CMV Utläst i tid

Det tog sin tid, men Drömbokhandeln på 457 sidor är utläst inför morgondagens läsecirkel, och till skillnad från andra maratonläsningar med obeveklig deadline var den här njutbar nästan (men inte riktigt) från början till slut. Till råga på allt är romanens tema god till skillnad mot medelmåttig litteratur. Bäddat för spännande diskussioner.

20121120-023857.jpg

DCCCLXIX Alla våra franska cirklar

Nu har vi kommit en bra bit in i vår franska höst på Sture bibliotek och Gamla stans bibliotek. Vi har en grupp på Sture som vi träffat en gång för att diskutera noveller av Maupassant och därefter för ett samtal kring Zolas Damernas paradis. Andra kvällar har vi träffat Gamla stan-gruppen och pratat om samma böcker. De här två grupperna, som alltså träffats två gånger vardera, slår vi snart ihop för seriens sista träff, som är en visning av utställningen ”Det moderna livet – franskt 1800-tal” på Nationalmuseum. Och till råga på allt började vår läsecirkelsserie kring ny fransk litteratur på Sture häromdagen. Det är en serie enligt vårt vanliga mönster, nämligen på det sättet att man anmäler sig till det eller de tillfällen man är intresserad av, så det blir ingen fast grupp.

Trots att flera av oss som är med som cirkelledare har jobbat upp en hel del erfarenhet och vana de senaste åren är det slående hur olika träffarna kan bli beroende på vilka som deltar och vad boken väckt för känslor. Gruppen som läst 1800-talsklassiker på Sture består av idel stammisar som inte bara vet vilka vi är utan också har hyfsad koll på varandra. Även om olika böcker bäddar för olika grader av diskussion har det inte behövts någon inledningsfas över temuggarna då alla är lite tystlåtna på grund av blygsel eller hänsyn.

Höstens träffar i Gamla stan har varit den nuvarande personalgruppens första läsecirkelförsök på det biblioteket, så vi hade inga självklara kandidater. När vi inledde serien kring franskt 1800-tal för Gamla stans räkning, med Maupassant-träffen, bestod gruppen av en kollega inom Östermalmsenheten och en före detta sådan, en gammal gymnasieklasskompis till mig, en av bibliotekets storlånare, en som läst om läsecirkelserien på webben och aldrig besökt biblioteket tidigare och en tjej som annars deltar i cirklar på Sture, och så var vi två ledare. Det visade sig att gymnasieklasskompisen och storlånaren var bekanta sedan innan genom sitt politiska engagemang och vi kolleger kände förstås varandra, så lite försprång fanns, och diskussionerna flöt på hyfsat med lite toppar och dalar. Vid träff två hade sjukdom och andra förhinder slagit till, så vi var bara fyra personer – de två som var bekanta sedan innan, hon som hittat serien på webben och jag. Stämningen var familjär och pratet fortsatte längre än jag räknat med, nästan så att jag försökte bryta för att jag haft en lång dag och det var dags att gå hem. Det hör inte till vanligheterna.

Och nu i veckan hade vi alltså den första träffen av tre kring fransk litteratur från 2000-talet. Det var jag och kollegan Helena som satt med en ovanligt stor och brokig grupp och försökte diskutera Valérie Mréjens Tre berättelser; tre män. Vi uppnådde våra två viktiga marknadsföringsmål med cirklarna, vilka är att locka minst lika många intresserade personer som antal platser och att nå personer som inte brukar gå på läsecirklar, eller över huvud taget på bibliotek, och som valt att komma till exempel för att själva boken eller temat för kvällen intresserar dem. På grund av trycket valde vi att ha en extra stor grupp – tio personer inklusive oss ledare, istället för vår vanliga gräns på åtta – och vi hade bland annat med en kille som aldrig deltagit i någon läsecirkel alls tidigare och en kvinna som var lärare i svenska och franska. Helt enligt våra önskemål, alltså, men på grund av att vi träffat så rätt blev utmaningen desto större att få igång ett givande samtal. Alla var på olika nivåer, de flesta var främlingar för varandra och storleken på gruppen var precis vid den kritiska gräns där ovana deltagare blir hämmade och undviker att ta ordet.

Men Tre berättelser; tre män var definitivt värd en del stötande och blötande och jag och Helena gjorde vårt bästa för att dra igång det. Boken består av tre noveller, varav framför allt två är skrivna på ett mycket korthugget sätt, där styckena utgörs av enstaka meningar, och de handlar i tur och ordning om berättarjagets morfar, hennes pojkvän under ett några månader långt förhållande och slutligen hennes pappa. Jaget heter Valérie Mréjen. Vi ställde frågor om stilen och språket, om skillnader mellan novellerna, om den framväxande bilden av familjeförhållandena, om eventuell sanningshalt. En av deltagarna hade inte lyckats uppbåda något som helst engagemang under läsningen, medan Helena stormälskade boken. Övriga verkade luta åt mer eller mindre positiva omdömen. Jag gillade den också, den ger stort utbyte för liten läsinsats.

Nu har jag sannolikt två tillfällen kvar att vara läsecirkelledare i höst. Det värsta och bästa med att ha det som arbetsuppgift är läsandet som aldrig tar slut.

DCCCXXVII Den dödsdömde


Kollegan Salomon och jag är helt överens – hade inte Sture bibliotek haft ett samarbete med Nationalmuseum vilket fått oss att välja fransk 1800-talslitteratur till höstens första läsecirklar hade vi aldrig läst Maupassants noveller, och vi är väldigt glada att vi fick chansen. Den dödsdömde heter samlingen, där Maupassants typiskt dystra historier fått lämna plats för dem med mer skruvad och ironisk humor. Samhällsfenomen och mänskliga brister i 1880-talets Frankrike ter sig inte så främmande som man kan tro.

DCCCXX Franskt 1800-tal – läs med oss!

Snart drar vi igång vår franska höst på Gamla stans bibliotek och Sture bibliotek, med diverse aktiviteter. Den som kan avvara tre tisdagskvällar under hösten rekommenderas å det varmaste att anmäla sig till Gamla stans bokcirkel som avslutas med ett besök på Nationalmuseum. Alltihop är kostnadsfritt. Du kommer inte att ångra dig!

 

Franskt 1800-tal

Tycker du om att prata böcker med likasinnade i trivsam miljö? Och därefter gå med bokcirkelgruppen på Nationalmuseum för vidare förkovran? Då är det här en serie för dig! Temat är franskt 1800-tal, ett samarbete mellan Gamla stans bibliotek och Nationalmuseum, i samband Nationalmuseums utställning ”Det moderna livet”.

Vi träffas på Gamla stans bibliotek vid två tillfällen och delar våra intryck av en bok vi alla läst, med två bibliotekarier som samtalsledare. Biblioteket bjuder på fika. Vid det tredje tillfället träffas vi på Nationalmuseum.

Tisdagen 25/9 kl. 18.00, Gamla stans bibliotek, Tyska stallplan 2
Läsecirkel kring Den dödsdömde och andra noveller av Guy de Maupassant
Guy de Maupassant (1850-1893) är kanske mest känd för novellen Fettpärlan och romanen Bel Ami. Som novellförfattare visar han upp enorm berättarglädje och produktivitet. Samlingen Den dödsdömde innehåller tjugo korta berättelser.

Tisdagen 16/10 kl. 18.00, Gamla stans bibliotek, Tyska stallplan 2
Läsecirkel kring Damernas paradis av Émile Zola
För författaren, dramatikern och poeten Émile Zola (1840-1902) var realistiska miljöskildringar av grundläggande betydelse. Le Bon Marché i Paris stod som förebild för det varuhus som Damernas paradis porträtterar, en modern företeelse under det sena 1800-talet.

Tisdagen 30/10 kl. 18.00, Nationalmuseum, Södra Blasieholmshamnen
Vi får en visning av utställningen ”Det moderna livet – franskt 1800-tal”. Den berättar om samhällsförändringarna i Frankrike under förrförra seklet och om hur de påverkade konsten.

Föranmälan: gamlastan.ssb@stockholm.se eller 08-508 30 795.
Gäller för samtliga tre tillfällen. Ingen kostnad. Begränsat antal platser.

DCXXX Cirkel och kalas i ett

image
Kvällens läsecirkelbok var Siri av Lena Einhorn, ett slags dokumentärroman om August Strindbergs första hustru Siri von Essen och ett givet komplement för den som läst årets ”Stockholm läser”-bok, Strindbergs En dåres försvarstal. Medan den senare inte bara är ett försvarstal utan framför allt detaljrik smutskastning av författarens fru, som han då fortfarande var gift med, är den förra en skildring av samma äktenskap, fast ur fruns perspektiv.

Det blev en trevlig kväll, med diskussioner och spekulationer kring Augusts och Siris såpoperamässiga relation, men finast av allt var att en av cirkeldeltagarna firade sin 30-årsdag genom att tillbringa kvällen med oss på Sturebibblan och bjuda på tårta.

DCVI Läsecirkel på Sture: En dåres försvarstal

image
I går diskuterades En dåres försvarstal över te, shortbread och chokladbitar i Sture biblioteks soffhörna. Att prata om den som ett skönlitterärt verk var i princip omöjligt, trots att August Strindberg själv genomgående kallar den sin ”roman” om äktenskapet mellan Axel (August) och Maria (Siri). I korta drag blir Axel, som arbetar på Kungliga biblioteket men vill slå igenom som dramatiker, bekant med Maria, en ung och vacker friherrinna, och hennes man. Axel börjar snart beundra Maria på avstånd, sedan idolisera henne och hennes skönhet. Så småningom blir ömsesidiga känslor uppenbara och affären utvecklas i rask takt – de börjar träffas på tu man hand, Maria skiljer sig, hon och Axel gifter sig, de får barn och Axel hjälper Maria göra karriär som skådespelerska, samtidigt som han producerar och publicerar sina litterära verk.

Men så snart Maria berättat för sin make friherren att hon kommer att lämna honom och relationen med Axel inte längre är förbjuden är också magin borta. Den ena partnern retar gallfeber på den andra och tvärtom.

Av en tillfällighet fick jag samma dag låna ett skört och välläst exemplar av Handbok öfver Stockholm för resande från 1886, samtida med romanen. Bland mycket annat finns där uppslagsordet ”Kalas”, där man kan läsa en skämtsam beskrivning av hur ett typiskt stockholmskalas går till. Det är gott om bjudningar i En dåres försvarstal och som avslutning på läsecirkeln läste jag upp det här stycket:

Då gästerna ätit, taga de afsked. Men innan de gå, så försäkra de att de haft ”rysligt roligt” eller ”tillbringat en särdeles angenäm afton”. Damerna småle så sött åt fru X. och hon småler lika sött tillbaka. Och herrarne slå ihop klackarne och bocka sig. De hyggligaste tala icke illa om fru X. och hennes ”tillställning” förrän de kommit ut ur huset men de andra genera sig icke att börja prata redan i tamburen. Lyckligtvis hör fru X. dem icke. Så godt är det! Snörlifvet har pinat henne hela aftonen; nu löses det upp. Gråtande dignar hon ned på en soffa och bedyrar ”att aldrig, aldrig mer skall jag hålla ett kalas”.
Fjorton dagar derefter har hon ett igen, och fullt hus är det då med.