Vilken kväll! Jag och Sofia kollade in:

– Stigbergets borgarrum på Fjällgatan. Ett lägenhetsmuseum som visar hur en borgarfamilj kunde bo under 1800-talets mitt.
– Riksdagsbiblioteket, där Birger Schlaug berättade om hur Elin Wägner och hennes Väckarklocka förändrade hans liv (vilket också går att läsa i hans Elin Wägner-blogg).
– En förhandstitt på en musikteaterföreställning om Kristina och Karl-Oskar på lilla Olympiateatern på Västmannagatan.
– En film om judarnas historia i Sverige på Judiska Museet.
– Och sist men inte minst en tur upp i Stadshustornet med 360 graders by night-vy över Stockholm. Annars bara öppet dagtid. Säkert häftigt det också, har inte testat.

Men det var inte helt självklart att det skulle bli ett sådant varierat program. Sofias förslag var att vi skulle gå på genrepet av helkvällsföreställningen Utvandrarna på Dramaten, och eftersom hon jobbade fick jag ta mig an uppgiften att köa för två gratisbiljetter. Det var ju lätt att räkna ut att de skulle gå åt som smör, och dessvärre kunde jag inte vara på plats så tidigt, men jag blev ändå ganska överväldigad när jag en kvart före släppet närmade mig Dramaten och upptäckte att kön ringlade från framsidan av det stora huset och ända till mitt på baksidan, och även bakom mig fylldes det på i en lång svans längs Almlöfsgatan. Så småningom började det röra på sig, och efter en trekvarts köande, när jag var ända framme vid trappan upp till entrén, tog biljetterna slut. Då gick jag några meter bort till 62:ans hållplats och åkte hemåt samtidigt som jag började göra upp en B-plan, och just när vi passerat Stadshuset läste jag i Kulturnattsprogrammet om tornbiljetterna, som skulle släppas 18.00 och, upplyste de, brukar gå åt snabbt. Klockan var kvart i sex. Jag plingade genast, gick av vid Kungsholms kyrka och skyndade tillbaka mot Stadshuset, där jag vid övergångsstället stannade ordningsamt, eftersom en pappa och en flicka stod där och väntade. Jag förstod på deras prat att de också var ute efter biljetter, och vips så gick de ändå ut i gatan mot rött och halvsprang mot Stadshuset. Hajen i mig vaknade. Jag skulle ha biljetter. Ingen fick smita före. Inne på gården var det kaos, med både löst folk och en lång kö, där jag frågade ett sällskap vad de köade till. Hade kunnat tänka mig ett antal olika rimliga svar, men inte: ”Det här är kön för att gifta sig.” Jag letade vidare och hittade så småningom rätt kö, och upptäckte efter en stund att pappan och flickan hamnat kanske fem personer bakom mig och att en mamma och en pojke anslutit. Det tog en ohygglig tid, och eftersom kön var lång och biljettutsikterna osäkra och det blåste kallt och jag var trött efter det tidigare köandet var det bara knappt, men ändå lite, underhållande att titta på alla bröllopssällskap som av någon outgrundlig anledning valt att stappla runt på höga klackar på Stadshusets gård tillsammans med mängder av andra bröllopssällskap Kulturnattskvällen 2014.

Vid halv sju informerades kön om att det bara var 30 biljetter kvar. Det var svårt att bedöma om jag låg bra eller dåligt till, eftersom det berodde på om personerna framför mig bara skulle ha en biljett var eller var där för att hämta maxantalet två. De två barnen där bakom var extremt angelägna om att ta reda på sina chanser och gick fram och tillbaka och räknade personer i kön. Till slut var jag framme. Jag ville ha två biljetter till samma tur och inte för tidigt, eftersom Sofia befann sig på Söder och vi tänkt börja kvällen där. 23.30 blev det, sista turen. När jag hade biljetterna i min hand rusade jag triumfatoriskt därifrån och lämnade familjen och övriga medköande med sina nu ännu mindre chanser att få gå en kvällstur i tornet. Väldigt små, faktiskt.

”Man pratar om kulturskymning”, sa Birger Schlaug retoriskt i början av sin föreläsning, och lär ha syftat på det enorma Kulturnattsintresset. Jo, så kan det vara, i alla fall ibland, att stockholmarna med stor entusiasm, och vassa armbågar när det behövs, kastar sig över kulturutbud. Särskilt sådant som är kostnadsfritt.