En tyst minut hölls i rotundan på Stadsbiblioteket klockan tolv för att hedra offren för dåden i Norge. Det var bara några få besökare på plats just då, men de som var där verkade ha ställt sig, utan något särskilt ärende, i rotundan lite före tolv, vilket också personalen gjorde, så i praktiken blev den tysta minuten tre, fyra minuter.
Någon sa på Twitter att till och med tunnelbanan i Oslo skulle stå still.
Det är svårt att jobba i dag utan att frestas att läsa om händelseutvecklingen.
Intresserad av 71 minuter feel-good? Se ”Män som simmar”! En charmig dokumentär om Sveriges enda (?) konstsimlag för män, skapad av en av simmarna. Han är själv speakerröst – Dylan Williams är walesare och som speaker pratar han engelska – samtidigt som filmen även följer hans resa som ny i Sverige i jakt på vänner och jobb. Konstsimlaget blir hans sätt att umgås med svenskar som är i samma läge i livet som han, runt 40, varken unga eller gamla, kanske fast i mönster, sökande efter meningsfull sysselsättning. Under lagets första år är det mest på skoj, de är inte så särskilt duktiga men får en del kul gig ändå, eftersom de är så annorlunda. Allvarligare blir det när de förstår att det finns andra konstsimlag för herrar i världen att tävla mot.
Jag får en stående födelsedagspresent av Erica i Uppsala varje år, nämligen en moccabakelse och en kopp te på Ofvandahls. Jag blev i eftermiddag mött på Uppsalas numera grandiosa tågstation och fick en djupt nostalgisk promenad (via Antikvariat Röda rummet, hittade en tiokronorsbok) mot Sysslomansgatan. Vi valde båda en moccabakelse i år och pratade böcker, som det anstår två bibliotekarier i varsin mälardalskommun. Att träffa Erica är alltid lika trevligt och givande. Och att besöka Uppsala, som är så bekant och självklart mitt, trots att studieåren tillhör historisk tid.
Man mår nästan dåligt av att äta en trevlig frukost framför rapporteringarna från Norge.
I dag har jag haft trevligt. Träffat vänner. Fått min nya dator levererad. Ätit hos föräldrarna. Plockat blåbär.
Allt hamnar i skuggan av dåden i Norge.
Gud, omslut alla drabbade. Låt känslan av gemenskap och omtanke växa sig ännu starkare så att hatet inte har en chans.
Varje kväll den här veckan, fram till söndag, går ”Exit through the gift shop” på Zita. Ett hett tips. Jag gillade den verkligen.
Jag hann hem en sväng innan jag skulle iväg till bion häromdagen och hade alltså chansen att byta om. Film om street art-legenden Banksy, vem kommer på den? Blir det jag och ett gäng tonåringar? Bäst att åtminstone byta bort arbetsdagens bibliotekarielook.
Filmen visades i Zitas största salong för nio utspridda personer i mer eller mindre mogen ålder, varav två var riktigt gamla damer, den ena med käpp.
Att det kom så få måste ha haft mycket mer att göra med årstiden än med själva filmen, som fått en del uppmärksamhet och blivit prisbelönt. Man kan säga att den börjar med att visa killarna (och en tjej, lite hastigt) med de stora street art-namnen och hur de går tillväga när de målar eller applicerar sina konstverk på de mest omöjliga ställen i stan. Den som fått tillåtelse att filma den här ljusskygga verksamheten är fransmannen Thierry Guetta. Så småningom går hans dröm i uppfyllelse – han får träffa den största konstnären av dem alla i genren, engelsmannen Banksy, som fortfarande för resten av världen har hemlig identitet. Av olika skäl, synd att avslöja vilka för den som får lust att se filmen, tar Banksy över Thierry Guettas filmprojekt, så filmen blir i slutänden utgiven som regisserad av Banksy och den berättar både street art-konstnärernas historia och, framför allt, Thierry Guettas.
Huruvida händelseförloppet i filmen stämmer överens med verkligheten är oklart. Vissa tror att det är en enda stor effektfull bluff, medan ett par personer som arbetat med filmens tillkomst betygar att de gjort en verklig dokumentär. Hur som helst så är det en sanslös historia, tragikomisk visserligen, och om en olaglig konstform, men med mycket humor. Publiken skrattade ofta högt, särskilt mot slutet, när mer och mer föll på plats.
Efteråt, när vi var på väg ut ur salongen, höll jag upp dörren för de två skröpliga damerna. Den ena var svensk och den andra brittisk. När de långsamt vaggade iväg mot utgången sa den brittiska till den svenska: ”Wasn’t it fascinating?”
– Först fattade jag ingenting, och ju mer de försökte förklara desto mindre fattade jag. Och det är det som gör rollen så kul, säger skådespelaren Andreas Wilson till ABC.
Science fiction är inte alls min genre, men att man spelat in under Sankt Eriksbron låter ju lite spännande. Man kanske ska kolla in det ändå.
Man blir mätt av persisk mat, det är ett som är säkert. Både jag och Ali valde ghormehsabzi (be mig inte uttala det), en nästan svart gryta med nötkött, bönor, spenat, citron och något obestämt sött. Gott! Ali beställde snitsigt på persiska.
Kollegan Ali har föreslagit att vi ska äta persisk mat till lunch. Ja!
Men den närmaste restaurangen håller på att renoveras och den näst närmaste har inte öppet vid lunchtid. Så Little Persia på Söder, kanske.
På hemsidan stod två olika uppsättningar öppettider på olika sidor och inget om några särskilda sommaröppettider. Lite skumt. Ett 08-nummer och ett mobilnummer. Jag testade 08-numret och kom till en telefonsvarare som läste upp ytterligare en variant på öppettider och två mobilnummer, varav inget stämde med det som stod på hemsidan. Jag testade båda som telefonsvararen sa, men inget av dem gick att ”nå för närvarande”.
Vi åker till Kista stället.
Det är inte bara på Söder man lever sitt liv ute på gatan.
Theomis 