Måndagen 19 oktober 2009, för ganska precis fyra år sedan, ägde en läsecirkelträff rum på Sture bibliotek. Temat för träffarna var noveller, vilket biblioteket fortfarande satsar lite extra på, och just den här kvällen handlade det om novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro. Det kan ha varit AnnCharlotte jag ledde träffen tillsammans med, och jag vet att Jenny F var en av deltagarna.

Nu när Alice Munro är den i särklass mest efterfrågade författaren på biblioteken har vi förstås beställt extra exemplar av hennes böcker, men dels kan det dröja innan de dyker upp och dels kan vi just för närvarande knappast få för många, så jag bestämde mig för att skänka mitt pocketexemplar av Kärlek, vänskap, hat, som stått orört i ett skåp här hemma sedan hösten 2009.

Att döma av alla små strimlor av Post-it-lappar som stack upp ur den hade jag varit ytterst ambitiös inför träffen – det var då det, när Sturebibblan var nyöppnad och cirkelkonceptet nytt – och när jag tagit fram bokplasten i informationsdisken i eftermiddag började jag plocka ut dem. När jag bläddrade i boken hittade jag först mitt namn på insidan av frampärmen och klistrade för det med en av de smala, rosa lapparna. Sedan visade vidare bläddring att lapparna bara var toppen av isberget – på alla möjliga ställen i boken hade jag skrivit blyertsanteckningar i marginaler och andra tomma utrymmen, dragit streck, ritat stjärnor.

Då gav jag upp och tänkte om. Det skulle bli för jobbigt att återställa boken till utlåningsbart skick och det kändes också tråkigt att göra mig av med alla dokumenterade tankar, tolkningar och åsikter. Det jag i dag minns av läsningen är mina kritiska synpunkter, de detaljer jag inte förstod syftet med och uppfattade som krystade och påklistrade i de annars realistiska, vardagsnära berättelserna. En vacker dag kanske jag läser om den och tar del av min egen gamla läsning. Eller också kan jag låna ut den till någon som är nyfiken på hur den en gång lästes av en bibliotekarie vars omdömen avviker från Svenska Akademiens.