Lycka är att prata böcker med vänner. Inget nytt, men tål att upprepas. Ta en bibliotekskollega och en översättare som även jobbar i bokhandel, lägg till asiatisk mat på Kin-Maru på Västmannagatan (servicen är vänlig, men lite blasé) och ett gott te. Hade inte restaurangen stängt så tidigt i går kväll hade jag, AnnCharlotte och Magdalena kunnat jämföra läsupplevelser i minst en timme till.
Vi tog upp:
– Örfilen av Christos Tsiolkas
– Pride and Prejudice av Jane Austen
– Gentlemen m.m. av Klas Östergren
– Justine Lévy och hennes romaner
– Guy Delisle och hans grafiska romaner
– Fältöversten av Jonas Malmborg
– Maken av Gun-Britt Sundström
Och mycket annat, till exempel en antologi som Tranan ska ge ut nästa år – Magdalena jobbar med översättning och texturval – och läsecirkeletikett vid cirklar i biblioteks respektive privat regi.
Nu fick jag ytterligare en i samlingen. Jag vet inte hur andra gör, men varje gång en telefonförsäljare ringer – ofta ett missat samtal från ett okänt nummer som jag googlar – lägger jag till det bland mina kontakter och har sedan koll när de ringer igen. Och igen. Och igen.
Det var ganska högt tryck på lånedatorerna på Sture bibliotek i går. En av datoranvändarna kom in under eftermiddagen och sa att han precis varit på ett annat bibliotek, men visste att det är bättre att komma till oss, eftersom vi är mer ”förstående”. Han nämnde för säkerhets skull med emfas att den vän som tipsat honom om oss var en av våra medarbetare (i själva verket en pensionerad bibliotekarie från vår enhet som hoppar in på Sturebibblan som vikarie lite då och då, men okej). Här kunde han räkna med att få mer datortid än de avsatta 30 minuterna om han bad oss snällt.
Visst, vi har en sådan policy, och han sa att han kände till vad som gällde, men jag tyckte att jag var tvungen att tala om det ändå: Man får använda en dator i 30 minuter, därefter blir man automatiskt utloggad och har inte möjlighet att logga in igen förrän nästa dag. Men – och här skiljer vi oss från vissa andra bibliotek – om det inte är någon som står och väntar på att en dator ska bli ledig kan man säga till oss och så plussar vi på ytterligare en halvtimme.
Han hade tur. Till att börja med var alla fyra datorer upptagna och det kretsade även ett par personer däromkring och höll koll på om någon var på väg att lämna sin plats, men så småningom blev det lite glesare och vid just de tidpunkter då hans 30 minuter var på väg att rinna ut kunde vi varje gång göra en förlängning.
Det var en mycket belevad och trevlig man, och det kändes bra att vi kunde bistå med datortid för det arbete han hade att utföra, men jag önskar ändå att våra besökare hade en klarare bild av det här med bibliotek och bibliotekspersonal som är mer eller mindre förstående. Det gäller datortider och mycket annat, som avgifter, möjlighet till omlån, reservationsfrågor … Och det gäller alla möjliga andra instanser utöver bibliotek.
Jag skulle gärna vilja säga att vi nog är rätt förstående och serviceminded på Sture bibliotek, men de flesta av oss jobbar också på Östermalms bibliotek där datorreglerna är annorlunda, och vi bör väl inte besitta olika mått av förståelse olika arbetsdagar. Det är inte alla som tror det, men våra regler utgår faktiskt från faktorer som rättvisa, rationalitet och erfarenhet. Vi är ute efter att ge maximal service, inte begränsa den. På Östermalms bibliotek, större och stimmigare och med både fler besökare och fler datorer, fungerar det dåligt med undantag och förlängning under vissa förutsättningar, så tydliga, strikta regler är det bästa sättet att få ordning istället för kaos kring datorplatserna. För, tro mig, ibland blir det kaos.
Besöker man Sture bibliotek kan man i bästa fall få riktigt lång datortid, men samma bibliotekarie som är schyst och förlänger din tid kommer kanske inte att förlänga ditt lån. Om någon står i kö på boken du har hemma måste jag nämligen ha förståelse för reservantens rättigheter, det spelar tyvärr ingen roll om du behöver boken inför tentan nästa vecka eller om du måste hinna läsa ut den innan du och kompisarna i bokcirkeln ska träffas. Det är heller inte sällan man får ett telefonsamtal från en låntagare som först i detalj berättar hur hela familjen drabbats av förkylning och sedan frågar om ett boklån går att förlänga. Jag letar upp lånekontot och kollar. Om boken inte redan är omlånad de maximala två gångerna och inte heller reserverats av någon lånar jag om, och personen i andra änden tackar mig för att jag visar barmhärtighet i den svåra knipan. Om systemet, som följer alla våra låneregler, säger ifrån kan jag tyvärr inte göra något omlån och stämplas omedelbart som rigid, eller rentav kallsinnig, eller, i svåra fall, en elak översittare. Och låntagaren i fråga kommer säkert in nästa vecka med boken och bestrider övertidsavgiften på tio kronor.
En annan rätt betydelselös faktor vid regeltillämpning är bekantskap med någon av våra medarbetare.
Kollegan Salomon har noterat samma sak som jag – om man lägger fram några väl valda halvnya böcker på bordet som annars är platsen för helt nya böcker så går även de som smör. På så sätt lurar vi våra besökare, och vi skäms inte alls.
Midsommaren 2014 blev alldeles traditionell och ganska ovanlig, firad med Linköpingsbon Annika och tre tyska vänner, Victoria, Markus och Ludwig. Annika lärde jag känna i gospelkören Emphasis i Uppsala 1995. Med tyskarna är det en annan historia.
I maj 2008 hörde Victoria och Markus av sig på CouchSurfing-sajten och frågade om jag kunde träffa dem för att visa dem runt i Stockholm, vilket jag gärna gjorde. När vi sedan sågs hade de rest till Stockholm från Västerås, där de hade bott hemma hos en annan CouchSurfare, och med tanke på att Annika, då Västeråsbo, flitigt tog emot övernattare via CouchSurfing var jag tvungen att fråga vad deras värd hette. Jo, minsann, det var Annika. Och CouchSurfing-communityn är stor i Stockholm och faktiskt också relativt stor i Västerås.
Efter det mötet höll vi kontakten, och ännu mer kontakt hade de med Annika, som sedan träffade dem i Sverige några gånger. Själv träffade jag dem nästa gång under min och Jenny F:s Europaturné våren 2012, då vi bodde hos dem i lilla Gündlingen i södra Tyskland i tre nätter (och bland annat åt närodlad sparris).
Victoria och Markus gillar Skandinavien. Just nu är de ute på en långresa, vars nordligaste mål var Nordkap dit de åkt genom Norge, Markus och Ludwig, Victorias bror, på varsin 30 år gammal moped och Victoria bakom ratten i den lilla husbilen. Nu är de på väg ner genom Sverige och hade tajmat in midsommar och Victorias födelsedag i Stockholm.
Det tråkiga med att bo litet är att det är svårt att vara många. Annika skulle alltså också komma hit till Stockholm och när jag fick frågan om övernattning från den tyska trion förstod jag med en gång att fem personer i den här lilla lyan skulle bli riktigt trångt och bökigt. (Det har gjorts en gång, då mamma och pappa tog bäddsoffan och Samuel och Johanna sov på balkongen. Under natten började det regna, så på morgonen hittade jag Johanna liggande längs med köksbänken och Samuel under bordet.)
Jag fick alltså lov att begränsa mig till att ha Annika som övernattningsgäst, pinsamt nog, och tyskarna skulle söka upp en campingplats, men det visade sig snart att två av tre nätter skulle mina föräldrars hus i Storvreten stå tomt. I onsdags kväll, då Victoria, Markus och Ludwig just kommit till Stockholm och föräldrarna fortfarande var hemma, träffades vi allihop hos dem, kollade sovplatser, åt mackor och pratade svenska, engelska och tyska. Både Victoria och Markus har pluggat svenska och praktiserar gärna, särskilt Victoria, och det blev en underlig (men fungerande) konversation där pappa pratade engelska och Victoria svarade på svenska. Min tyska duger inte för att praktiseras alls, men räcker för att förstå åtminstone vissa delar av det jag hör. Ibland kom det väl till pass.
Under torsdagen jobbade jag som vanligt, så tyskarna gjorde Stockholm på egen hand. Jag lyckades stuva om arbetsdagen så att jag hann med någon timme på Jonas 40-årsfest under kvällen (alldeles för kort, men man hinner faktiskt föra en hel del uppsluppna samtal samt äta smörgåstårta på en timme), varefter jag åkte hem för att hinna före Annika som skulle komma med tåget och ta sig direkt hem till mig. Det blev som det brukar. Vi skulle bara ta ett enkelt kvällsfika och prata lite och gick och la oss vid halv fyra.
Planen för midsommarafton var att åka till Vaxholm och vara med på firandet där. Jag hade diskuterat ett par förslag med Annika på förhand och hon tyckte att Vaxholm var en bra idé, hon hade aldrig varit där förut, så jag föreslog det i ett meddelande till Victoria, förklarade att man kunde åka båt dit och så vidare. ”Det låter bra”, sa hon, ”där har vi varit flera gånger!” När vi sågs hos mamma och pappa frågade jag om de tyckte att det var tråkigt att åka till Vaxholm igen, men det tyckte de inte alls. Nu hade de valt att bo en natt på Flottsbro camping, inte så långt ifrån deras kommande boende hos föräldrarna, men annars hade de campat i Vaxholm.
Jag och Annika släpade oss upp på fredagsmorgonen och tog båten medan tyskarna åkte landvägen från Storvreten. Vi möttes vid hamnen och gick direkt i riktning mot Lägret, platsen för midsommarfirandet. På vägen dit gick Victoria och Ludwig in på Konsum, på jakt efter en viss typ av osthyvel, och kom ut med en stor ask havreflarn med choklad och en tub baconost, som väckte stor munterhet. Jag och Annika tyckte väl inte att själva mjukosten var särskilt märkvärdig, men kombinationen med kakorna såg intressant ut. Markus provade. Oklart om det var en god idé. Sedan tror jag inte att det åts så mycket mer baconost under dagen, men havreflarnen tog slut.
Vi picknickade, som många andra, gick promenader i omgångar för att hålla värmen, tittade på stångklädningen, där olika åldrar och nationaliteter bidrog, och jag, Annika och Victoria gick bort till björkrishögen där det var fritt fram att repa av småkvistar att sätta ihop till kransar.
Själva programmet bestod sedan av folkdans att titta på och ringlekar att delta i, vilket massor av människor gjorde med liv och lust. Markus konstaterade att alla såg ut att veta vad man skulle göra – alltså gå runt i ring, stanna upp och göra diverse rörelser, klappa i händerna över huvudet och göra en piruett – och ja, så är det ju, men så är det inte heller särskilt avancerat. Har man varit med på ”Prästens lilla kråka” en gång kan man den nästa år igen, eller om tio år, och kan man den inte är det bara att hänga på när alla andra slinker än hit och än dit och än ner i diket. Vi tjejer var mest dansbenägna och hängde i alla fall med i ”Små grodorna” och ”Raketen”.
Efter ”Raketen” var det ganska utdragna midsommarprogrammet abrupt slut och vi gick tillbaka till hamnen och tog båten till stan – alla skärgårdsbåtar var björksmyckade – och sedan promenerade vi från Strömkajen till Kungsholmen, där mina närmaste mataffärer var stängda. Annika fick ta med tyskarna hem till mig medan jag tog tunnelbanan till Daglivs och köpte det som behövdes till hamburgare och en en dag sen födelsedagstårta.
En gul liten svensktysk och tysksvensk ordbok skymtar på bordet vid Victoria, och den tog snart över hela kvällen. Jag tror det var Annika som började. ”Sandra, säg ett ord som du vill kunna på tyska så ska jag lära dig det.” Jag drog till med några ord och Annika slog upp och talade om för mig vad det hette, till de tysktalandes stora förtjusning. Jag undrar om det blev helt rätt en enda gång. Sedan började Ludwig bläddra på måfå och sa plötsligt och oväntat: ”Vis-doms-tand!” och nu gick språkglädjen inte att hejda. Bäst var förstås riktigt svåra ord som ”preliminärskatt” (be mig inte översätta det, det var två mil långt och omöjligt att uttala) och besynnerligheter som ”jordgubbe” kontra tyskans motsvarighet ”Erdmännchen”. Det betyder ”surikat”. Just precis, det ganska komiska lilla djuret som står raklångt på bakbenen och spejar i öknen. Markus och Ludwig härmade surikater tills jag lyckades gissa vad de menade.
Jag tillbringade en del tid i köksregionen och hörde bara brottstycken av vissa orddiskussioner, ”Zimt” nämndes, hörde jag, ett nytt okänt djur beskrevs, Annika tystnade och frågade sedan: ”Vad har kanelen med getterna att göra?”, men det mesta drunknade i högljudda skratt. När jag kom fram med jordgubbstårtan och en stor kniv ryckte Markus tillbaka i spelad skräck, och jag bad om ursäkt för att jag inte hade någon tårtspade, och då var ”tårtspade” det roligaste tyskarna hade hört någonsin. (Vad kan man tro att de såg framför sig? En tårtskyffel? Tårtskovel?)
Förutom ordboken plockades också det lilla frågespelet ”Boknörd” fram, kort med ”265 frågor för bokälskare”, och Victoria bombarderade mig med fråga efter fråga. Jag gjorde helt okej ifrån mig. När hon sedan frågade om jag kände till Nils Ferlin-strofen ”Du har tappat ditt ord och din papperslapp” och Ludwig uppfattade ”papperslapp” som ”Papa Schlumpf” – Gammelsmurf – var det kört igen. Efter en av kvällarna då vi umgicks i Tyskland för två år sedan hade jag magen full av Flammkuchen med äpple och kanel och halvlåg i baksätet på väg hem från restaurangen och skrattade så att jag hade brutalt ont i hela kroppen. Den här gången skrattade jag så att jag grät över min tårtassiett.
Dagen därpå skulle de ta sig vidare söderut och bo över hos Annika i Linköping en natt. Hon skulle åka med Victoria i husbilen och Markus och Ludwig köra sina mopeder. Jag och Annika mötte upp i Storvreten på förmiddagen, där det bläddrades i kartboken och putsades på mopederna, och innan det var dags att köra fick både Annika och jag testa att åka bakpå en tysk trettioårig moped, Ludwigs gröna. Annika skulle åka först och satte på sig den gigantiska vita hjälmen, men hade problem med spännet. Till slut gav hon upp och Markus fick knäppa det. Vroom, iväg längs den korta Svensson Svensson-gatan med likadana hus, och lika snabbt tillbaka. Min tur. Jag drog samma hjälm över huvudet, men glömde titta på det där svåra spännet innan och fumlade och trixade, men det ville sig inte. Hela tiden stod Markus framför mig, med sin oefterhärmliga förmåga att klart och tydligt uttrycka vad han menar utan att säga ett ord. ”Det går inte så bra det där? Nej, jag ser det. Jaha, och hur har du tänkt lösa problemet?” Jag kunde bara skratta, ge upp, lyfta på hakan och få hjälp med knäppningen. Och så hoppa upp och iväg! Mot vändplanen, flytta på er, ungar! och runt och ytterligare en vändning borta vid stora vägen. Det gick alldeles för fort att komma tillbaka. Mera!
När de var klara med allt hoppade jag in i husbilens baksäte och fick skjuts till Tumba station, varifrån jag tog pendeltåget in till stan, och hemma var det bara min och Annikas björklövskrans som påminde om helgens händelser. Ja, och massor av disk.
För den som kan tyska citeras här midsommaraftonens bloggpost från hemsidan som lagts upp för de tre tyskarnas Skandinavienresa.
Heute ist Midsommarafton und da wird hier ganz traditionell Midsommar gefeiert. Wir waren mit 2 schwedischen Freundinnen in Vaxholm – einer netten Insel in den Schären von Stockholm. Wir haben uns einen Kranz aus Birkenzweigen gebunden und um den Midsommarbaum getanzt. War sehr lustig und auch interesant, schwedische Kultur zu erleben! Danach gabs Hamburger und Geburtstagserdbeertorte bei Sandra in Stockholm! Ein toller Tag! Morgen gehts weiter nach Linköping und somit immer näher nach Deutschland! Fähre ist schon gebucht!
I går kväll tog jag en promenad tvärsöver ett Södermalm med solsken och högst dramatisk himmel efter att ha fått ett meddelande från Lena att hon hade några inköp att överlämna. Hemkommen från Sri Lanka och London hade hon både köpt det Whittard-chokladpulver jag beställt och som bonus honeycomb-godis, också från England, och ett paket te och kaffe med mandelsmak från Sri Lanka. Teet, Earl Grey-påsar av märket Dilmah, är min favoritsort i utbudet i SJ:s förstaklassvagnar som jag och Lena åker till Köpenhamn, och där står ju faktiskt: ”Hand-picked and artisanally made in the Ratnapura region of Sri Lanka.” Whittards Rocky Road Hot Chocolate är jag glad som ett barn över att ha stående här hemma nu. När jag stod och valde bland sorterna på Whittards hyllor i Bath i mars rekommenderade killen bakom disken Rocky Road, men jag tog ändå den klassiska chokladvarianten. Den är jättegod, men jag har ju sedan dess varit nyfiken på vad jag missade.
Överlämningen blev en två timmar lång fika. Ett par koppar te, provsmakning av ett omfattande chokladsortiment från Hotel Chocolat och Thorntons och bildvisning från resorna.
På hemvägen hade molnen skingrats och Stockholm var sommarnattsljust.
Nu är den utläst, Relish: My Life in the Kitchen, där Lucy Knisley beskriver hur hennes barndom och ungdom präglades av intresse för mat, nedärvt av båda föräldrarna. Lucy fick aldrig färgglada, sockriga frukostflingor som liten och halvfabrikat med konstgjort innehåll var bannlysta i hemmet. Det största upproret mot föräldrarna var att tugga i sig en ask pommes frites från McDonald’s. Men så blev Lucy också en finsmakare och ett köksgeni, som både propagerar för fina råvaror och för måltiden som tillfälle att umgås, vilket hon ger många exempel på, från mammans stora årliga middagar för sina kulturella vänner till studentikosa middagsbord där maten är så oätlig att det slutar med hemkörd pizza.
Det handlar om mat – här finns till och med flera pedagogiskt illustrerade recept – men att boken kommit till verkar mest ha att göra med teckningsbegåvning i kombination med behovet att skildra sitt vuxenblivande. Det framgår inte minst om man läser vidare på Lucy Knisleys hemsida, där man även via lite vidareklickning kan komma till en uppsättning låtar med Lucy själv på sång och ukulele.
Att besöka bibliotek inkognito är bland det bästa jag vet. För några dagar sedan gick jag till Serieteket i Kulturhuset, där jag för det mesta, men inte alltid, kan röra mig oigenkänd. Jag gick fram till killen som satt i informationsdisken, samtidigt som jag försökte hålla mig utom synhåll för en bibliotekarie jag är bekant med, frågade efter en grafisk roman jag kollat upp och bad också om att få några boktips i liknande stil. Killen tog sig an uppdraget med stort engagemang. Till att börja med nämnde han ett antal serietecknare och titlar som jag redan plöjt, och jag kände mig som en sådan där besvärlig besökare som man får anstränga sig mycket för att ge god service, men så gav han lite friare förslag från andra avdelningar i biblioteket och det fanns förstås en hel del som jag inte kände till sedan innan. Vi gick runt mellan hyllorna och jag fick famnen full av intressanta böcker, varav jag redan kommit igenom den extremt snabblästa The Gigantic Robot av favoriten Tom Gauld och halvvägs in i Relish – My Life in the Kitchen av Lucy Knisley, en uppväxtskildring blandad med recept.
Som tur var fick bibliotekarien på en gång en fråga från en annan besökare, annars fanns risken att han hade erbjudit sig att låna ut böckerna åt mig över disk. Nu kunde jag istället gå bort med dem till utlåningsautomaten och slapp därmed räcka över mitt lånekort till honom, där det framgår att jag är personal inom Stockholms stadsbibliotek. Jaha, och var jobbar du? Jo, hrrm, på Sture bibliotek, där jag bland annat köper in serier …
Lycka är att prata böcker med vänner. Inget nytt, men tål att upprepas. Ta en bibliotekskollega och en översättare som även jobbar i bokhandel, lägg till asiatisk mat på Kin-Maru på Västmannagatan (servicen är vänlig, men lite blasé) och ett gott te. Hade inte restaurangen stängt så tidigt i går kväll hade jag, AnnCharlotte och Magdalena kunnat jämföra läsupplevelser i minst en timme till.
Kollegan Salomon har noterat samma sak som jag – om man lägger fram några väl valda halvnya böcker på bordet som annars är platsen för helt nya böcker så går även de som smör. På så sätt lurar vi våra besökare, och vi skäms inte alls.
Upptill hotellet, nere till vänster närmaste tunnelbanestationen.
Theomis 