En fint formulerad iakttagelse från en stadsromantiker – den fantastiskt produktiva stockholmsförfattaren Per Anders Fogelström – till en annan – denna kungsholmsbo, som gillar den beskrivna stadsaktiviteten och motstridigt nog trivs så bra där tiden stått stilla.
Etikettarkiv: Stockholmslitteratur
MCCCLXX Din oerhörda förmåga att prata skräp
Den vanliga nattläsningen inför läsecirkelträff pågår. Markerar elaka, småroliga citat i Röda rummet.
MCCCXXXII 1700-talsroman på 1700-talskrog
Förra veckans läsecirkelarrangemang var utformat på ett sätt som hade tilltalat mig om jag kommit som deltagare. Men vi tar det från början.
Första gången jag kom i kontakt med The Stockholm Octavo var 17 december förra året, på McNally Jackson Books i New York, där jag såg den skyltad och förstås var tvungen att bläddra i den. Det är inte varje dag man stöter på en ny amerikansk roman om Gustav III.
Nästa gång var i april, när jag skrivit i min Stockholmsblogg om Comics Heavens seriecirkelträff under valven i en källare i Gamla stan. Inspirerad av detta skrev Cecilia Klynne, medbloggare på Vårt Kungsholmen, på vår bloggarsida på Facebook att hon börjat läsa The Stockholm Octavo på engelska, tyckte att den var svår och gärna ville ha en läsecirkelträff om den i ett källarvalv i Gamla stan. Då kommenterade Sophie Strömqvist, bloggare i samma gäng, att Damm Förlag, som hon jobbar på, skulle ge ut den på svenska i september.
Jag anade på en gång att det här med en läsecirkel inte bara skulle vara görligt, utan möjligt att utföra med stor finess. 1 september skulle vårt stockholmprofilerade Slussens bibliotek öppna i Stadsmuseet. Vi planerade naturligtvis att ha programverksamhet och vi samarbetar gärna med förlag. Och i Stadsmuseet – som visserligen inte ligger i Gamla stan, men mycket nära – finns det gamla valv.
Resultatet blev att Slussens bibliotek samarbetade med Damm Förlag på så sätt att de lät biblioteket sälja billiga böcker till de cirkeldeltagare som ville köpa istället för att låna och därefter var förlaget representerat på själva läsecirkelträffen. Källarstugan heter ett rum i Stadsmuseet där krogen Södra stadshuskällaren fanns från 1680 till 1849, om jag förstått saken rätt. Museet har återskapat miljön som den såg ut under den tid då madam Jöransson drev krogen, mellan 1743 och 1754, och det får man väl säga är nära nog när man väljer en lokal att ha läsecirkel i om en bok som utspelar sig på 1790-talet i Gamla stan och på Södermalm.
Jag tog med en bärbar dator till Källarstugan – trots att det utgjorde ett ohyggligt anakronistiskt inslag – för att vi skulle kunna se på förlagets boktrailer med en miniintervju med författaren, och när datorn nu ändå stod där, med högtalare ikopplade, letade jag upp en spellista med Bellman-visor på YouTube så att de stod på när kollegan Annika kom in med gruppen som hon hämtat från samlingsplatsen nere i biblioteket. Därmed var stämningen maximerad. Till och med chokladbitarna på bordet var genomtänkta – jag hade valt Mozartkulor, som visserligen skapades hundra år efter den tid vi läst om i boken, men det är ju i alla fall ett porträtt av 1700-talspersonen Mozart på omslagsfolien, med pudrad peruk och allt.
Efter en presentation av läsecirkelupplägget, det nya biblioteket, Källarstugan, oss bibliotekarier, de två förlagsrepresentanterna (Sophie samt bokens redaktör, Lovisa Karlsson Kjellin) och gruppens övriga deltagare och efter att vi sett trailern kunde vi börja prata om våra läsupplevelser. Cecilia – som var den allra första som anmälde sig – sa att hon egentligen inte var så intresserad av det här med att spå i kort, som är en viktig del av bokens handling, men att det mycket väl gick att uppskatta skildringen av det sena 1700-talets Stockholm ändå, och jag höll med precis. Intresset för spådomar och vidskeplighet i stort var typiskt för tiden och därför ett ganska naturligt inslag i en berättelse om det dagliga livet på 1790-talet för personer inom och utanför aristokratin och även kungligheter. Den som kan sin svenska historia vet dessutom vad som hände kungen 1792. Den ödesdigra maskeradbalen finns med i berättelsen, men naturligtvis med en fantasifull knorr.
Förlaget bidrog med bakgrundsinformation om författaren och bokens tillkomst – och framför allt intressanta detaljer om översättningen. Vi fick titta på korrespondens mellan författaren och översättaren, där de diskuterade detaljer kring namn på verkliga och fiktiva personer, Bellman-citat och vilka ämnen apotekare kunde tänkas ha använt vid den här tiden. Researchen verkar oerhört grundlig och jag tänker mig att det är svårare att översätta till svenska än till de övriga språk som boken redan hade översatts till. Förutom att adresser, årtal och personer ska stämma måste ord och namn klinga rätt och trovärdigt i svenska öron. Även om man inte är påläst på 1700-talets Stockholm tror jag att det märks om språket är alltför fantasifullt återgivet.
Om man ska klaga på något så vore det väl att två av sex deltagare fått förhinder och att två av de fyra som kom inte hade läst ut boken. När de två bibliotekarierna, de två förlagsrepresentanterna och två cirkeldeltagare är de som läst boken är det svårt att få till en bra balans i diskussionerna. Men medan det är cirkeldeltagarna som utgör själva läsecirkeln i vanliga fall blev det här ett helt annat slags samling, där deltagarna fick ventilera sina åsikter, jag och Annika lära oss hur en läsecirkelträff i museimiljö kan gå till och förlaget få input i form av läsaromdömen. Allihopa förkovrade vi oss i 1700-talshistoria med hjälp av rummet vi satt i och samtalet vi förde.
Själv uppskattar jag den alldeles vanliga läsecirkelformen enormt, då några personer sitter kring ett bord och pratar om en bok. Men det har jag varit med om så många gånger att jag tappat räkningen sedan länge. Den här kvällen, däremot, Slussens biblioteks allra första kvällsprogram, glömmer jag inte i första taget.
MCCCXX Boklunch på bibblan
”Boklunch på bibblan” är ett koncept för presentationer av stockholmsböcker på Stadsbiblioteket. Vi var väldigt få som satt och lyssnade i går mellan tolv och ett, så jag blev ombedd att inte prata alltför uppenbart med mina kolleger Eva och Cecilia som arrangerade programmet utan istället agera okänd, intresserad biblioteksbesökare.
Men för att vara främling kände jag mig väldigt bekant med det mesta. Böckerna som presenterades var utgivna på Stockholmia förlag, vars representant berättade att de har lokaler i Stadsmuseet – det vet jag mycket väl, passerar deras rum flera gånger i veckan. Den första bokpresentationen hölls av Anna Götlind som skrivit Förbindelser, med den underrubrik som syns på skärmen ovan, och den av de fem kvinnorna hon valde att prata om under presentationen var ”vackra dalkullan”, Carin Ersdotter, som jag bekantade mig med ganska grundligt under arbetet med Stockholmskällan.
Bok nummer två var John Arthur Ekeberts Håll höjden!, där han fotodokumenterat sitt liv som hemlös. Några av bilderna är utställda på Stadsmuseet, precis vid personalhissen, så jag har sett dem många gånger, men det blev något helt annat att få en bakgrund till dem och till fotoprojektet. Med jämna mellanrum görs ju både böcker och utställningar och liknande satsningar där hemlösa och andra utsatta personer kommer till tals, men jag tror faktiskt att Johns sätt att berätta är den bästa approach jag hört. Det var sakligt, varken bittert eller förskönande, och så befriande enkelt och mänskligt. När han pratade om hur svårt det ibland är att se vem som är hemlös narkoman och vem som är förmögen och välanpassad kom en kommentar från publiken om att han ändå tycks prata om hemlösa som en viss grupp, en egen värld. Ja, det är väl inte så konstigt, svarade han. De hemlösa håller ihop på sin kant som så många andra samhällsgrupper. Att ett ”vi och de” uppstår behöver inte vara problematiskt alla gånger. Så tolkade i alla fall jag hans svar. Jag tror att vår ängslighet kring det ideologiska och politiskt korrekta skapar mer distans än insikt emellanåt.
Den tredje boken, Brottsplats Stockholm, om deckare i stockholmsmiljö, var den jag mest sett fram emot att få höra en presentation av, men författaren hade visst fått förhinder. Men jag misstänker att det gjorde att de två andra författarna fick mer tid. Det behövdes.
Under nästa boklunch, torsdagen 21 november, är det också tre böcker som ska presenteras, varav en är Tio levnadsberättelser – rapport från ett annat boende. En av de intervjuade är numera kollega till mig på Stadsmuseet.
MCLXVI Böcker om Stockholm bland alla andra böcker
Näst sista arbetsdagen på Gamla stans bibliotek. I dag har jag gått igenom hela biografihyllan i jakt på böcker med stockholmsanknytning att ta med till det kommande stockholmsprofilerade biblioteket i Stadsmuseet. Det blev ett subjektivt urval, och lite slumpmässigt beroende på vad som stod i baksidestexter och innehållsförteckningar. Några Strindbergsbiografier, böcker om arkitekterna Tessin och Ferdinand Boberg, lite Bellman, några enstaka kungligheter och böcker om andra, mindre självklara personer som levt och verkat helt eller delvis i Stockholm.
I övrigt ska förstås hela avdelningen med generella stockholmsböcker flyttas med och så mycket skönlitteratur som möjligt som utspelar sig i stockholm, det senare ett ungefär lika pilligt göra som med biografierna. Urvalet bland barnböckerna är nog i det närmaste klart, allt från pekböcker till tonårsromaner med stockholmsinslag är undanställda i en fönsternisch.
CMXCVII Så tyckte vi om Snöängel
Nu tror jag att jag är mogen att skriva något om Snöängel, romanen som jag och Helena lett två läsecirklar – eller ”litterära salonger” – kring, först på Sturebibblan, sedan på Gamla stan-bibblan.
Till att börja med kan jag säga att den första av de två cirklarna är den jag kommit som allra sämst förberedd till av alla cirklar jag varit ledare för. Jag akutläste under natten innan och samma dag, och när jag hade kanske tjugo sidor kvar hoppade jag över tio och läste de tio sista på tunnelbanan mot Östermalmstorg, varpå jag kom med andan i halsen in till bibliotekets arbetsrum, där fikat skulle fixas, och hann växla några ord med Helena. Bland annat börjar jag prata om min tolkning av en viss anonym karaktärs identitet och säger att jag tror att hon är densamma som en annan, yngre karaktär. ”Men hon dör ju”, säger Helena. Och ja, så var det. På de där tio överhoppade sidorna inträffar ett mystiskt, oväntat och avgörande dödsfall. Där fick man för sitt fusk.
Via Instagram, av alla vägar, hade jag och Helena kommunicerat kvällen innan om språkliga aspekter som vi båda reagerat på. Själv är jag för prosaiskt lagt för att acceptera materialisering, eller personifiering, av olika företeelser, som att ”ljuset smyger” och ”snöflingorna dansar”, och det smygs och dansas oavbrutet. För att inte tala om påhittiga konstruktioner som att kalla en harmonisk människa ”sommarlugn”. Eller att brodera ut en enkel handling med adjektiv och detaljer som gör att man istället för en svepande panorering ser en grotesk inzoomning, som här – Hedvig inte bara nickar mot korvkioskkillen och börjar äta på sin korv, utan: ”Hon nickar intresserat och biter i korven, dess sprödstekta hölje krasar lätt mot tänderna.” Alltså, sådant får man vara försiktig med. Effekten blir att fokus flyttas till själva korven, som med ord som ”sprödstekt” upphöjs till kulinariska nivåer som annars är ovanliga när man beskriver en korvkioskkorv som köps på Nybroplan en kväll. Här var det väl egentligen det sena samtalet med killen i kiosken man skulle hänga med i, men istället sitter jag och himlar med ögonen åt det krasande höljet. Förlåt, det lätt krasande höljet.
Helena hängde upp sig på andra, men liknande, detaljer. Vatten dricks ”girigt” ett par gånger, det hade hon svårt för, och jag håller med. En överdramatisering som möjligen funkat om den inte varit så uttjatad.
I övrigt var Helena mer uppmärksam på symboliken genom hela den snåriga och myllrande historien, eller historierna, och kunde peka på sammanhang som jag inte tänkt på. Det lyfte boken en aning. Det var förstås också givande att höra båda cirkelgruppernas åsikter, som med få undantag var riktigt entusiastiska. Vi samtalsledare låg därmed lågt med våra egna omdömen och lyfte mest fram sådant vi uppfattat som intressant, Helena den symboliska dimensionen, jag själva skildringen av 1980-talets Stockholm och de återkommande tidsmarkörerna, uppenbara och subtila. Men trots bidragen från de förtjusta cirkeldeltagarna, som annars faktiskt kan påverka min egen läsupplevelse retroaktivt, förblev jag kall. Jag tycker i princip alltid att en bok jag inte gillar trots allt är värd att ta sig igenom, om inte annat för att min bedömning ska bli rättvis, men det här var ett undantag. Det var inte en bok för mig.
Själva de litterära salongerna, däremot, var riktigt trevliga. Den andra inföll på Helenas födelsedag, vilket uppmärksammades med miniprinsesstårta från Stadsmissionens brödbod på Stortorget.
Theomis 