En av mina favoritjuldekorationer är en mjuk, förmänskligad stjärna utklädd till ängel. Stjärnan är symbolen för hamburgerkedjan Carl’s Jr som familjen gick till emellanåt när vi bodde i Kalifornien sommaren 1987 till sommaren 1988. Inför julen 1987 fick man med barnmenyn en av några olika stjärnor – det var ängeln, en standardgul stjärna med mössa och halsduk och, tror jag, två andra varianter som jag tyvärr inte vet något om.
Med Carl’s Jr-stjärnan önskar jag god jul!
En natt blev det hemma innan det var dags att packa samma väskor ungefär lika tungt som på hemvägen från New York. En ordentlig kasse amerikanskt godis utgör brorsans och svägerskans beställning, en mindre är allmänt familjegodis. Ytterligare en papperskasse innehåller det hemlagade julgodiset. Lägg till själva familjemedlemmarna, våra klassiska julfilmer samt ett 1000-bitarspussel och lyckan är fullständig här hos föräldrarna i Storvreten.
Så skönt att vara hemma, se snö, adventsljusstakar och försäljning av naturligt taniga svenska granar, som här på Ringvägen.
Angående frisyren: Ja, starka vindar i dag.
Koreanskt kan man förstås äta i New Yorks Korea Town, eller också kan ens koreanska sällskap – Jennys före detta kollega Ji-Yeun – ta med en till sin favoritrestaurang Cho Dang Gol några gator därifrån. Bättre än de andra, och ojämförligt bättre än de koreanska restauranger man kan hitta i Stockholm, menade Ji-Yeun. För oss var det mesta nytt och främmande, både smakerna och sättet att äta, vad som hör ihop med vad, hur man äter potatispannkakor med pinnar, hur mycket chilipasta man rör ner i maten utan att det blir plågsamt starkt, varför servitören hällde vatten i risgrytan och vad alla inkluderade smårätter var för något.
Gott var det, särskilt glasnudlarna blandade med köttbitar, bitar av ”rice cake” och förmodligen en massa andra saker, som åts med restaurangens egen tofu och ”sticky rice”.
Min och Jenny F:s första heldag i New York efter att ha anlänt sent i går kväll med två försenade flyg och en midnattstur från JFK in till Manhattan med en trevlig taxichaufför.
Det finns så mycket att säga om frukostpannkakorna, gudstjänsten i Times Square Church med en supersöt film där barn berättar ”the Christmas story”, ljuvligt Starbucks-fika, karibisk middag, balettföreställning i Brooklyn, en kvällspromenad till julgranen vid Rockefeller Center och en ännu senare promenad till en dygnetruntöppen Dunkin’ Donuts när en allvarlig craving satte in – och så lite tid att formulera det.
Här är jag och min nya Plezuro-klänning utanför den stora tjusiga salongen där vi såg The Nutcracker i kväll.
Min insats var bara två timmar lång den här gången (bar mat, la upp julskinka, organiserade klädutdelningen), men vilken fröjd det var att vara med.
Även gästerna verkade vara på extra bra humör, det lilla jag hann se av dem. Vi hade inte satt upp hit-men-inte-längre-stolarna i korridoren utanför Linnésalen under tiden vi förberedde maten, så när den första gästen slank in, i god tid innan serveringen skulle börja, gick han in i salen, tog en stol, bar med sig den till rätt plats i korridoren, ställde ner den och satte sig mot den, med ryggen mot ingången till salen. Bättre hit-men-inte-längre-markering kunde vi inte få. De gäster som inte valde att gå in i kyrksalen på andakt samlades i en kö som började med mannen på stolen, och det var det sista jag såg innan jag var tvungen att gå för dagen. Hade förstås varit roligast att vara med på själva serveringen också, men det överlät jag i andra kompetenta händer.
Theomis 