Etikettarkiv: TV-serier

MXXVI Melker Melkersson

MelkerVarför finns det ingen fan club för Melker Melkersson? Eller en Facebook-sida, allra minst? Jag och Jenny F fortsätter vårt Saltkråkan-maraton – den senaste träffen var den fjärde – och så här med vuxna öron och ögon kan jag visserligen många repliker och miljöer utantill, djupt inbäddade som de ligger längst in i hjärnan, men samtidigt är allt lite annorlunda.

Nu när jag till exempel har läst Astrid Lindgrens fantastiska böcker om Kati och annat hon skrivit för ungdomar och vuxna har jag en helt annan känsla och känslighet för hennes stil. Och farbror Melker är ju så nära besläktad med både Kati och kanske Astrid själv. Tokrolig när han trillar i sjön, upprörd men ändå snäll när han ryter till åt den retsamma Tjorven, hjärtslitande uppriktig i kärleken till familjen – och hejdlöst underhållande när han häver ur sig de mest välformulerade repliker med matchande mimik. Hade det funnits en Melker Melkersson-sajt hade jag kunnat hämta lämpliga exempel därifrån, men nu finns det mig veterligen ingen sådan och jag vill inte riskera att citera fel ur minnet. Säg till mig när den sajten finns.

MXXI Hermans historia: Svenska Ostindiska Compagniet

3895”Resan runt Afrika till Kanton tog ungefär sju månader. Det var trångt ombord i den tropiska värmen, för där skulle inte bara finnas plats för de över hundra besättningsmännen. Fartygen medförde också en stor mängd levande djur. På ett av dem, skeppet Finland, har man registrerat följande menageri: 3 oxar, 1 ko, 26 får, 13 svin, 60 gäss, 58 ankor, 60 kalkoner och 172 höns. Djuren åts upp på vägen. Därför fanns det vid Godahoppsudden utrymme för förstärkning från boernas bondgårdar, och på Java inköptes 7 bufflar, 400 höns, 72 änder, 6 getter, 24 sköldpaddor.”

Herman Lindqvists 90-talsprogram om olika delar av Sveriges historia är riktiga favoriter. I bokhyllan står också åtta av hans böcker i serien ”Historien om Sverige”, där man kan hitta stycken som återkommer i programmen, som det ovan. Just nu tittar jag parallellt på den amerikanska historiska serien  ”America – The Story of Us”, som börjar med de första västerländska bosättarna och deras möten med indianerna, och trots att jag är mer intresserad av vad som hände lite längre fram i historien kommer jag nog inte att orka följa med så långt. Det första och enda program jag sett är outhärdligt flashigt, med högt tempo i musik och klipp och skådespelare som återger våldsamma episoder med mesta möjliga flåsiga dramatik. Nä, tacka vet jag Herman, som inlevelsefullt men seriöst berättar om hur det var när det begav sig, där han står posterad på en stockholmsgata eller ute på en hed eller i en exotisk hamn.

Just avsnitten om Svenska Ostindiska Compagniet är inte de jag tycker mest om i serien, men de är intressanta på sitt sätt. Till viss del handlar det om specifika levnadsöden, men mest är det en beskrivning av affärsverksamheten i stora drag, hur de svenska skeppen tog med sig spanska silvermynt till kineserna och på hemvägen fyllde lastutrymmet med porslin, te, konsthantverk och annat, hur pengar tjänades av högdjuren och enkla sjömäns liv sattes på spel, vad besättningen sysslade med ombord och iland. Med dåtidens språkbruk kallades allt kinesiskt indiskt, och, vilket jag tyckte var omåttligt skojigt, alla affärs- och myndighetsmän i Kina var olika slags mandariner. Jag fnittrade hysteriskt varje gång det pratades om diverse överstemandariner och den högt respekterade tullmandarinen.

DXCV Kontoret


Nja. Inte full pott.

Ska sanningen fram är jag ganska förtjust i The Office. Jag började med att se det brittiska originalet, tyckte att idén var kul även om samspelet mellan den ofantligt pinsamma chefen och hans undersåtar var lite för onaturligt och att humorn balanserade på gränsen mellan smart och outhärdlig, men jag såg nog det mesta som gick att se. Och jag slötittar väldigt sällan på sådant jag egentligen inte gillar, så det måste helt enkelt ha gått hem.

Den amerikanska varianten hade jag däremot inte sett. Min bror hade istället skippat den brittiska och gått direkt på Steve Carell, och för något år sedan, eller mer kanske, kom vi överens om att vi båda skulle se den version vi inte sett. Jag vet inte om det gick så bra för brorsan, men jag fastnade otippat och skämmigt nog för amerikanska The Office. Alla huvudkaraktärer var desamma, men humorn annorlunda, snällare, mer lättsmält. Det gick ganska fort att börja engagera sig i medarbetarnas respektive öden och chefen var aningen mer mänsklig.

Och så kom den svenska varianten. Att det samtidigt är en Solsidan-spinoff tycker jag är riktigt roligt, insiktslösa Ove Sundberg är en fantastisk karaktär, men tre avsnitt in i serien ställer jag mig ganska kall till de övriga på kontoret, och är direkt avogt inställd till Erik (Tim respektive Jim i de engelskspråkiga föregångarna), som här inte är kontorets schysta kille, utan en dryg charmör, som tror att han är kontorets schysta kille.

Men ser man samma karaktärer i en tredje tappning är det svårt att bedöma dem rättvist. Därför blir det nog i alla fall ett fjärde avsnitt. Vem vet, de kanske vinner på bekantskap. Men bäst med den svenska versionen är att den inte fick namnet The Office (som jag var lite rädd för), utan Kontoret.

Förresten – visst är det spännande att det bland flera andra finns en israelisk The Office-version? Jag är oerhört nyfiken på den.