Äntligen kom den yngre familjen Sporrenstrand till Storvreten. Därmed har vi haft julafton så här på annandagen, med julbord, julklappar, två Sickan Carlsson-filmer, pussel och en massa sötsaker. Brorsan och svägerskan hade beställt en rad särskilda godissorter från New York, som Candycane Kisses och Peanut Butter M&M’s (julvarianten med bara röda och gröna godisar – som vi fick leta efter dem i affär efter affär). När de fick den tunga godiskassen sa brorsan att de insisterade på att betala. När jag sa nej tillade han drastiskt: ”Annars får du stryk! Och betalt!” Jag valde enbart betalt.

Under julklappsutdelningen satt treårige brorsonen med sin mammas och pappas lilla kompaktkamera och sa att han filmade. I allmänhet låtsasfilmar han bara, men nu hade han fått igång rätt funktion. När mamma – hans farmor – står och pratar och håller i ett stort paket på andra sidan fikabordet riktar han kameran mot henne och ropar: ”HEEEJ! FARMOR! HEEEJ!” Så småningom får han hennes uppmärksamhet och hon tittar in i kameran samtidigt som hon räcker honom paketet, men kommer åt en juicekanna på bordet. Kannan tippar och brorsan rycker snabbt fram och rätar upp kannan, men gör det så fort att en del juice ändå skvimpar ut och släcker det ena lyktljuset. Hela församlingen börjar vrålgarva åt det snabba händelseförloppet och vi funderar på det brorsan sa tidigare under dagen om att han brukar kasta sig fram för att rädda saker som han tror håller på att falla och ibland orsakar olyckan själv. Sedan kommer någon att tänka på kameran och brorsan kollar. Jodå, brorsonen hade filmat i två och en halv minut och borde ha fångat alltihop. Det konstaterandet är det sista man hör i den lite drygt två och en halv minut långa filmen. Vi har sett den om och om igen under kvällen, i slow motion under olycksögonblicket, och analyserat fallet och mammas respektive brorsans roll i juicespillet. Hade vi haft en juicesjö om brorsan inte ryckt fram, eller hade kannan snällt tippat tillbaka utan spill? Det är fortfarande oklart. Vi skrattade så vi grät varje gång vi hörde ”HEEEJ! FARMOR! HEEEJ!” och slamret sekunden efter.