MDCCLXXXI Americanah-cirkel avklarad

IMG_9725.JPG

Nästan femhundra sidor om hur det är att vara afrikan utanför Afrika och nästan omöjligt att tröttna på vägen. (Men läser man dygnets alla timmar inför cirkelledning kan man hålla sig vaken med kinesiska riskakor.)

Tråkigt nog har kyrkan och kyrkans män och kvinnor samma onyanserade roller i Americanah som i den förra Adichie-boken jag läste, Lila hibiskus – en kristen är antingen en riktigt vidrig hycklare eller harmlös men lättledd, ointelligent och gärna smått galen – men bortsett från det temat köpte jag allt. Det är bara en enda författares iakttagelser kring hudfärg och ursprung, och dessutom en roman och inte en debattbok, men så oerhört många aspekter hon får in, politiskt, moraliskt, historiskt. När jag läser om livet som nigerian i USA får jag samma känsla som när jag läser Jhumpa Lahiri-noveller om att leva som indier i USA – jag har levt som svensk i USA en begränsad tid och vet att jag inte kommer i närheten av minsta chans till insikt i de immigrationsrelaterade svårigheter som beskrivs, och ändå upplever jag att jag förstår precis. Till en extremt liten del på grund av erfarenheter och till en extremt stor del på grund av skickligt litterärt hantverk.

Cirkeldeltagarna på Sturebibblan gav alla ett gott omdöme och jag tipsade om att huvudpersonen, bloggaren Ifemelu, går att följa på americanahblog.com. Meta så det förslår.

MDCCVII Läsecirkelkursen startad

IMG_7788.JPG

Det första tillfället av tre, och mitt enda, på kursen ”Lär dig leda läsecirklar” gick av stapeln på Sturebibblan i går. Enhetskollegan Helena och Annika från Stadsbiblioteket och bokcirklar.se, som tillsammans håller i de två kommande gångerna, berättade om bakgrunden till att man träffats och pratat böcker genom tiderna, varför det har fått ett uppsving de senaste åren och hur man gör, som grupp och som ledare. Min punkt var exempel på platser och sammanhang där man cirklar. De är kopiöst många. Hemma, på café, på biblioteket, i bokhandeln, på museer, i bloggar, på radio, på TV, med folk man känner eller med främlingar, över en middag, i anonym chatt, eller helt passivt som publik till bokpratande experter eller lekmän.

Vi satte stopp vid tolv anmälningar och fick även en reservlista. Vilka skulle de vara? Vana eller ovana cirklare? Lyssnare eller snackare? Det blev bara kvinnor – inte det minsta överraskande – men ändå en bra blandning i andra avseenden, från unga utländska studenter till äldre damer, någon som ville starta en feministisk bokcirkel, någon annan som ville diskutera facklitteratur i grupp vilket väninnorna inte var så pigga på och någon som aldrig deltagit i någon bokcirkel alls. Generellt verkade förväntningarna vara höga på vår kurs – som leds av personer som i princip förberett sig lite sådär på varsitt håll och minst av allt gått någon kurs själva – och man efterfrågade till och med diplom efter sista tillfället. Visst, det går att ordna.

Vi kände oss hur som helst ganska nöjda efteråt. Själv fick jag en kick av att deltagarna satt och antecknade det man stod och svamlade om – till exempel redogjorde jag mot slutet av min punkt mer detaljerat och entusiastiskt än jag tänkt om mina två erfarenheter av cirkelträffar med författarmedverkan – och jag är nyfiken på vad de faktiskt fick med sig.

Nästa gång ska de fördjupa sig i metodfrågor och alla ska ha läst Hjalmar Söderberg-novellen Med strömmen, som det blir en så att säga teoretisk läsecirkel om. Den riktiga läsecirkeln sparas till sista tillfället och kommer att gälla ”Det afrikanska namnet”, den novell i Åsa Fosters samling Man måste inte alltid tala om det som jag tror väckte mest tankar, känslor och åsikter under Helenas och min cirkel för en dryg månad sedan. Redan på den här första träffen märkte vi att deltagarna gärna diskuterar frågor med varandra, helt opåkallat från vår sida, så vid tredje träffen lär det finnas ett uppdämt behov.

MDCXCVI Försenad men effektiv

IMG_7617.JPG

På väg till Heathrow. National Express-bussen är en halvtimme sen, men jag är incheckad och klar och hoppas att köerna på flygplatsen inte är alltför våldsamma. Sitter mittemot en grupp på fyra pensionärer som dricker kaffe, äter trekantsmackor och pratar Bristolmål. Själv har jag dansk choklad från Sverige och på tok för många sidor kvar i boken jag och Salomon leder litterär salong om i morgon kväll. Kan bara tillåta mig att ana det gröna landskapet utanför fönstret. Dags att åter bege sig till Nigeria och en av Umuofias nio byar vid tiden före missionärernas ankomst.

MDCLXXXIV ”Lär dig leda läsecirklar”

IMG_7254.JPG

Planeringsmöte inför en trekvällarskurs i att leda läsecirklar. Själv kommer jag att vara med vid det första tillfället. Vi tre kolleger som utan några egentliga förebilder ska leda kursen är alla cirkelnördar av rang och har hur mycket som helst att prata om, om cirkelformer, cirkelledarstil, bokval, gruppdynamik … Nu återstår bara hur vi självlärda cirkelledare ska kunna utforma våra erfarenheter som en kurs. Sällan har jag varit så entusiastisk inför en uppgift och samtidigt så nollställd.

MDCLXX Brottstycken av Sydafrika

IMG_7069.JPG

Noveller och tigerkaka. Under kvällens litterära salong var det inte tyst många sekunder i sträck, alla var på olika sätt drabbade av Åsa Fosters berättelser om Sydafrika, präglat av sin moderna historia. Även jag och min medledare Helena hade olika tolkningar och uppfattningar.

Före träffen hade jag roat mig med att göra en Google-karta med de flesta av bokens nämnda orter och platser utsatta, vilket visade ett kluster i KwaZulu-Natal-området längs Sydafrikas östkust. För övrigt ett av de områden där jag och ett stort svenskt gäng åkte runt i buss för ett och ett halv år sedan.

Man_maste_inte_alltid_tala_om_det_Karta

Läs Man måste inte alltid tala om det!

MDCXXII Litterär sommarsalong 2014: Detta borde skrivas i presens

20140715-234218-85338924.jpg
Sture biblioteks första litterära sommarsalong för året, i serien ”Res i litteraturen”, fick lov att äga rum inomhus på grund av alltför sval väderlek, det var kollegerna Salomon och AnnCharlotte som ledde diskussionen om Den store Gatsby, vars geografiska tema förstås var New York. Träff nummer två leddes av mig och Helena i Humlegården i går kväll, boken var Detta borde skrivas i presens av danskan Helle Helle och dess spelplats var Köpenhamn, med flera danska orter.

Helena tyckte mycket om boken, jag var inte lika förtjust. Trots att jag hade väntat med att läsa recensioner tills jag vänt sista sidan och bildat mig en egen uppfattning var jag ändå alltför påverkad av andras tolkningar. Eftersom det nästan alltid ställs frågor på träffarna om författaren och hans eller hennes övriga produktion ville jag komma påläst och hade först snabbt tagit mig igenom Helle Helles mycket korta debutbok Exempel på liv och därefter läst recensioner av den och några texter jag hittade om Helle Helle själv. En återkommande beskrivning av Helle Helles stil var isbergsliknelsen och konstaterandet att det mesta av betydelse sker mellan raderna. Med det i bakhuvudet började jag läsa Detta borde skrivas i presens, hennes senaste roman, jag försökte ha en extra skarp blick och tänka utanför boxen, men mina förkunskaper satte krokben för läsningen som blev ganska pressad och ansträngd. Efteråt undrade jag om jag trots allt missat allt det där underliggande som gjort så många läsare och kritiker så entusiastiska, eller om jag snappat upp det som fanns där men helt enkelt inte uppskattat det.

Nu lutar jag åt det senare. En omläsning (istället för den snabba ombläddring jag hann med) skulle säkert ha fördjupat historien, och det kom upp ett och annat spår under samtalet i Humlegården som fick mig att retroaktivt uppskatta vissa litterära kvaliteter, men också en replik som hjälpte mig att sätta ord på min missbelåtenhet. En av deltagarna hade precis som jag lite svårt för boken, men av andra skäl. Hon såg trots allt något allmängiltigt i storyn: ”Alla som flyttat hemifrån kan känna igen sig.” Nej! Jag har flyttat hemifrån, det är tjugo år sedan nu, men jag känner inte igen mig alls i Dorte, tjejen som tycks vara som en kringtumlande papperstuss vars öde styrs av vindpustar och förbipasserande. Alla hennes relationer verkar vara slumpmässiga, hon visar inget intresse för att arbeta och förtjäna sitt uppehälle och när hon väl söker och kommer in på en universitetskurs struntar hon i att gå den och stannar hemma och vänder på dygnet istället, när hon inte shoppar inne i Köpenhamn. Eller skriver. Någonstans anar man författaren själv i Dorte. Men mig provocerade hon till vansinne.

Efter den ändå mycket lyckade träffen – det är sällan en nackdel att tycka olika – fick jag med mig de överblivna bigarråerna, som jag åt i läsställning hemma i soffan där jag nu kunde lämna Helle Helles värld och kasta mig in i en annan.

MDXX En Drömlandet från 1909

BergerIngen kommer att ha ett snyggare exemplar av Henning Bergers Drömlandet på läsecirkeln nästa vecka! Den kom ut på nytt 2011, med ett ganska fult omslag om man frågar mig, och eftersom jag hade problem att få tag på ett av Stockholms stadsbiblioteks exemplar (varav de flesta är fula nya) till mig själv efter att cirkeldeltagarna fått sina har jag nu lånat den här snygga boken som stod i Stadsmuseets bibliotek.