Etikettarkiv: Tro

DCLXXIX Återassimilering 5: Hemgruppssamling

Det är inte ofta jag missar en hemgruppssamling och det är extremt sällan jag missar tre på raken. Men i onsdags var jag på banan igen, då var vi hemma hos min medledare Jonas och fikade och pratade som vanligt. Vi fikade och pratade faktiskt så mycket att vi inte hann ta upp dagens text, så den är sparad till samlingen nästa vecka, då vi för övrigt ska vara hos mig. De texter vi diskuterar handlar alla om bön och är hämtade ur olika böcker, den här gången ur Rick Warrens dunderhit Leva med mål och mening och närmare bestämt ur kapitlet som handlar om vänskap med Gud. Här är några rader:

”Sann vänskap bygger på öppenhet. Det som kan se ut som djärvhet betraktar Gud som äkthet. Gud lyssnar till sina vänners engagerade ord. Han är trött på förutsägbara, fromma klyschor. För att vara Guds vän måste du vara ärlig mot Gud och dela vad du känner, inte vad du tror att du bör känna eller säga.
    Det är troligt att du har dold vrede och bitterhet mot Gud att bekänna på vissa livsområden där du känner dig lurad eller besviken. Fram till dess vi är mogna nog att förstå att Gud använder allt till något gott i våra liv, kan vi känna agg mot Gud för vårt utseende, vår bakgrund, obesvarade böner, svåra minnen och annat som vi skulle vilja ändra på. Människor ger ofta Gud skulden för sådant som andra har gjort.”

DCLXXIV Återassimilering 1: Gudstjänst i Korskyrkan


Efter 17 dagar på tågluff har jag nu varit hemma en vecka. Återassimileringen till stockholmsvardag har skett genom olika faser, där den första var att gå upp på söndagsmorgonen, efter att ha kommit hem på lördagskvällen, och gå på gudstjänst.

Det var första besöket i Korskyrkan efter tre veckors uppehåll, och det gjorde gott att höra pastor Andrew predika med sin vanliga glöd, ta nattvarden och efter gudstjänstens slut prata med föräldrarna och vännerna, som alla tycktes ha koll på att jag varit ute och tågluffat oavsett om jag berättat det eller ej, förmodligen på grund av mina täta Facebook-uppdateringar. Månadens lunch för hemlösa hade ägt rum dagen innan – om jag skulle göra en lista på allt roligt och viktigt som jag missat under resan skulle den bli lång och förfärande – och jag fick berättat för mig om en ovanligt lugn och städad lunchservering, där det till och med blev mycket mat över.

Korskyrkan tycks ha klarat sig bra utan mig i tre veckor. Men det blev tydligt när jag kom in i lokalen att jag själv har saknat Korskyrkan, eller över huvud taget ett sammanhang där man upphöjer Gud tillsammans, mer än jag trott.

DLXXIX Bön med hemgruppen

image
Kvällens hemgruppssamling ägde rum hos Veronica vid Sockenplan. Nio personer var vi den här gången, precis lagom för att kunna dela upp oss tre och tre under bönen. Medan en grupp satt kvar i soffan i vardagsrummet gick en grupp in i det lilla sovrummet och min grupp hamnade det ännu mindre köket. Där fanns två höga barstolar, och när jag tog in en annan stol i normal sitthöjd kändes det så fånigt att sitta där och titta upp på de andra två, så jag hoppade upp på diskbänken. Så där satt vi och bad för varandra en och en. De två som bad la varsin hand på den tredje, som brukligt är, och eftersom vi satt så konstigt, intryckta mellan diskbänken och den höga, smala bordsskivan som stack ut från väggen, fick vi ha en av barstolarna som bönestol i mitten, så att de andra två kom åt att lägga händerna på den som satt där. Den här cirkusen, rundflyttning, handpålägging, en person uppflugen på diskbänken, kunde vem som helst bevittna utanför fönstret en halvtrappa upp. En helt vanlig onsdagskväll för oss. Och skälet till att vi gör de här ansträngningarna, organiserar förbön i grupp, uttrycks på ett berömt sätt i Matteus 18:20: ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” Vi ber till Gud, och Gud hör, för han är där.

image

DLXIV Cancerhjälp som alla kan åstadkomma

När jag kom till Korskyrkan lite före elva i förmiddags var det full aktivitet i alla utrymmen inför gudstjänst med påföljande lunch och årsmöte. Men jag skulle inte vara med på någotdera – jag var på väg till jobbet – utan skulle bara lämna en låda med några portioner paj med purjolök och champinjoner. Det är nämligen en kvinna i församlingen som nyligen fick besked om en snabbt växande cancertumör. För att göra vardagen enklare för henne, hennes man och deras tre barn är vi ganska många som hjälps åt att laga mat, som placeras i en frys i kyrkan och levereras till familjen varje vecka. Och självklart ber vi. Hon är ännu inte frisk, men nyligen nåddes vi av det besked som fick läkaren att upprepa flera gånger att det här var verkligen ett mirakel – tumören har efter en cellgiftsbehandling minskat med 40 %. Men, som det på en gång sas i mailinglistan när nyheten skickades ut, vi nöjer oss inte med mindre än 100.

DXXXI Sinnesfrid

Alltså. Min hemgrupp. Och vår Gud!

Dagen började med ett möte på Sturebibblan om rutiner för inköp av nya böcker och fortsatte med ett möte på Regionbiblioteket om överlämning av mina tidigare arbetsuppgifter där, snabb lunch på det, avbruten av en kortkort telefonintervju, därefter två timmar i Östermalms biblioteks ena informationsdisk, där passet började förrädiskt lugnt, innan en ny laddning låntagare kom, de flesta trevliga, bara en direkt otrevlig. Och så två timmars mailande i arbetsrummet. Sedan var jag slut, hade en svag huvudvärk och kastade mig iväg för att komma i tid till hemgruppssamlingen hos Åsa där jag skulle vara ensam ledare i kväll.

Och så kom friden. Trevliga människor, gott fika, bön, öppenhjärtigt samtal om just bön. Om uppmuntrande profetiska tilltal. Om personer i vår närhet som vi ber extra mycket för. Jag lämnade Årsta som en ny människa.

DXIX Bön

I dag planerade jag och min medledare Jonas den kommande hemgruppsterminen. Den kommer att handla om bön, i praktik och teori, den mest underskattade kommunikationsformen av alla, även av oss som har all anledning att veta bättre. Direktkontakt med världens skapare, universums härskare, uppfinnaren av gravitation, celldelning, klorofyll, norrsken, mjölktänder, samvete, vänskap och drömmar. Finns det någon man kan prata med om allt så är det han. Nämnde jag att han är allsmäktig och har räknat varje hårstrå på våra huvuden?

DIII Julnattsmässa

Efter en traditionell familjejulafton – julstrumpor till alla barn mellan 2 och 34 år, grötfrukost, pussel, Sällskapsresan, julmat, inspelad Kalle Anka klockan fyra (med så dålig kvalitet att vi snart gav upp), julklappar, Karl-Bertil, mer julklappar – var jag och brorsan på julnattsmässan i Botkyrka kyrka. Om det var värt att bryta upp och åka iväg mitt i natten? Definitivt. Det var mycket folk på plats, ska man gissa var det nog både kyrkvana och kyrkovana, och predikan tog upp det grundläggande budskapet utan fluff och kompromisser – vi firar födelsen av något så märkligt som Guds son i mänsklig gestalt, och eftersom Jesus kom för att försona oss med Gud och visa vem Gud är och vad han vill är Jesus och hans ord något alla andligt sökande bör studera.

D Söderhöjdskyrkans onsdagsmässor 2012


Ytterligare lite reklam för Söderhöjdskyrkans onsdagsmässor i vår, nu när jag fått reda på datumen. Den som vill lägga en kvällstimme mitt i veckan på att stilla sig inför sin skapare, sjunga (eller lyssna på sång), höra en predikan, ta nattvard, kanske tända ett ljus, kan göra det kl. 20.00 på onsdagarna 25 januari, 22 februari, 21 mars, 18 april och ett hittills okänt datum i maj.

CDXCIX Slut för i år med gamla och nya gänget


Efter hemgruppsskiftet i början av förra året träffar jag inte mitt gamla gäng så mycket, tråkigt nog, men jag är inte den som är den, jag bjöd helt sonika in mig till deras julavslutning. (För nytillkomna läsare är hemgrupper vad vi kallar Korskyrkans mindre grupper som ses hemma hos varandra varje eller varannan vecka, ett oslagbart forum för existentiella frågor som alla bör ha – och har! – tillgång till. Vem som helst är välkommen att ansluta sig.)


Avslutningen ägde rum hos familjen Kuster i Sörskogen i Huddinge, där snön låg vit och vacker kring radhuslängorna. Vi drack glögg, åt gröt och skinkmackor, fikade lussekatter, pepparkakor och godis och bytte enkla julklappar under så stridslystna former att det skulle ha skrämt vilka snälla barn som helst. Nä, det är förresten inte sant, det var två snälla barn närvarande, och de fick varsitt paket med leksaker som de lekte med medan vi vuxna hängav oss åt den rätt taskiga julklappsleken med näbbar och klor och skrän och tjuvnyp. Jag blev i alla fall nöjd, jag fick en stor chokladtomte och en inte fullt så stor men stor snögubbe i vit choklad.

Terminsavslutningen med min nuvarande hemgrupp kunde ha fått ett liknande upplägg, men blev istället helt annorlunda. Datumet, onsdag förra veckan, sammanföll nämligen med Söderhöjdskyrkans sista onsdagsmässa för terminen, och en omröstning avgjorde att vi gick dit. Det kunde inte ha blivit bättre. Vi pratade av oss på Wayne’s på Hornsgatan först och gick sedan bort till Blecktornsgränd och den fridfulla kyrkan. Den timslånga mässan bestod av sång, bön, predikan och nattvard i en innerlig, okonstlad atmosfär, och jag kan bara tala för mig själv, men det var precis det sammanhang jag behövde för att kunna stilla mig och fokusera på Jesus.

Det blir onsdagsmässa i Söderhöjdskyrkan en gång i månaden även nästa termin. Gå gärna. Tröskeln är låg.