Fick en demonstration av Regionbibliotekets kommande webbplats i dag, gjord i WordPress. När jag kom med det smarta förslaget att flytta en färgglad list till en plats där den var mindre i vägen visade det sig att listplaceringen var webbmakarnas stora stolthet, en unik lösning som ingen annan har. Jag gav mig snabbt.
Berns terrass och Singapore Street Food med Sofia och Anna B i kväll. Trevliga grabbar tog emot beställningar i bardisken (och spelade Alfapet däremellan hela kvällen) och när jag bad snällt fick vi till och med upp en kanna jasminte från restaurangen där nere.
Den flådiga Bernskänslan får man inte, på terrassen är miljön enkel, lite plastig rentav, men med avslappnad atmosfär. Maten är god, med stingiga såser, och prisvärd. Öppet till 15 september. Beroende på om man gillar karaoke eller inte kan man välja olika veckodagar.
Den klänning jag påbörjade i syrrans syateljé i Knivsta i maj blev klar i går, och det spelade ingen roll hurdan den blev, jag skulle ha den på mig i dag. Livet blev helt okej, lite stort men rätt form, men längden är inte bra. Med ballerinaskorna ser det ut som det Disney-Askungen har på sig när hon städar. Får se om jag ids göra något åt det.
Nu så. Allt är väl. Alla vandringar jag vill gå på fanns det biljetter kvar till, hann gott och väl med Knivstatåget och tuggar på Montezuma’s butterscotch-choklad i väntan på att tåget ska gå.
Bäst under biljettköandet var när en man i 50-årsåldern råkade höra att en yngre tjej och en äldre dam stod och pratade om parkour-”vandringen”. Själv var han helt såld på parkour och tyckte absolut att tjejen skulle gå på det. Det är inte svårt alls, sa han, man ska bara balansera lite på smala kanter, hoppa över parkbänkar och springa uppför en vägg. Tjejen lät sig övertalas och skaffade två biljetter.
Jag kan intyga att det är roligt, testade för några somrar sedan, men enkelt … Det beror på vad man har för fysik. Mitt starkaste minne är att jag hänger med händerna högst upp på den där väggen vid Slussen som man ska över, med ändan rakt ut, blickande upp mot mitt mål, där en av parkourledarna står och hejar på. Men upp kom jag till slut, alldeles själv, även om det inte var så graciöst utfört.
Kön till biljettsläppet för Kulturfestivalens stadsvandringar. Samma sak varje år. Försöker påminna mig själv om hur roligt det är att det är så populärt, hur charmigt det är att främlingar börjar prata i kön och vilken tur det är att vädret är fint – men det är ett tålamodsprov. Nästan alla verkar stå och vela när de väl kommer fram till biljettbordet och försäljarna tar ett halvår på sig att hitta rätt biljetter och tiden går och jag ska snart med ett tåg!
Nu lugnar jag ner mig och tar fram min bok. Det är trevligt det här. Jättetrevligt.
Hittar fortfarande en del färgfläckar på armar och händer efter dagens lilla insats – det är inte ofta man ser mig uppflugen på en stege med hink och pensel, men i dag, i Storvreten, hände det. De vita bitarna runt fönstren tog jag mig an. Benjamin, medlem i samma församling som jag och mor och far, vars hus vi målade, hade varit igång redan sedan morgonen, med högtryckstvätt och allehanda redskap. Det aprikosfärgade huset kommer snart att vara lite mer sobert grått.
Pappa ringde i dag och frågade om jag lånade hans och mammas Pariskarta när jag reste dit. Det var sommaren för 14 år sedan. Inventering av kartlådan pågår.
Det är utan tvekan bekvämare att äta vid ett matbord än på backen, ändå vill vi ut på picknick på sommaren. Detsamma gäller bio, klart man byter ut bekväm plyschfåtölj mot ryggstödslös träbänk och perfekt graderade rader mot sikt dold av killen framför om filmen visas utomhus! Anna B och jag såg i går The trip på Kulturhustaket med ganska många andra stockholmare som tyckte precis likadant.
Nu går ju The trip även på vanliga biografer – se den gärna! Två engelsmän, 40+, kör runt på landsbygden, äter på flotta restauranger och driver varandra till vansinne. Woody Allen-artad dialog. Mycket humor som ibland faller platt, precis när det är meningen.
Tack Christian (Annas man som jobbar på SF) för popcorn!
