Etikettarkiv: Film

CCLXIX Män som simmar

Intresserad av 71 minuter feel-good? Se ”Män som simmar”! En charmig dokumentär om Sveriges enda (?) konstsimlag för män, skapad av en av simmarna. Han är själv speakerröst – Dylan Williams är walesare och som speaker pratar han engelska – samtidigt som filmen även följer hans resa som ny i Sverige i jakt på vänner och jobb. Konstsimlaget blir hans sätt att umgås med svenskar som är i samma läge i livet som han, runt 40, varken unga eller gamla, kanske fast i mönster, sökande efter meningsfull sysselsättning. Under lagets första år är det mest på skoj, de är inte så särskilt duktiga men får en del kul gig ändå, eftersom de är så annorlunda. Allvarligare blir det när de förstår att det finns andra konstsimlag för herrar i världen att tävla mot.

CCXXXI Inspiration

image

Inspirerad av gårdagens film-och-fudge-kväll hos Lena W, då vi såg High Society, full av vackra rikemansmiljöer, tjusiga klänningar och skönsång, var jag just på Kungsholmens bibliotek och lånade en Frank Sinatra-skiva, live i Paris 1962.

(Vi såg också The French connection, och möjligen kunde den inspirera till deckarlån, men på väg hem i går natt var jag tvungen att läsa igenom dess Wikipedia-artikel för att ens förstå vad det var som hände. Den stora behållningen var annars att se 70-talets Manhattan och Brooklyn.)

LXIII Foto och film

Affärer och museer ska man gå på när alla är på jobbet eller när solen skiner. Eftersom de flesta var ute och åt glass behövde jag inte trängas på Fotografiska i kväll. Med ett sprillans nytt årskort (så nytt att jag inte ens kunde hämta ut det i kassan, eftersom det inte hade hunnit tryckas) bestämde jag mig för att bara se en utställning i dag, nämligen Albert Watsons superregisserade kändisbilder och andra porträtt. En liten stund hakade jag på en grupp – det var ändå omöjligt att inte höra guidens röst i lokalen – och fick veta lite om de olika modellerna. Jag vet ju det mycket väl sedan innan, men det slår mig alltid hur upplevelsen av en bild, oavsett om det är en modebild av Albert Watson tagen på 90-talet eller ett stilleben från 1600-talets Flandern, förändras och fördjupas så fort man får veta något om dess tillkomst. (En riktig puritan kanske skulle säga att man då inte är en sann konstälskare.)



Sedan kastade jag mig in i en annan glamourös värld, nämligen Wall Street från 1987 med en ung Charlie Sheen, som ser upp till och jobbar för den hänsynslöse Michael Douglas och hålls kvar på jorden av den rättrådige fadern Martin Sheen (vilket måste ha varit märkligt, att göra ett känslosamt far-och-son-porträtt med sin egen pappa). Men bäst i en toppmodern film från ett annat decennium är förstås miljöer, mode och teknik. Titta bara på den läckra telefonen och de ännu läckrare glasögonen.



Hittade för övrigt den här informationen på imdb.com:

What’s up with the phone Gordon is using in the movie?
It’s the first handheld cellular phone in widespread use called the DynaTac, it’s one of the 8000 series of phones. Cellular phones did exist long before the 80s but the private handheld ones didn’t come out until the early 80s. Dr. Martin Cooper led the team that developed the phone. The phone was nicknamed ”The Brick” by users because of its large size and weight.

XXII F’n’F

I kväll ägde ett F’n’F rum här hemma, en fin tradition som snart kan fira sexårsjubileum. F’n’F står för film och fudge och går ut på att jag och Lena W ser på film och gör fudge. Kvällens filmer var The social network, som väl borde vara obligatorisk om man som jag lär ut sociala medier, och israeliska Polisorkestern som kom bort, en lågmäld komedi som jag har hört gott om, och jag måste nog säga att den var mer minnesvärd än Facebook-filmen. Och kvällens fudge var mint (med nedsmälta opera mints) samt chokladlakrits (med nedsmälta lakrits-Plopp).