Så småningom, när jag kommit längre i rapporteringen om New York-resan, kommer jag att berätta lite om den enkla men trevliga restaurangen i Jackson Heights i Queens, som jag och Jenny F hittade ganska nära tunnelbanestationen där vi klivit av och där vi beställde på tok för mycket indisk mat.
Döm om min förvåning när jag några minuter in i Destination New York på SVT Play i kväll ser en välbekant restaurangmiljö i ett inslag som visar sig handla om Dera Restaurants ägare!
I kväll hade Jenny H enkel och trevlig födelsedagsfest på Mocco på Nybrogatan (tyvärr hade de glömt bort allihop, så det satt folk i det reserverade rummet och de hade bestämt sig för att stänga två timmar tidigare än avtalat, men det ordnade upp sig). Eftersom Jenny inte ville ha några presenter, utan att dessa i så fall skulle ges till människor med större behov, köpte jag en get via Barnmissionen och gav den namnet Jenny. Dagens bäst använda pengar.
Före långpromenaden från Kungsholmen till Söder laddade jag och Lena W med lite extra kalorier. På något sätt måste ju allt julgodis från New York gå åt. När vi hade ätit ordentligt från alla fat gick vi till Gamla stan och slottet, där vakterna skrek högt och barskt åt två stackars utländska turister som förirrat sig förbi någon helt omarkerad gräns. Hur skulle de kunna veta att man inte fick stå just där och fotografera, när det var fullt tillåtet att röra sig några meter därifrån, och hur skulle de kunna veta vad ett argt ”HALT!” skriket av två stillastående vakter betydde? Mycket oväsen för litet hot mot rikets säkerhet.
Vi fortsatte söderut och skildes åt på Folkungagatan. 1 januari ska man väl hålla extra koll på sådant där som godisätande och hälsosamma promenader, men jag nöjer mig för närvarande med att konstatera att jag även 2013 ägnar mig åt bådadera.
I väntan på nyårspromenadsällskapet bläddrar jag i magasinet Taste från den amerikanska matkedjan The Food Emporium. Mest reklam, men det är bara roligt i sammanhanget.
Nu skojar de allt till det på nyårskonserten – dirigenten delar ut leksaker till musikerna under pågående stycke och avslutar med att dirigera i kockmössa och med slev.
Något år vill jag vara på plats i Wien.
Det är inte ofta man penslar på glitterögonskugga för att gå på andakt i Korskyrkan, men det gjorde jag i går. Silvernagellack från New York hade jag sedan innan. Det minglades från halv elva, var bön och lovsång från strax efter elva (som jag dök upp till) och tolvslag uppe vid Engelbrektskyrkan, varefter man gick tillbaka till Korskyrkan för dans. Andakt och tolvslag i trevligt, finklätt sällskap räckte för mig. Mitt kortaste och enklaste nyår hittills.
Snart är det nyårskonsert från Wien och fjärrkontrollen till TV:n har gått sönder. Jag har med lika delar våld och tålamod lyckats få in själva TV-inställningen (till skillnad från dvd eller bild och ljud från datorn) och vågar inte byta, så nu måste jag se På spåret, Jag minns mitt 50-tal, Rapport samt Inför Idrottsgalan innan konserten börjar.
Hu. För att slippa duggregnsnön tänkte jag ta skydd i det lilla väntrummet på Tumba stations perrong, men mer inpyrd, rökförbjuden plats får man leta efter. Och så kom en stackars barnfamilj efter mig. Snälla, lyd rökförbudsskyltarna.
Äntligen kom den yngre familjen Sporrenstrand till Storvreten. Därmed har vi haft julafton så här på annandagen, med julbord, julklappar, två Sickan Carlsson-filmer, pussel och en massa sötsaker. Brorsan och svägerskan hade beställt en rad särskilda godissorter från New York, som Candycane Kisses och Peanut Butter M&M’s (julvarianten med bara röda och gröna godisar – som vi fick leta efter dem i affär efter affär). När de fick den tunga godiskassen sa brorsan att de insisterade på att betala. När jag sa nej tillade han drastiskt: ”Annars får du stryk! Och betalt!” Jag valde enbart betalt.
Under julklappsutdelningen satt treårige brorsonen med sin mammas och pappas lilla kompaktkamera och sa att han filmade. I allmänhet låtsasfilmar han bara, men nu hade han fått igång rätt funktion. När mamma – hans farmor – står och pratar och håller i ett stort paket på andra sidan fikabordet riktar han kameran mot henne och ropar: ”HEEEJ! FARMOR! HEEEJ!” Så småningom får han hennes uppmärksamhet och hon tittar in i kameran samtidigt som hon räcker honom paketet, men kommer åt en juicekanna på bordet. Kannan tippar och brorsan rycker snabbt fram och rätar upp kannan, men gör det så fort att en del juice ändå skvimpar ut och släcker det ena lyktljuset. Hela församlingen börjar vrålgarva åt det snabba händelseförloppet och vi funderar på det brorsan sa tidigare under dagen om att han brukar kasta sig fram för att rädda saker som han tror håller på att falla och ibland orsakar olyckan själv. Sedan kommer någon att tänka på kameran och brorsan kollar. Jodå, brorsonen hade filmat i två och en halv minut och borde ha fångat alltihop. Det konstaterandet är det sista man hör i den lite drygt två och en halv minut långa filmen. Vi har sett den om och om igen under kvällen, i slow motion under olycksögonblicket, och analyserat fallet och mammas respektive brorsans roll i juicespillet. Hade vi haft en juicesjö om brorsan inte ryckt fram, eller hade kannan snällt tippat tillbaka utan spill? Det är fortfarande oklart. Vi skrattade så vi grät varje gång vi hörde ”HEEEJ! FARMOR! HEEEJ!” och slamret sekunden efter.
Theomis 