Etikettarkiv: Tro

CCC Finns Gud, ja eller nej?

Sitter nu med ett antal fullklottrade ark efter tre intervjuer. Det började med telefonintervjun med Daniel Norburg i Immanuelskyrkan i Malmö förra veckan, sedan mötet med Martin Wärnelid och Charlotta Aginger i Elimkyrkan i tisdags och med John van Dinther på New Life i går. Alla borde få chansen att intervjua engagerade pastorer. Man får hopp om livet, mänskligheten och framtiden.

Ämnet var församlingsplantering, hur församlingar startar församlingar, och anteckningarna ska kokas ner till en artikel till EFK:s tidning Direkt.

Efter några höga vågor av hån mot troende kristna i sociala och övriga medier, både efter terrorn i Norge och under Pride, blev intervjuerna en stärkande påminnelse om vad allt egentligen handlar om. Erfarenheter, åsikter och tolkningar skiftar hos alla människor genom livet och genom tiderna, men det finns bara en enda avgörande fråga. Den här guden som vill frälsa alla människor och älskar alla barnen – finns han (hon, den, det)? Den som med säkerhet kan säga nej har förstås skäl att utmana, för att inte säga motarbeta, kyrkan och dess budskap. Den som inte med säkerhet kan säga nej utan är öppen för möjligheten har enorma skäl att undersöka saken och ta reda på vad den guden i så fall har för agenda.

Vi som har gjort våra egna erfarenheter av Gud vet vad vi skulle ha att vinna genom att förneka och skjuta undan vår tro. Anseende. Status. Det är inte attraktivt att vara kristen i Sverige. Som troende ger man en bild av sig själv som duperad och irrationell.

Men hur irrationellt är det inte att förneka faktum? De personer jag träffade, med egna erfarenheter av Gud, inte bara hans existens utan hans kärlek, omsorg och makt att förvandla liv, har förstått att de inte kan ägna sig åt något mer rationellt än att presentera Gud för personer som inte känner honom. Därför skapas nya församlingar, större och mindre grupper med olika karaktär, där människor som upptäckt Gud, för länge sedan eller alldeles nyss, kan mötas och känna sig hemma.

Stort motstånd och hårt klimat förändrar inte faktum.

CCXLIX Morgonbön

image

Försöker göra en tidig avrundning på en dag med tidig start. Halv åtta i morse var det morgonbön i Korskyrkans foajé. Jag kan inte nog betona hur maxat produktiv en timmes bön är. Ingen av oss såg någon häftig syn, ingen blixt slog ner, inga änglar flaxade omkring. Ändå vet vi att vi kommunicerade med en urkraft som får en tsunami att likna en regndroppe, en makthavare som får presidenter, generaler och IT-miljardärer att se ut som hjälplösa spädbarn. Liksom vi själva.

Så oansenligt och så stort, långt över våra förstånd. Tre personer, på varsin stol, med trafikljud och solsken utanför glasportarna. Fika på Panini efteråt. Mitt i en korsning, mitt i Stockholm, mitt i en andlig verklighet som inte syns. Bara dess frukter. Och dem är vi med och påverkar, genom att vi när som helst får audiens hos universums härskare.

Nu ska jag prata med Honom lite till.

CCXXXV Jag känner Jag är

Problem med livspusslet, omgivningens krav, behovet att förverkliga dig själv, meningen med livet? Louie Giglio har en viktig poäng i Jag är inte, men jag känner Jag är. Ur första kapitlet:

”[Gud] gör anspråk på huvudrollen i tillvaron, skapelsen, tiden, livet, historien, frälsningen och evigheten.
     Jag försöker inte att göra dig missmodig eller säga att du inte är viktig. Inte heller säger jag att du inte finns med i den stora Gudsberättelsen. Tvärtom, faktiskt. Otroligt nog finns du med på varje sida – du fanns i Guds tankar långt innan världen blev till. Jag säger bara det uppenbara – att berättelsen har redan en stjärna, och den stjärnan är inte du eller jag.
     Och detta är viktigt, för om vi inte får ordning på dessa två berättelser blir allt annat i våra liv skevt. Då kommer vi att tillbringa våra dagar med att försöka kidnappa Gudsberättelsen och förvandla den till en berättelse som handlar om oss. Vi kommer att vända verkligheten bak och fram och leva vare dag som om livet var vår enaktare och historien vår historia. Som om skapelsen var vårt hem och ingen annans, tillvaron vår lekplats och Gud vår tjänare (om vi tycker att vi behöver Honom över huvudtaget, vill säga).”

CXCIX Hembud

Dagens gudstjänst i Korskyrkan var ovanlig, sorglig, uppmuntrande, välgörande, intressant. Den som hörde eller läste i svenska medier om flygkraschen i Karelen nyligen fick säkert veta att det var en svensk som omkommit, och det var en man i vår församling. Eftersom många berörts av dödsbudet handlade pastor Andrews predikan i dag om olika personer som han fått möta vid slutet av deras liv och om löftet i Bibeln att ett nytt liv börjar på andra sidan.

Bland annat berättade han om en äldre dam som låg på sjukhus och var svårt sjuk, men fullt klar i huvudet. Andrew fick möta henne regelbundet under hennes sista år. När han så kom till henne en dag berättade hon att två änglar varit på besök. ”Var kom de ifrån?” frågade Andrew. Damen pekade på fönstret. ”De sa att de skulle komma och hämta mig på onsdag eftermiddag.” Och mycket riktigt – på onsdagseftermiddagen somnade hon in.

Mannen som omkom i flygolyckan var varken gammal eller sjuk, och om han blev förvarnad av änglar vet vi inte, men vi vet att han nu finns hos sin far. Det kyrkliga uttrycket ”hembud” säger allt. Han är hemma.

CLXXIX Kärlek och sanning

Kan man hålla sig till och uttrycka en övertygelse men ändå uppfattas som mild och kärleksfull? Predikan i dagens gudstjänst i Korskyrkan handlade om balansgången mellan två diken – i det ena prackar man på människor sanningar utan diskussion, i det andra struntar man i sanningen, som kanske svider, och föredrar en god stämning.

Johannes andra brev fokuserar på kärlek i kombination med sanning, bud, rätt lära. Många skulle gärna ta till sig budskapet om kärlek och strunta i resten, för att det skulle uppfattas som onyanserat, intolerant och exkluderande. Men om en sanning faktiskt är en sanning spelar det ju ingen roll hur den känns, om den är lätt eller tuff att ta till sig. Pröva den, även om det är enklare att hålla för öronen och sjunga högt.

Jag vände alldeles nyss sista sidan i Kyrkan som aldrig sover av Matthew Barnett, pastorssonen som grundade Dream Center (Los Angeles International Church). Kyrkans arbete går till hundra procent ut på att återupprätta människor, framför allt fattiga, gängmedlemmar, hemlösa, prostituerade, alla med stora behov av omsorg, kärlek och bekräftelse. Här finns enormt många framgångsberättelser om hur trasiga och vilsna människor mött Guds kärlek – ofta på ett väldigt konkret sätt via människors kärlek – och genast eller stegvis valt att överlämna sina liv till Jesus som dött i deras ställe.

Självklart finns samma typer av lidande här i Stockholm (även om situationen i vissa delar av downtown Los Angeles är extrem), och i viss mån kommer jag i kontakt med det, men chansen är mycket större att man pratar tro med välbeställda, välutbildade och välanpassade vänner och bekanta, och av olika skäl blir det nästan aldrig fokus på kärlek och nästan alltid fokus på intolerans. Det är tråkigt och ganska icke-konstruktivt. Och det är vi troende som måste ändra på det, utan att bli vindflöjlar som gömmer undan obekväma sanningar.

För övrigt kollade jag upp Matthew Barnetts blogg och fastnade för det här inlägget från 19 maj, ”The ‘I Don’t Do That’ Christian”. Här pratar vi icke-konstruktivt, och jag måste själv ta till mig av tanken.

CXXXI Den som ber, han får

Nu kan När himmelriket tränger fram av Bill Johnson läggas till handlingarna, även om innehållet stannar kvar i huvudet. Vi hade sista hemgruppssamlingen för terminen i går kväll och hade läst de sista två kapitlen i boken, varav ett tog upp Daniel och Josef som exempel på personer som var hängivna Gud trots extremt stort motstånd från sin omgivning. Efter att ha återgett hur Daniel plötsligt fick en profetisk gåva, som han inte haft tidigare, berättar Bill Johnsson om ett annat exempel där en person i ett sammanhang då det behövs får en helt ny gåva.

Något liknande hände en av mina vänner, som är evangelist, i hans ungdom. Han var inbjuden att tala i en församling i Kanada. När han steg av planet mötte pastorn honom med en överraskad min och sa: ”Du är inte Morris Cerullo!” Pastorn hade en stark längtan efter att under och tecken skulle ske i hans församling, och trodde att han hade bokat in en mötesvecka med Morris Cerullo. Den chockade pastorn frågade den unge mannen och han utförde under och tecken i sin tjänst. Han svarade: ”Nej”. Pastorn tittade på sin klocka och sa: ”Du har fyra timmar på dig att skaffa sig en sådan tjänst”, och tog honom sedan till hotellet. I ren desperation ropade den unge evangelisten till Gud, och Gud lyssnade på hans bön. Den kvällen blev början på en tjänst med under och tecken som har varit utmärkande för hans liv intill denna dag.

XCIX Jesusmanifestationen

image

Istället för att manifestera så mycket själv i år var jag en sväng i Kungsan och gladde mig åt att många andra gjorde det. Efter lite spejande hittade jag Västerås-Annika och hennes föräldrar och pratade med Annika en stund så pass långt från scenen att vi kunde överrösta Frälsningsarméns sångare.

Hade jag börjat leta hade jag nog hittat stora delar av bekantskapskretsen i Kungsträdgården och det hade varit väldigt roligt att vara med, men nu önskar jag dem en bra gudstjänst, ber för öppna hjärtan hos förbipasserande stockholmare och lämnar city. Tänk om man kunde vara på flera ställen samtidigt.

LXIV En bibel för män

Ny bibel – för och om män. Dagen om en ny ”temabibel” med ”livsberättelser om och för män”. Min första tanke är YES! och det av två skäl. Det första har med jämställdhetssträvan att göra – gör man en Kvinnobibel är det väl självklart att göra en bibel för män (den märkliga signalen är annars, som vanligt, att en kvinnobibel vänder sig till kvinnor, medan Bibeln vänder sig till män, precis som kvinnomedicin är för kvinnor och all övrig medicinsk verksamhet måste vara för män, eftersom man inte pratar om ”mansmedicin”). Den andra, viktigare, tanken är att behovet lär finnas. Alla behöver berättelser att identifiera sig och känna igen sig i. Och till syvende och sist är det värt att testa varenda vinkel man kommer på, om man så bara når ytterligare en person med historiens bästa och viktigaste budskap.