MCDLXXXIV Ett litet avbrott i arbetsdagen, mindre än väntat

20140320-221854.jpg
I eftermiddag kom Anna B förbi Sturebibblan efter att ha varit hos vår numera gemensamma frisör Chriss. Lockig och fin var hon. De hade nämnt mig, både, antar jag, för att Anna skulle direkt därifrån till mig på biblioteket och för att jag ringde i går och pratade med Chriss om en ny klipptid. Anna hade frågat om Chriss tänkt på att jag brukar matcha nagellack och kläder. Det hade hon inte. Lite senare kunde Anna konstatera att det stämde särskilt bra i dag.

Efter att ha varit många timmar i informationsdisken skulle jag nu få gå ner till Espresso House och fika med Anna, och just då ringde syster Elin upp och sa att hon också var på väg. Gunnar löste av mig, vi gick ner, beställde, satte oss vid bardiskbordet längs med fönstret ut mot tunnelbanegången och Elin kom. Efter några minuter ringde telefonen. Kris på biblioteket. Vi hade en massa toner till skrivaren, men den var av fel sort, och skrivaren är ett av bibliotekets större dragplåster. Och självklart låg just då någons viktiga dokument till en kommande och ännu inte officiell EU-rapport i pipeline. Gunnar hastade iväg till Östermalms bibliotek och jag fick ta över bemanningen. Anna och Elin kom upp efter en stund och vinkade sorgset adjö. Det var det fikat. Det var trevligt så länge det varade.

MCDLXXXIII Betaltoaletter och därtill hörande aggressioner

Att Sture biblioteks (och tunnelbanestationens enda och därmed välanvända) toalett kostar fem kronor att öppna är en skållhet potatis. Det blir en hel del sura miner och fuskande bland besökarna (medan andra snällt betalar, förstås). En av de mer kreativa reaktionerna fick jag tidigare i dag.

Besökare: Jag ser att det kostar fem kronor att komma in på toaletten. Jag har inga pengar på mig, men om jag lovar att ge dubbla summan till en tiggare i tunnelbanan, kan du öppna åt mig?
Jag, med glad bibliotekariemin: Annars går det bra att betala med kort.
Besökare: Okej.
Jag: Men du kan förstås ge pengar till någon i tunnelbanan också!
Besökare: Nej, då har jag ju bränt pengarna. Om den personen svälter ihjäl är det ditt fel.

Vilken tur att sambandet mellan svält och bibliotekens betaltoaletter äntligen uppdagats.

MCDLXXVI Stockholmsromaner med bonusmaterial

20140313-225028.jpg
Det är sällan jag är så fullständigt slutkörd efter att ha skrivit och hållit ett föredrag, men efter nattens research, förmiddagens ihopsättande av bildspel och själva lunchprogrammet på Kafé Ryssgården på Stadsmuseet satt jag som en zombie bakom informationsdisken på Slussens bibliotek fram till sju i kväll. Visst, jag hjälpte besökare efter bästa förmåga och pysslade med lite skrivarbete däremellan, men tempot var lågt.

Programmet verkade i alla fall ha blivit uppskattat. Fullsatt var det inte den här gången, men en av damerna – för det är alltid damer – kom fram efteråt och sa att hon egentligen hade bråttom någon annanstans men väldigt gärna ville komma och lyssna ändå. Och en återkommande programbesökare berömde mig för min pedagogiska förmåga, en var en gammal kollega från Stadsbiblioteket, två kom in i Faktarummet en stund senare för att hämta informationsmaterial om Digitala Stadsmuseet som tagit slut, trots att jag hade tagit med en hel bunt till caféet, och ytterligare två kom senare på kvällen och ville veta allt om vad jag visat och berättat om, eftersom de tråkigt nog inte hade haft tid att komma vid lunchtid.

Konceptet hittade jag på i december, strax före vårprogramdeadline, nämligen presentationer av tre Stockholmsromaner med tillhörande bildvisning ur Stockholmskällan. Vilka tre romaner bestämde jag för ett par veckor sedan. Vilka bilder bestämde jag några timmar innan. Det blev Röda rummet, Norrtullsligan och Den allvarsamma leken och samtida bilder från Berns salonger, Norrtullsgatan, Johannes kyrka, med flera kända och okända platser i Stockholm.

Omedelbart efter programmet började jag tänka på belöning. Det var inte svårt att välja. En kopp varm choklad på chokladpulver från Whittard på Stall Street i Bath och lyxigt mjukfluffiga marshmallows från Whole Foods Market på Kensington High Street i London här hemma i soffan.

MCDLXI Den vedervärdige mannen från Säffle

Jag rekommenderar ingen att vakna vid sex på morgonen och från sängen titta på ”Mannen från taket”, den actionfyllda polisfilmen från 1976, som börjar med ett vansinnigt blodigt mord utfört med bajonett. Det är ingen bra start på dagen. Första gången jag såg filmen, för några år sedan, blundade jag mig igenom scenen och när jag nu såg hur kusligt den började spolade jag helt sonika förbi.

Anledningen bakom valet av morgon-TV var samma kvälls läsecirkelträff om Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle, som filmen bygger på. Jag mindes den som väldigt sevärd, inte minst som samtids- och Stockholmsskildring, och hade under läsningen funderat på passager att ta upp på cirkeln som jag även kom ihåg hur de skildrades i filmen. För att vara helt säker på att jag inte mindes fel eller blandade ihop saker såg jag alltså om filmen ungefär tolv timmar före läsecirkeln. Jag tipsar gärna alla som är intresserade av Stockholmsskildringar, 1970-talet, polisarbete eller bara absurt verklighetstrogna filmscener att se både filmen och extramaterialet om den hysteriska inspelningen med det småtokiga geniet Bo Widerberg. Tidig kväll är en bra tidpunkt. Och det blodiga mordet går utmärkt att hoppa över. Det kommer mer obehagligheter.

Vi i gruppen som satt och diskuterade boken i Källarstugan i Stadsmuseet på kvällen hade oväntat lätt att relatera till det vi läst, på grund av historiens miljöer. Någon bodde vid Odenplan, varifrån polisen samordnar sitt arbete, någon hade legat inne på Sabbatsbergs sjukhus, där det första mordet äger rum, och någon bodde på Torsgatan, som också ligger i området där poliserna finns, som är berättelsens hjältar och offer på samma gång.

Själv gick jag i flera år till tandläkaren på Eastmaninstitutet, en central plats i handlingen, i filmen syns min balkong och på Sabbatsbergs sjukhus är jag född, inte långt efter filminspelningens tid.

Förutom mord och mördarjakt handlar boken, och filmen, framför allt om själva poliskåren och dess korrumperande kamratanda, där allt från fusk till grymheter tillåts pågå. Jag nämnde något om att det där lär ha förändrats över tid och tipsade eventuella polisintresserade om ”Foka”, polisens poddradioserie, som jag smålyssnat på sista avsnittet av. Häromdagen, på väg hem från universitetet, lyssnade jag på seriens första avsnitt, där man precis i slutet nämner just hur moral och etik i poliskåren förändrats och förbättrats radikalt de senaste 30 åren. Lugnande för en som just läst Den vedervärdige mannen från Säffle.

MCDLIX Textilkonst

20140225-232449.jpg
Ytterligare ett tvärt kast på Sturebibblans utställningsvägg – från utskrivna Instagram-bilder till textil och akvareller. Här en detalj ur bildväven ”Lupiner i Hälsingland”. Gunilla Gerdrup heter konstnären. Det blev extra färgglatt i biblioteket efter hängningen i går.

MCDLII Nu är vi kompetensutvecklade

20140219-092407.jpg
Jag bäddade in en mjuk råtta i en bit tyg och sedan klippte jag till ett rött pappersträd. Helena pysslade ihop något som hon i efterhand tolkade som en rödbeta. Sedan började en kille spela fiol medan han gick på lina.

Ett projekt om bemötande, värdegrund och liknande har pågått i två år bland kulturarbetare i Stockholm och Botkyrka, vilket har inneburit föreläsningar och workshops och lite av varje. Som avslutning på projektet samlades en massa av oss deltagare i en stor hangar, vid bord där det låg pysselmaterial, och där Cirkus Cirkör underhöll från scenen efter en rad avtackningar av projektledare och andra. Jag antar att temat var kreativitet. Eller något.

Jag avskyr att vara en av alla kritiska röster när ett stort projekt drar igång som ska utöka personalens kompetens på ett visserligen relevant men ganska ogripbart område, men man får anstränga sig för att se eventuell frukt av insatsen. Lätt, däremot, är att se hur ens kalender fylls av dessa föreläsningar och workshops då man egentligen behöver all tid till bemötande i praktiken, allt från att förbereda kvällens läsecirkel så att deltagarna får ut mesta möjliga av den till att besvara biblioteksanvändarnas mailfrågor.

Så ja, jag använder hellre måttlig och effektiv utbildningstid till konkret kunskapsinhämtning, som presentationer av ny litteratur, genomgångar av databaser, studiebesök på andra bibliotek eller enkla erfarenhetsutbyten med kolleger inom organisationen. Bemötande är oerhört viktigt, viktigare än att jag kan navigera i en släktforskningsdatabas, men hur blir jag, på riktigt, en bättre bemötare? Genom att jag trivs på jobbet, slipper alltför hög stress och, inte minst, är säker i min yrkeskompetens. Då är hjärnan fri att ha tålamod med den tålamodskrävande, att komma ihåg att se barnet även när det är föräldern som för ordet och att skärpa till sig lite extra i ett sammanhang där språkförbistringar annars kan sätta käppar i hjulet.

Men det var kul att gå på cirkus.

MCDXLII Instagram-utställning på hjältetema

20140211-011407.jpg
Det var inte alls lika lätt att få bidrag till årets Instagram-utställning på Sturebibblan jämfört med förra året, då det var temalöst och fritt att skicka in vilka bilder som helst. Å andra sidan tycker jag att årets lilla utställning är roligare, eftersom man får fundera lite på på vilket sätt bilderna föreställer hjältar.

Haralampos bidrog med flera bilder och kom och inspekterade när de var helt nyuppsatta.

MCDXXXVIII Alice Munro på svenska

1618626_10152019263273124_1964806292_n
Så det här var alltså Peter Englunds favorit bland Alice Munros noveller – ”Miles City, Montana”, som i sin svenska översättning hamnat i Nära hem, samlingen som innehåller noveller från flera av Alice Munros böcker. Vi satt några damer i blandade åldrar och diskuterade ”Miles City, Montana” i Sturebibblans soffhörna i kväll.

Jag skulle kunna skriva en lång och olidligt detaljerad bloggpost om vad jag tycker om Alice Munros massakrerade noveller i svensk översättning. Den novell jag läste senast, förutom kvällens novell, var ”Amundsen” ur Brinnande livet, där jag genom parallelläsning upptäckte att översättningsmissar låg bakom allt från onödig urvattning till logiska luckor, och i och med den upptäckten gick det upp ett ljus för mig. Samma översättare står för novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat, mitt första möte med Alice Munro, och jag förstår nu varför min läsning hakade upp sig oavbrutet, vilket gjorde att jag inte riktigt kunde se hur den här novellförfattaren kunde vara så mångas favorit för sina omsorgsfullt valda formuleringars skull.

Nära hem har en annan översättare, som jag så här efter en mycket begränsad jämförelse tror är något bättre. I ”Miles City, Montana” hakade jag bara upp mig på några få meningar och ord, där jag hade föredragit andra lösningar. Den fria översättningen av en mening i början tycker jag är den stora missen. Så här beskriver berättarjaget en pojke hon kände när hon var liten: ”I had not liked him more often than I had liked him.” En otydlig mening som jag fick läsa några gånger innan jag fick till rätt betoning. I min översättning: ”Jag ogillade honom oftare än jag gillade honom.” I boken: ”Jag tyckte varken bra eller illa om honom.” I originalet finns det alltså både negativa och positiva känslor, men mest negativa. På svenska har det förvandlats till likgiltighet. Ett exempel på ett galet översatt enstaka ord är ”lemonade” som på svenska blivit ”sockerdricka”. Det handlar om en kanadensisk familj på 1960-talet, inte om familjen Svensson i Katthult.

Men jag la band på mig under kvällen. Den där märkligt översatta meningen om pojken tog jag upp, och så uppmanade jag till Munro-läsning på engelska hellre än svenska, om man kan och vill, just på grund av översättningsmissar, men annars lät jag det bero. Av de övriga hade fyra läst den på svenska och två på engelska, men det krävs ju att man tagit del av både och om man ska prata översättningskvalité.

Det var lätt att hitta en mängd teman och lager i den förhållandevis korta berättelsen, stora ämnen som självbild, minne, föräldraskap, klass, trauman och det besvärliga i att vara allmänt missnöjd med sina omständigheter.

Jag gillar att ge Alice Munro en chans då och då, och jag kommer säkert att göra det igen, men ännu är jag inte helt såld.

MCDXXXVII ”Stockholm läser”-kavalkad

Bokmontage-Stockholm-läser
Man är tämligen slut som människa när man har förberett och genomfört presentationer av sex romaner, även om det är tillsammans med en kollega som presenterar fem, i ett oprövat sammanhang i en oprövad miljö.

Trots att jag själv var stelare än vanligt vid dylika program tror jag man får säga att det hela var lyckat. Jag och Annika stod alltså i en ände av ett avskilt rum i Kafé Ryssgården i Stadsmuseet, där vi skickade en mikrofon mellan oss och berättade om alla ”Stockholm läser”-böcker i kronologisk ordning, medan publiken åt, fikade eller bara hade smugit in och tagit plats vid borden.

De lyssnade snällt på de elva bokpresentationerna och som bonus blev det en minifrågesport på slutet, rörande Stockholm, förstås, och tre personer vann varsin pocketbok.

Eftersom det var det första ”Stockholm läser”-evenemanget som arrangerats efter förra veckans avslöjande av årets bok – tror jag, i alla fall – och dessutom det enda just i sitt slag i den stora evenemangsfloran kom en representant från Stadsbiblioteket och en från Författarcentrum, de två parterna som jobbar med projektet. Hoppas de var nöjda med vår insats. Vårt smygsyfte var förstås också att marknadsföra det lilla och dolda Slussens bibliotek några meter längre bort i flygeln. Våra vårprogram gick i alla fall åt som smör.

Bilden ovan, där samtliga böcker vi pratade om syns, har jag lånat från ”Stockholm läser”-bloggen.