bli födelsedagsmiddag på favoritrestaurangen The Little Owl.

Så här blev det:
Under förmiddagen satt jag på hotellrummet och fixade ett mailutskick till volontärer till Korskyrkans hemlösluncher, sedan brunchmacka på snygga Spreads på Park Avenue och lite Facetimande med mor och far ute på gatan (snyltade på Starbucks WiFi i vanlig ordning). Vädret växlade mellan sol och moln. Jag gjorde mina planerade inköp på Whole Foods Market nere vid Union Square, råkade se reaskytar i fönstren på klädaffären Loft, plockade ihop ett antal plagg, skulle vidare och såg att folk stod och tryckte under tak i entrén och att regnet öste ner i enorma mängder. Floder på gata och trottoarer. Oh well, det var fortfarande lika kanonvarmt och jag ville inte ödsla tid, så jag skyndade till drugstoren mitt emot för att köpa önskade sötsaker till bror och svägerska och tog sedan tunnelbanan i riktning mot hotellet. På den korta promenaden fram till hotellet, då jag var genomblöt men nära räddningen, kände jag hur min shoppingkasse gick från tung till lätt på ett ögonblick. Alla kläder låg i en flod på gatan. En gentleman var naturligtvis framme på ett ögonblick och plockade upp dem åt mig och jag skyndade vidare och bävade för att allihop skulle vara förstörda med fläckar från asfalten, men de klarade sig oväntat bra, bara två solkiga plagg som nu hänger tvättade i duschen.

Samtidigt hade jag fått veta att Lenas flyg blivit ordentligt försenat, så jag fick ändra planerna för kvällen. Det blev ytterligare en reading, den här gången på favoritbokhandel nummer två, McNally Jackson. Den 26-åriga israeliska författarinnan Shani Boianjiu läste ett kapitel ur sin bok The People of Forever Are Not Afraid, om tre kvinnor som gör militärtjänst. Efteråt ställde en moderator och publiken frågor och en sak är säker, Shani Boianjiu har huvudet på skaft. Hon betedde sig som den unga tjej hon är, eller nästan ännu ungdomligare, som en tonåring, samtidigt som hon formulerade klokskaper som imponerade på oss alla, om våld, jämlikhet, språk och litteratur. Men hon tyckte inte att de frågor hon fick var enkla att besvara, tvärtom. ”It’s like doing an interpretational dance about interpretational dance!” utbrast hon apropå att hon skulle prata om språk genom att använda – språk.

Efter en Double Chocolaty Chip Frappuccino på Starbucks vid Astor Place tog jag mig till hotellet, lyssnade lite på P1-Morgon och väntade in Lena, som nu, mitt i natten, äntligen har kommit fram. Vi är hungriga, men har valt att vänta till i morgon bitti istället för att gå ut till Scotty’s Diner i nästa kvarter, där det enligt en skylt serveras frukost dygnet runt.