MMCCCXLVII Nordvästra Tynningö

I förrgår, Kristi himmelfärdsdag, en supersolig ledig torsdag, skulle Jenny F och jag ta en båttur ut någonstans i Skärgården. Det blev Tynningö, granne med Vaxholm, en timmes båtresa från Strömkajen. Den brygga jag hade kollat upp i tabellen var Höganäs, och först när vi gick av där upptäckte vi hur långt från öns service vi befann oss, vilket i och för sig inte gjorde så mycket, när vi nu hade picknickmat med oss. För att med säkerhet komma tillbaka till stan höll vi oss i den nordvästra änden, inte alltför långt från bryggan, och strövade omkring bland villor och vitsippshav. Strandlinjen var huskantad, så det var inte alldeles lätt att ta sig till vattnet, men från den höga klippa där vi åt picknick hade vi havsutsikt och på den broanslutna Stora Båtsholmen gick en smal stig mellan tomterna ända ner till ett havererat cementblock som stack ut som en svårbestigen brygga. I övrigt befann vi oss i en vårig och extremt solvarm lant- och skogsmiljö. Gott så.

Här ses skärgårdsresan på en och en halv minut.

MMCCCXLV Ett gott första intryck av White Paper

I förrgår, världspressfrihetsdagen, var det återigen halva priset på Pressbyråns alla tidskrifter. Bland annat köpte jag restaurangguiden White Guides tidskrift White Paper, som jag först bläddrade lite i – artikeln om restaurangers alkoholfria alternativ lockade mest – och nu i kväll började läsa på allvar. Numrets första artikel, med rubriken ”Samma klass, olika skolor”, är en genomgång av Sveriges topprestauranger just nu, som Fäviken Magasinet och Esperanto, med kommentarer om rätter som utmärker sig och övriga faktorer som avgör White Guides poängsättning.

Jag blev positivt överraskad av den fem sidor långa texten, signerad Lars Peder Hedberg. Magasin av det här slaget, nypåkomna inom ett hett ämne, håller ofta textmässigt låg kvalitet och säljer istället med hjälp av ett frestande utseende och tack vare en nördigt intresserad målgrupp som vill veta mer om det senaste och inte bryr sig så mycket om hur det formuleras. Det är i alla fall min gissning efter ströläsning i diverse publikationer av besläktad typ. Men här hölls mitt intresse på topp hela vägen genom restaurangpresentationerna, i brödtext utan mellanrubriker, där specialfraser som den om omegafetterna som ”långsamt bryts ner i härskna metalltoner” blandades med opretentiösa utrop som ”ursmarrigt” och ”dundersmaskens”.

När jag bläddrar vidare kommer jag sannolikt inte att få läsa om någon restaurang jag besökt, eller kommer att ta mig råd att besöka, men det är lite som att läsa reportage om främmande länder som inte står med på ens resmålslista. Förstahandsupplevelser är inte ett krav. Och när jag tänker på saken har jag faktiskt plöjt en del litteratur som rör lyxkrogar, som självbiografierna Oui, chef! av Marcus Samuelsson och Food junkie av Mons Kallentoft och handboken Den hemliga gästen av en krogrecensent som anonymt delar med sig av sina erfarenheter. I The New Yorker är mitt favoritinslag ”Tables For Two”, restaurangrecensionerna, och de frestelser jag fått därifrån har faktiskt realiserats ett par gånger.

Vågar knappt erkänna att jag under White Paper-läsningen åt ett par billiga dammsugarartade bakverk från en matvaruaffär på Schiphol, med porös sockerkaka och vitt sött fluff inuti.

MMCCCXLIII Kvartett på café

Det blev ett Espresso House-fika på Rörstrandsgatan med den här glada ligan i kväll. För två år sedan umgicks vi en helg i Bristol, för ett halvår sedan hade vi återträff och nu en till.

Kola-frapino till middag.

Anders är nyligen hemkommen från Kina och hade med sig en souvenir till popcornfantasten Jonas.

Vi behöll vårt utebord tills sista öppetminuten var inne och solen gick ner över en av mina favoritgator i stan. Så länge jag inte bor där kan jag i alla fall hänga på dess caféer.