DCCCXC Snabb digital biblioteksservice

Bibblan svarar är en fenomenal tjänst! Vi har börjat spåna så smått på en kommande läsecirkelserie på Gamla stans och Sture bibliotek och tänker oss tema ”80-talets Stockholm”. Jag och Salomon tittade lite på olika titlar, men såg inte så många klockrena kandidater vid en första genomgång – så varför inte höra med Bibblan svarar? Det bör ju inte vara förbjudet för bibliotekarier att använda en bibliotekarieservice (fast jag höll mig anonym). Svar kom på mindre än en och en halv timme.

Särskilt uppmaningen längst ner gillas.

(Jag skrev visst lite snabbt och slarvigt och stavade fel i frågan, men ser det som att jag minskar risken att bli avslöjad som bibliotekarie.)

DCXXVIII Du har förstås läst Gösta Berlings saga

”Hej! Du har förstås läst Gösta Berlings saga – minns du att de åker släde och blir jagade av vargar?” Oj. Här kom en utmaning. Okej, jag kunde med mycket god vilja se en släde framför mig. ”Då kastar de ju en bok av Madame de Staël mot vargarna, vet du om det var Corinne?” Hrrm, det var bara att lite hastigt men ärligt erkänna sin litterära lucka och ögonblickligen börja googla. Jo, det gick lätt att bekräfta att så var fallet. ”Nämen! Hur kunde du ta reda på det så snabbt! Är Corinne en tjock bok?” Klick klick, in på Adlibris, som säljer en variant på 464 sidor. Damen var mer än nöjd med svaren, och dessutom djupt imponerad, i synnerhet som hon i förbifarten nämnde Mauritz Stillers Gösta Berling-filmatisering och, eftersom jag simultansökte medan vi pratade, i nästa ögonblick fick veta att hon kunde låna den på dvd på Kungsholmens bibliotek om hon skulle ha lust. Vem det var som spelade den manlige hjälten vid Greta Garbos sida? Jo, klick klick på en och en halv sekund, IMDB visar här hela rollistan.

Första gången jag hörde talas om Google var i lunchrummet på min praktik på Internationella biblioteket under bibliotekarieutbildningen. Året var 2000. Jag vill inte ens tänka på hur utmanande det här yrket hade varit om jag ramlat in i det fem år tidigare. Mina äldre kolleger måste vara genier allihop.

CXIV Ugglor

image

Fick just en komplimang för min ugglekasse från Japantown i San Francisco. Ugglor har ju varit oväntat trendiga de senaste åren. Jag kallar det så klart librarian fashion och funderar på alla gånger jag läst om min bransch som den stereotypa mest omoderiktiga gruppen av alla. Att just omoderiktighetens symbol skulle bli moderiktig känns faktiskt inte särskilt långsökt när jag tänker efter. Det var bara en tidsfråga.

Och så är ugglan förstås ett väldigt estetiskt djur, stiliserad eller ej. Men rådjursmodet är nästan över, eller?

LXXII Söktjänster med inbyggd bedömning

Äntligen är den läst, artikeln ”A New Era Of Search Is About The Answers, Not Just The Links”TechCrunch. Den har legat uppe i ett fönster och pockat på uppmärksamhet i flera dagar, men längre fackartiklar med mycket reklam runtomkring kan vara utmanande för tålamodet, så nu tog jag till radikala åtgärder – kopierade texten, klistrade in den i Word och läste den i helskärmsläge. Inga störande moment, inga ursäkter.

Visserligen verkar det mest vara reklam för Yahoo!:s kommande förbättrade sökfunktioner, men tankegångarna är ganska spännande.

”Search engines will keep assimilating content from many different sources and aim to provide immediate and rich answers. You ask a question and you get answers, nothing else. The user may not even type the full question. Search engines will have to become more and more personal, understand the individual user’s preferences […].”

Aldrig har världen intresserat sig så mycket för bibliotekariens profession – för det är ju det man är inne och tassar på, vare sig man tänker på det eller ej. Och när bibliotekarien får en faktafråga görs ofta ett övervägande: ”Ska jag ge frågeställaren en trave relevanta böcker/tipsa om artiklar/föreslå sökord i en eller annan databas eller ska jag söka själv (med frågeställaren kikande över axeln) och leverera ett svar?” Framtidens sökmotorer kommer, om man ska tro artikelförfattaren och Yahoo!-medarbetaren Shashi Seth, att sträva efter att leverera färdiga svar istället för att peka på källor. Bättre service? Ja, det kommer man nog att tycka. Sämre förutsättningar för källkritik? Kanske.

”In the near term, innovation in search will provide more in-depth answers. For example, if someone types the name of a Major League Baseball team, they get a search results page with the team’s homepage and likely a couple pieces of recent news. In the next phase of search, you will type the name of that baseball team and without hitting the search button or leaving the search box, you will be presented with an interactive display that includes a link to their homepage, recent news, the results and box score of their last game, their overall record and standing in their division, a schedule of upcoming games, photos, videos, and social media streams.”

Det låter ju praktiskt. Jag kommer säkert att gilla det. Allt samlat, relevant bonusinformation. Men om man ska problematisera – vill man ha information man inte specifikt frågat efter? Och, framför allt, hur vet söktjänsten vad det är jag menar? Att det på webben handlar minst lika mycket om sovring av information som att få den framletad är ju alla medvetna om vid det här laget, men när både framletandet och sovringen görs så strikt automatiserat och frågeställaren blir styrd direkt till viss information, hur vet söktjänsten att jag menar restaurangen Kungsholmen och inte stadsdelen? Om jag vill veta vilka fakta Sverigedemokraterna lyfter fram om sig själva eller vad andra säger om dem? Och hur vet jag vilken information jag går miste om? Att ännu hårdare än nu styra frågeställaren till den information som de flesta är intresserade av (vilket väl kommer att vara i alla fall en av metoderna) motverkar en annan effekt som webben har, nämligen att även det smala hittar sin publik.

Om söktjänsterna blir intelligenta, kommer de även att ha åsikter?

Lite om den nuvarande Google-ordningen, vilken information som lyfts fram, vem som bestämmer det och vad det får för rent mänskliga konsekvenser, står det om i DN-texten jag hänvisar till i blogginlägget LVI Moralbegreppspanik. Motståndarna till Pontus Löf, de som anser att hans sinne för moral inte borde påverka förhållandena för Googles användare, får väl fundera vidare på hur framtidens Yahoo! gör sina bedömningar.

För övrigt har bibliotekarien ett unikt knep att ta till här. Det kallas på bibliotekariska för ”referenssamtalet”. Sökmotorer (och med sökmotorer menar jag Google, vem använder Yahoo! egentligen?) är utmärkta verktyg, men man kan inte föra en dialog med dem.