MDLVI Räven, farfar och jag

Jag trodde inte att man fick ge ut sedelärande barnböcker längre, men om de är från Kina är det visst okej. Den här charmiga bilderboken handlar om en rävunge som råkar sätta eld på en skog. Helena tyckte att jag skulle läsa den för att ta reda på hur det gick till. Det visade sig att rävungen bara skulle göra upp lite eld för att grilla potatis.

MDLV Qaisar är klok och bildning är bra, eller: Läs klassiker och låt ingen stoppa dig

Tack vare att en av våra kolleger tilldelades Svenska Akademiens bibliotekariepris förra året har Stockholms stadsbibliotek fått pengar till två frukostsamtal för personalen, varav det första ägde rum i morse. Samtalsledare var Yukiko Duke, gäster Aase Berg och Qaisar Mahmood, ämnet ”förändrade bildningsideal i en allt mer individanpassad verklighet”.

Summan av kardemumman – jag är team Qaisar. Jag tycker och tror att han har rätt när han rannsakar vissa sanningar som utvecklats och hålls högt av medlemmar i kpk-ligan – den kulturpolitiskt korrekta. Han återkom flera gånger till kanonbegreppet – litteraturkanon, teaterkanon, filmkanon – och att det sägs att det där är oviktigt, ja, så oviktigt att man inte ens kan säga att någon kanon över huvud taget finns. Det är klart att den finns. De som hävdar att den inte gör det är kulturellt medvetna och visserligen välmenande personer som eftersträvar ett inkluderande förhållningssätt genom att säga att var och en själv avgör vilka konstnärliga verk som är bra och viktiga. Men till saken hör att dessa personer i allmänhet själva känner till och förmodligen har tagit del av de verk som utgör världens och Sveriges kanon och därmed både har skaffat sig gemensamma referensramar och en stabil grund för att ta till sig och bedöma andra verk.

Så vad är egentligen problemet för den som inte tagit del av kulturklassikerna? Om kulturen inte ska rangordnas, om Stålmannen är lika bra som Strindberg, spelar det väl ingen roll vad man läser och vilka litterära referensramar läsningen ger? Problemet visar sig, enligt Qaisar, när någon gör resan från Tensta till Östermalm, bildligt talat eller kanske bokstavligt, och upptäcker att den gemenskap som utgörs av kulturellt bildade personer omgärdas av osynliga väggar.

Qaisar Mahmood hämtade sina exempel från teater- och filmsammanhang medan den litterära kanon är den mest relevanta i mitt yrke och den jag intresserat mig för mest genom åren. Min benägenhet att acceptera vissa verk som särskilt viktiga betyder inte att jag tycker att en politiskt sanktionerad litterär kanon nödvändigtvis är en god idé, men om man frågar mig om man bör läsa en och annan klassiker svarar jag ja. Det är ju inte säkert att klassikerna med något slags objektivitet kan sägas utgöra det bästa från sin respektive epok, men de började vid någon tidpunkt anses viktiga och har behållit sin relevans till i dag. Det innebär både att många läst dem och att de företeelser de tar upp har – eller har fått – något mått av allmängiltighet, och däri ligger poängen med att läsa klassiker. Det blir ett slags direktväg till tankar och idéer som inte bara påverkat väldigt många läsare under lång tid utan också fortsätter leta sig in i litteratur och andra kulturella yttringar. Jag kan träffa personer vars bakgrund inte liknar min, som inte är i samma ålder, kanske inte ens lever i samma land men som liksom jag i ett samtal om klass kan associera till Jane Austens satiriska porträtt, eller tänka på Brott och straff när det handlar om en förövares uppfattning om skuld. Jag förstår vad Kafkaartat innebär för att jag har läst Kafka och vet att ”storebror ser dig” som i Orwells 1984.

Aase Berg sa precis i början av samtalet att hon ofta känt sig brädad av kulturellt bevandrade personer hon träffat som citerar rader av Proust ur minnet, men nu har hon bestämt sig för att om hon läser en roman som någonstans refererar till Strindberg och hon missar den blinkningen behöver inte det vara pinsamt. Jag håller med till hundra procent, det är inte alls pinsamt, men utan att vara lika beläst som Aase Berg, med stor sannolikhet, har jag ändå ett annat perspektiv på blinkningar till litterära klassiker. Avsikten med författarens Strindbergsreferens lär inte vara att sätta dit bildningssträvande romanläsare med dåligt självförtroende, och om boken i fråga förlorar relevans om subtila referenser inte upptäcks är den helt enkelt inte särskilt bra. En roman behöver i allmänhet kunna stå på egna ben och läsaren som anar en koppling till Strindberg får en bonusupplevelse, en extra dimension rentav, om referensen gjorts av en intressant anledning.

Oavsett läsarnas grad av litteraturhistorisk bevandring utnyttjar alla tiders författare att sedan länge döda kolleger trampat upp vissa stigar, redan tänkt det de tänkt. Jag är för övrigt övertygad om att läsare ibland upptäcker litterära referenser som författaren inkorporerat utan att veta om det själv.

För att vara riktigt tydlig: Man är inte en sämre människa om man inte läser klassiker. Det är inte heller så att klassikerna är bra medan allt annat är bleka kopior. Och det går absolut att ifrågasätta urvalet – många manliga författare och få kvinnliga, en skev fördelning utifrån klass och andra grupptillhörigheter – men det är inte en anledning att förkasta litteratur med klassikerstatus, tvärtom. Ställ fram urvalet i ljuset, fundera på hur det speglar människors förutsättningar genom historien och vad det lär oss om hur vi kan tänka om vår samtid och framtid. Och den som blir avogt inställd av skevheten kanske faktiskt får tugga i sig att en gammal roman skriven av en välbärgad mansperson kan vara helt briljant och läsvärd för vem som helst.

Om jag tänker bort det faktum att jag är bibliotekarie med några terminers litteraturvetenskap i ryggsäcken och låtsas att jag visar ett första intresse för litterära tungviktare vill jag inte att mina frågor, till exempel vid en biblioteksdisk, ska få någon att tro att jag skäms för att fram till i dag ha läst fel böcker. Vad som anses fint och fult och rätt och fel i lässammanhang växlar med tiden, och just nu verkar vi alltså vara inne i en fas där värderingen i sig är ful och fel. Det är fint att säga ”du duger som du är”, men den som vill komma vidare i fråga om bildning behöver istället få höra ”ja, visst klarar du en utmaning!”. Det är så man öppnar dörrar.

MDXLVII Crash course i Shakespeares sonetter

Varför botanisera i hyllorna för litteraturvetenskap på Stadsbiblioteket när man kan bättra på sina kunskaper om Shakespeares sonetter genom att titta på en tolv och en halv minut lång YouTube-film med snabba klipp och skojiga animeringar?

Två roliga detaljer: Filmen tar upp tre av Shakespeares 154 sonetter och de finns med bland de tio Helena och jag valt ut till cirkelträffen om sonetterna nästa vecka. Och: Tittar man noggrant ser man då och då en svag bakgrundsbild som föreställer bokhyllor i rotundan i nämnda stadsbibliotek.

MDXL Färdigpratat om Shylock

56be74a21800002d0080be6d

I kväll hade vi andra och sista träffen i Sturebibblans Shylock-serie. Efter att ha läst Köpmannen i Venedig till träffen för två veckor sedan tog jag itu med Howard Jacobsons roman, som bygger på pjäsen, och hade för avsikt att tugga mig igenom den på engelska, men gav upp. De två första kapitlen läste jag i det engelska originalet, Shylock Is My Name, och bläddrade parallellt i den svenska översättningen, Jag heter Shylock, och under läsningen av resten av boken gjorde jag tvärtom. Som vanligt när jag tittar närmare på översättningar hittade jag fel, mer eller mindre allvarliga. Trots att jag inte alls gjorde någon noggrann jämförelse, bara läste samma rad på båda språken när det var något särskilt jag undrade över, fick jag ihop en liten lista. Några av missarna tog jag upp under kvällens samtal, men jag försökte vara återhållsam.

Dessvärre var varken jag själv eller någon annan i gruppen särskilt förtjust i Jacobsons romanexperiment. Den växlar mellan reflekterande samtal två judiska män emellan – varav den ena heter Shylock och är direkt sprungen ur Shakespeares pjäs och den andra är en nutida förmögen man i nordvästra England – och ett händelseförlopp som bygger på moderniseringar av pjäsens företeelser. Portias motsvarighet, till exempel, är fortfarande en uppburen arvtagerska, men en som gjort sig känd inom reality-TV, och köpmannen Antonio har fått en ny identitet som excentrisk konst- och antikvitetshandlare.

Trots kritikerkårens positiva omdömen verkade alltså cirkeldeltagarna ganska överens om att det här beställningsverket i Hogarth Shakespeare-serien blev en märkligt krystad och i överkant skruvad kopia av originalet. Visst kan romanen säga något om hur vår tids antisemitism kan ta sig uttryck, men försöket att stöpa berättelsen i pjäsens form samtidigt som författaren tycks vara mest intresserad av att låta två judiska män diskutera sitt gemensamma utanförskap tyckte inte någon av oss ledde till en särskilt tilltalande läsupplevelse. Tyvärr.

Men det tonar inte ner min störtförtjusning i det här fördjupningskonceptet, två samtal om två besläktade böcker med samma cirkelgrupp. Mina kunskaper om Shakespeares tragiska komedi Köpmannen i Venedig och möjliga analyser av densamma har gått från noll till hundra på drygt två veckor.

MDXXVI Fick en presentation på halsen

För fyra veckor sedan hade vi en ”medarbetarmässa” på Stadsbiblioteket för alla som kunde och ville av oss medarbetare på de omkring 40 bibliotek som tillhör organisationen. Alla fick också frågan om man ville vissa upp något särskilt på mässan och jag sa att jag gärna hade ett mässbord där jag kunde demonstrera, med ett bildspel och lite material, hur vi jobbar med skyltning och boktips på Sturebibblan.

Men någonstans på vägen, från mig, via min chef till mässamordnaren, missuppfattades mitt förslag och jag fick så småningom ett mail med frågan om vilka klockslag som skulle passa för min presentation på rotundans scen. Jaha, okej då, men bara ett klockslag, tack. Jag fick dagens allra första presentationstid, skrev ihop ett manus till mitt bildspel och när dagen väl var inne och folk började droppa in i det då fortfarande stängda Stadsbiblioteket höll jag utkik efter kolleger från Östermalmsenheten, som Sture bibliotek tillhör, och när jag såg några gick jag fram för att övertala dem att sätta sig på åhörarbänkarna när jag skulle hålla min kvartslånga presentation. Hur ska annars presentatör nummer ett få folk att uppmärksamma att något händer på scenen? Men mikrofonvolymen var hög och när jag drog igång var det få som missade att det var dags för scenprogram. Bänkarna fylldes. Efteråt ångrade jag min raggningskampanj, när det visade sig att mässbesökarna under kommande presentationer visst hade tröttnat. Jag fick flest åhörare av alla, där jag stod och visade hur vi sätter in böcker i sammanhang, kombinerar dem på oväntade sätt eller lägger dem i skojiga påsar.

I dag kom ett mail från den som samlat ihop mässutvärderingarna. Där hade det funnits nio positiva kommentarer om min presentation. Oj oj oj, vad glad jag blev. En påminnelse till mig själv om att se till att återkoppla när jag sett eller hört något jag gillat.

MDXVII Aprilviolerna

Han blandade sig med de övriga gästerna. Han växlade några artiga ord med en liten prinsessa, vars pappa var en stor brännvinsbrännare. Han pratade en stund med en ung norsk diktare som inte var klädd i frack, ty han hade ingen, och som hade fått det excentriska infallet att besöka Stockholm, fast han inte hade något Nobelpris att hämta – han var för ung och i synnerhet för fattig till det. Han stötte på en svartskäggig litteraturprofessor med en näsa av gammal österländsk adel och diskuterade Beowulfproblemet med honom. Och mittunder denna diskussion kände han plötsligt en kraftig hand på sin skuldra, vände sig om med ett nervöst ryck och såg professor Grendel, som sade:

– Äntligen har jag hittat henne! Jag skall säga docenten, att hon hör inte till dem som man tar på den hylla där man har satt henne! Men här är hon, och håll till godo! Docenten Jerneld – min hustru!
– Men käre August, sade professorskan, inte behövs det någon presentation. Du vet ju att docenten Jerneld och jag är så gott som barndomsvänner. Och till Jerneld:
– Vad du är dig lik, Stefan, och vad det är roligt att se dig igen! Jag har tänkt på dig ibland, kan du tro!

I detsamma förkunnades: Supén är serverad!

På kvällens läsecirkelkursträff pratade vi om Hjalmar Söderbergs novell Aprilviolerna, som börjar med en fest i en våning på Östermalm,”i hörnet av Floragatan och Karlavägen”, där huvudpersonen Jerneld minglar och, ja, blir uppraggad av en annans fru. Det är en kort berättelse, men ytterst finurlig och sofistikerat litterär. Första gången HA och jag diskuterade den med andra var när vi satt med ytterligare två kolleger i stadsbibliotekariens rum en onsdagseftermiddag i våras och spelade in en cirkelpodd. Jag minns inte vad tidsmålet var, men definitivt kortare än det blev, och då bröt vi ändå just på grund av att tiden hade runnit iväg, inte för att diskussionen led brist på bränsle. Podden finns på SoundCloud och novellen på Litteraturbanken.